Dagens sommarskribent Victor Marx: Det krävs civil olydnad för att förändra Stockholm

Nørrebro, Köpenhamn.

Vi är i Köpenhamn för att söka ett boende inför vår flytt hit i augusti. Butikslokalen vi tittar på är otroligt nedgången, ändå är den på sätt och vis mitt ideal just nu. Den är charmig på något vis. Det är olagligt att bo i lokaler även här och det finns ingen dusch. Men allt ska nog gå bra, man kan ju ha årskort på ett badhus, och vi drömmer om att öppna ett litet galleri i det främre rummet. Liggande på en madrass på golvet i det tomma rummet spånar vi på att måla taket brandgult och vilka konstnärer vi vill bjuda hit, Caper och Hop Louie tycks vara givna kandidater.

Vi promenerar på gatorna i Nörrebro och spekulerar om stadsdelen är lite som Södermalm var förr, innan Sofo och kaffe latte-ställena tog över. Här i Köpenhamn är allting rufft på ett mänskligt sätt, alla människor är inte stilriktigt klädda, affischer och graffiti pryder alla överblivna ytor. Människor står ute på gatorna och småpratar, många butiker är öppna till midnatt och öl finns att tillgå i alla butiker. Jag känner mig märkligt fri.



Antagligen har vi en romantiserad bild av hur Södermalm var innan gentrifieringen - alltså transformeringen från arbetarstadsdel till eftertraktat område - tog sin början. Min far har berättat om hur stadsdelen var när han flyttade dit på slutet av 1960-talet. Inga uteserveringar och mycket få restauranger. Skittråkigt med andra ord. Å andra sidan bodde det fortfarande vanliga människor på Södermalm då, nu är stadsdelen befolkad av trendkänsliga hipsters.

För bara fem år sedan, när jag flyttade till Söder, fanns här fortfarande secondhandbutiker som knappt gick att gå in i då de var så överfulla med skrot. Dessa är nu ersatta med Ipod-inspirerade butiker, själlösa sterilt vita lokaler som saluför tre "stilmedvetna" orimligt dyra produkter vardera. För ett halvår sedan stod jag inte ut längre och flyttade tillbaka till förorten och känner en underlig lättnad när jag lämnat stadsdelen bakom mig.



Vi sitter på en uteservering på Blågårdstorvet och diskuterar Stadshuspolitikernas kampanj "Stockholm the Capital of Skandinavia" och deras kulturpolitiska program Kulturvision 2030, som syftar till att Stockholm ska bli lika vitalt och intressant som Barcelona eller Berlin.

En bra start vore att komma i närheten av Köpenhamns atmosfär. Jag kan inte annat än uppskatta deras kampanj "The Real Capital of Scandinavia", något som måste vara en ironisk pik mot Stockholm. I Köpenhamn, till skillnad från Stockholm, får jag känslan av att befinna mig i en storstad. Detta beror delvis på att arbetarrörelsen här satte stopp för byggandet av sovförorter medans vår korkade motsvarighet vurmade för sådana. Köpenhamn har en mindre befolkningsmängd men som sammanhållen stad är den större, det finns knappt några förorter.

Stockholms stads projektledare Mats Sylwan besökte hösten 2008 vårt kulturhus Cyklopen för att medverka i en debatt om vår stad. Han sade då att Stockholm för att nå målen i Kulturvision 2030 måste kunna "locka Europas skarpaste konstförmågor till staden". Med andra ord sätts allt hopp till att ett fåtal geniala individer ska dyka upp och förvandla Stockholm till en intressant stad. Tron att stadens medborgare själva kan tillföra någonting till samhället tycks uteslutet.

Låt mig ändå för en stund ta Kulturvision 2030 på allvar. Om jag vore i stadstjänstemännens kläder skulle jag börja med att fråga mig varför Berlin och Barcelona är Europas "mest kreativa städer". Tre enkla slutsatser är: 1. Billiga hyror, 2. Många lediga lokaler 3. Större tolerans (alltså motsatsen till de många nolltoleranser som praktiseras i Stockholm).

Med andra ord finns det möjligheter för människor att utveckla kulturen, att leva kreativa liv. Vi måste fråga oss hur vi kan skapa förutsättningar för detsamma i Stockholm.

Detta resonemang förde vi redan 2003 när vi startade föreningen Kulturkampanjen. Vårt arbete resulterade 2007 i att kulturhuset Cyklopen stod klart för användning. Cyklopen var tänkt att bli en öppen verkstad där människor inte behövde betala några hyror för att arbeta med sina kulturprojekt och där långa byråkratiska förfaranden inte skulle stå mellan dröm och genomförande. Kort sagt en plattform som skulle göra det möjligt för stockholmare i alla åldrar att omskapa staden till en spännande och dynamisk plats.

Stockholm stads politiker borde ha antagit parollen "En Cyklop i varje stadsdel" och applåderat hysteriskt över vårt initiativ. Istället kände vi oss bemötta med misstro och rädsla. Vilka var vi? Var vi kriminella eller kanske pundare? Byråkratins misstro mot alla projekt de inte själva initierat är standard. De flesta människor som försökt driva igenom olika typer av gräsrotsprojekt känner nog igen sig.



Till slut samlade vi själva in de pengar som vi behövde lyckades få ett tidsbegränsat bygglov och byggde oss ett eget hus. Cyklopen levde och hade under den första sommaren tusen besökare per månad.

Tyvärr finns det destruktiva krafter i vårt samhälle som bättre än våra politiker förstått Cyklopens progressiva potential. Dessa reaktionära strömningar brände ned vårt kulturcenter i ett brandattentat den 29 november förra året. De satte därmed punkt för ett av Stockholms största medborgarinitierade projekt.

Vi vände oss till institutionerna och bad om hjälp. Det som drabbat Cyklopen och dess besökare måste ses som ett samhällsproblem. Arbetet mot antidemokratiska krafter är inte enbart vårt ansvar, högerextremister ska inte få sätta agendan för vilka kulturyttringar som får finnas i vårt samhälle. I ett upprop krävde vi hjälp med pengar för återuppbyggnad och en tomt där ett nytt bygglov kunde sökas. En stor del av Kultursverige undertecknade det uppmärksammade uppropet.

Från Stadshusets håll fanns inledningsvis uppslutning. Kulturnämnden gjorde ett stöduttalande och vi gick på många möten för att diskutera vår belägenhet. Det pratades mycket men bortsett från stödgalan vi hade på Kulturhuset uteblev som vanligt de praktiska resultaten. Det visade sig att det inte ens fanns någonstans att söka pengar till återuppbyggandet av vårt kulturhus, eftersom Kulturförvaltningens pengar får inte användas till investeringar.

För att få en tomt med en detaljplan som godkänner vårt projekt måste vi köa i tre-fyra år och betala ungefär 300 000 kronor. Dessutom kan det hela avslås när denna långa tid passerat och i sådana fall skulle vi förlora pengarna, nästan en tredjedel av vår ekonomi.

Med andra ord är byråkratins djungel lika ogenomtränglig för oss dödliga som vanligt. Systemet är konstruerat och fullt fungerande för de enorma byggföretag som 1960-talets miljonprogram gav upphov till. Men mindre ideella föreningar har ingen kapacitet att ta sig igenom detta förfarande. Det är ingen slump att Cyklopen var det första ideella bygget på offentligt hyrd mark sedan i början av 1900-talet. På den tiden byggde nämligen fackföreningar, arbetarkooperativ och frikyrkor egna byggnader lite här och var. Detta fenomen avstannade naturligt genom den byråkratisering som socialdemokraterna satte igång - en utveckling som ledde till ett av världens hårdast styrda detaljplans- och bygglovsförfarande.



Som en kommentar till detta genomförde jag under det senaste året konstprojektet "Civil olydnad", som nyligen varit i hetluften. Jag tillförde två byggnader till Stockholm, ett bostadstorn för hemlösa under Liljeholmsbron och ett galleri i den bortglömda förorten Masmo. Genom små förändringar transformerade jag två kvalitativt "dåliga" platser till något som förbipasserande och närboende kunde uppfatta som en tillgång. Två gratis samhällsförbättringar för staden.

Nu återstår att se om samhället är moget nog att kunna göra avsteg från sina normala förfaranden och införliva dessa två nytillskott i systemet. Om den offentliga byråkratin förstör samhällsförbättringen för att de är paragrafryttare visar de att de föredrar om medborgarna inte tog några initiativ - det vill säga motsatsen till det dynamiska och demokratiska  samhälle de säger sig företräda.

Om myndigheterna istället godkänner förbättringarna visar de att detta är en möjlig väg att gå. Jag tror att människor vill förbättra sin livsmiljö, att de vill vara solidariska med gelikar som har det svårt, att det finns ett stort kunnande och mycket vilja på gräsrotsnivå. Om myndigheterna vill släppa denna kreativa kraft fri måste de skapa genvägar för ideella initiativ.

Detta är den enda sanna vägen till ett samhälle genomsyrat av medborgarinitiativ. Alla offentliga stadsförnyelseprojekt, medborgarvandringar, medborgarförslagsformulär och så vidare är chimärer, ett sätt att skapa en känsla av närdemokrati. I praktiken genomskådar de flesta medborgarna dessa luftslott, anledningen till att närvaron på dessa arrangemang alltid är låg. De få som återstår, jag själv inräknat, får denna kunskap den hårda vägen. De två stadsförnyelseprojekt (staden arrangerade dem) som jag deltagit i resulterade i absolut ingenting. De medborgarförslag jag skrivit till Stockholms stad har inte ens kommenterats, den medborgarvandring jag deltagit i har inte lett till några förändringar.

Kort sagt: åratal av mitt politiskt aktiva liv som medborgare åt helvete.



Nästa Cyklopen blir en kulturstad på vatten. Vi slipper bygglov, bygganmälan, med andra ord sparar vi flera år av bortkastad tid och hundratusentals kronor. Myndigheterna måste släppa sitt kontrollbehov och von oben-ideal och börja lita på sina medborgare.

I väntan på att  byråkratin för ideella föreningar och goda medborgarinitiativ blir förenklad uppmanar jag dessa aktörer att skita i tillstånd och leta kryphål. Det är civil olydnadsaktioner som dessa som gör Stockholm till en stad värd att leva i.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] krävs civil olydnad för att Stockholm ska förändras” av Victor Marx Länk: http://newsmill.se/artikel/2009/07/01/dagens-sommarskribent-victor-marx-det-kravs-civil-olydnad-om-n... Utdrag: Stadsbyggnadsbyråkratins djungel är oigenomtränglig för oss dödliga. Systemet är [...] Blogg:KOMMANDOT.SE » Jag står här På torget bland &#, 2009-07-23, 13:43

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8473

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vad han snackar!! Det tog ju nästan aldrig slut. Han är ute efter bidrag, det framgår, hur "ideellt" är det? Ja, och Vänster, ska de va, minsann. NatUrligtvis. Men när dessa jämrans "högerextremister" blr Kreativa med Civil Olydnad & hela köret, hur kul blir det då? Får dom en massa bidrag kanske? Är såna välkomna till Victors supertoleranta kulturprojekt? Får såna bygga Bruna Hus, eller ränner då hr Marx till Byggnadsnämnden etc. med en indignerad anmälan? Är vanligt folk välkomna till Kultur, eller bara konstnärligt begåvad vänstermedelklassungdom? Jag misstror Victor Marx. Han ska inte ha nåna bidrag. Jag tycker inte att vi alla andra ska dras in i varken Vänster- eller Högerextremistiska Kultur-Kampanjer med anspråk på att vara våra. Det finns viktigare saker man ska satsa våra skattepengar på. Tex skola, vård omsorg. Och polis. Bedrövligt med dendära mordbranden. Det tycker jag med. Så nog behövs det lag och ordning!

Permalänk | Anmäl #1 Peter Ingestad, 2009-07-01, 11:02

Sådana som Victor Marx och Cyklopen är just det som bidrar till att göra Stockholm till ett "Capital of Scandinavia". Liksom gatukonstnären Hop Louie han nämner inledningsvis bidrar deras kreativitet till att fler besöker de platser de är aktiva på vilket inte bara leder till att besökarna konsumerar i området utan också till att stadsvandringar kring dessa platser startar, varor relaterade till dessa fenomen produceras, markvärdet ökar i dessa områden - de blir mer attraktiva. Visst, sen flyttar kanske hipsters och kulturfattiga överklassen in och det kan gå åt skogen men poängen är att det är dessa kreativa aktörer som står för det kulturella innehållet i varumärket Stockholm och de bidrar till ekonomin på ett mycket viktigt sätt precis som att alla ju vet om att Berlin är Europas kulturella centrum och åker dit av den anledningen. Peter Ingestad behöver inte oroa sig, här i Sverige får nämligen dessa kreativa aktörer arbeta gratis, bidrag får endast en försvinnande del och ofta riskerar de böter eller till och med fängelse för sina kreativa handlingar. Detta är naturligtvis skandalöst då dessa människor borde få betalt när de arbetar så intensivt (och gratis) med att göra Kulturvision 2030 till Kulturvision Omedelbart. Till och med du Peter Ingestad är värd en slant för det arbete du utför när du på din Finlandsresa berättar för alla hur bra det är i Sverige och därmed arbetar i varumärket Sveriges tjänst och därmed bidrar till att sätta fart på turistekonomin. Din anklagelse om att Marx skulle vara "ute efter bidrag" skulle, om man talade om mig, istället heta "ute efter lön för mitt arbete", mitt osynliga och immateriella arbete som jag utför varje dag. Du talar om medelklass när det finns en jättelik klass av människor som arbetar gratis eller om de har tur, en spottstyver till bidrag. Det, om något, är en utsugen arbetande klass. Och naturligtvis behövs det lag och ordning: lag på att vi ska få betalt för vårt arbete och en ordning där kreativa aktörer inte motverkas av byråkrater, polis eller brunskjortor.

Permalänk | Anmäl #2 Gurra Einarsson, 2009-07-05, 04:50

@Marx

Väldigt intressant artikel, hade först inställningen att den skulle vara fylld men vänsterdynga (troligtvis på grund av associationer till ditt efternamn). Artikeln överraskade mig dock väldigt positivt då jag själv har varit i Barca en gång och Berlin två (Köpenhamn med för den delen om två tågbyten a 10 min räknas) och atmosfären i både Berlin och Barcelona är härlig. Förstår precis vad du menar med all självmana utsmyckningarna av de båda städerna.

Väldigt avslappnade städer båda två, till skillnad från typ Stockholm (söder) som enligt din fars härliga utsago verkar ha varit lite skönt småstuk till att bli en ganska så skitnödig innestadsdel fullt med mediamänniskor som, ja, dricker chailatte, hänger på Snaps och där klagar på Stureplan.

Men, tillbaka till byggnadsämnet, verkar intressant att ni skall bygga ett kulturhus på vattnet. Inte bara att ni kringgår lagarna utan att placeringen i sig är intressant. :)

Nej men tacka vet jag spontankonsten. :D

Permalänk | Anmäl #4 Elias Iiristo, 2009-07-23, 21:28

I love louis vuitton speedy because they are classic and never go out of style.chanel Handbag is one of the biggest names in the luxury Bags world. burberry, which prides itself on being a quintessentially British brand, plans to outsource the work to China, leaving just one factory in the UK.

Permalänk | Anmäl #5 luoluo, 2010-07-02, 06:01