Dagens sommarskribent Charlotta von Zweigbergk: livet med min dubbeldiagnos

Tack snälla du för att du går ut öppet med detta! Du hjälper så oerhört många psykist sjuka och personer med neurologiska diagnoser! Du sprider också kunskap om psykisk sjukdom/"annorlundhet" till en ibland fördomsfull både allmänhet och vård. Jag begriper utmärkt väl att du är smart och kreativ och en underbar människa att vara med och kunnig i det du gör. Att vara lite "crazy" är ingen värdelöshetsegenskap, man är varken bättre eller sämre än andra, och som en man jag känner vars fru har en liknande diagnos säger: "hon är underbar, jag älskar henne för hon har ett huvud för sig själv, och mitt liv är aldrig tråkigt med henne". Så kan man också se det. Be brave! JAg önskar dig all välgång.

Skönt och bra skrivet!

Och grattis till en bra utredning. Både ADHD och aspergers syndrom är modediagnoser just nu, och en del som egentligen har andra besvär får någon av de diagnoserna. Men samtidigt går en massa människor (som du) och lider för att de inte fått aspie och/eller acdc-diagnos när de borde fått det. Bara att den som har svårigheterna själv, och folk i dennes närhet, förstår vad det är frågan om brukar kunna göra jättestor skillnad. Både för att hitta bättre sätt att hantera vardagen och för att sluta kräva omöjligheter av sig själv.

Det kan vara värt att nämna bägge diagnoserna, förutom svårigheter, också ofta medför resurser. En lindrig aspie är bl.a. ofta mer plikttrogen och ärlig, bättre på att passa tider och har bättre sinne för detaljer än folk i allmänhet. En lindrig ADHD kan bl.a. medföra att man är en jäkel på att få saker gjorda snabbt och att man mycket sällan är långsint eller bär på gammalt groll.

Kan det vara så att din dubbeldiagnos (förutom alla svårigheter) rentav också hjälpt till att ge dig vissa positiva kvaliteer som inte så många andra har?

Det var en rolig artikel. Du har rätt - självklart har du varken ADHD eller Aspergers. Man kan fråga sig varför just Sverige så ofta råkar ut för diagnosepidemier, där syndrom som t ex inte ens en halv promille av befolkningen i USA har plötsligt återfinns bland mer än 20% av skolungdomen. Det är illavarslande att vi så lätt blir offer för detta kvacksalveri, när man samtidigt nu ska gå över till att ge kbt-folk första tjing på psykvården.
Asperberg är och förblir ett sällsynt syndrom, och inte den läggning som var fjärde människa har.

Jag skrattade när jag läste... har en släkting vars föräldrar fick veta att hon hade asperger efter ett snabbtest och en enskild intervju. Föräldrarna tog sitt barn därifrån (statliga PUB eller vad det heter) och hjälpte henne på annat sätt istället och med föräldrarnas hjälp har hon nu hittat rätt i livet.

Har också en vän som brukar klara sig ur knepiga situationer genom att säga "förlåt jag har asperger". Alltså det är viktigt för överheten att placera in alla icke normala enligt den gängse standardiserade medelmänniskan (se paragraf 1515 stycke 3 i standardiseringskommissionens utlåtande). Ungefär som en viss person med mustasch gjorde för ett antal år sedan.

Kul för dej att ha fått två diagnoser att skylta med. Ger en viss frihet i livet. Och nåt att skriva om. Tänk att kunna säga: jag har två diagoser! Kan du inte få en tredje också mano-depressivitet är det första man kommer att tänka på när du skriver.

Och sedan tror jag att bara namnet von Zweigberk är ett svårt namn att leva upp till. Samt att du befinner dig inom en yrkessfär där omkring hälften av medlemmar får stora problem med psyket och själen av olika anledningar.

Till Mats Forssblad: Du kan ju helt enkelt inte ha läst hela artikeln, som du kommenterar. Hon HAR ju dessa diagnoser! Och du - som du svarar förstår du inte vilket lidande det är att leva med en psykisk sjukdom/ett neurologiskt/psykiskt handikapp. Det är inget man kan skärpa sig ifrån. Varför skulle man INTE försöka diagnostisera och hjälpa dessa människor? Numera vet man tex att magsår beror på bakterien helicobacter pylori, ett resultat av forskning. Det kan behandlas med antibiotika. Forskningen inom psykiska/neurologiska sjukdomar går också framåt. Sådana sjukdomar är precis lika biologiska som reumatism. Fattar du inte att Charlotta levt i ett mer eller mindre helvete hela sitt liv, och inte förstått varför hon mådde som hon mådde. Och vilken lättnad det är att få diagnos - som man kan behandla och hantera.

Till Ann Helena Rudberg: Undrar vad det är som är så kul med att skriva korkat elaka kommentarer. För mycket tid?
Jag tycker att Charlottas artikel är mycket intressant. Bara för att det går mode i vissa diagnoser och vissa möjligen får dem på felaktiga grunder betyder det inte att adhd och asperger inte är ett verkligt problem. Om man läser artikeln framstår det med all tydlighet att undersökningen varit mycket noggrann.

Käre Michael du projicerar... jag har själv blivit utputtad ur samhället genom bland annat diagnosen depression så jag vet att det är tröttsamt och orsakar lidande att inte alla kan få vara det dom är i vårt underbara land, så det var därför jag skrattade när jag läste, för visst det är klart att det är en frihet att få en diagnos. Och ännu bättre med två.

Jag blev arbetsfri på livstid. Bara en sån sak. Har skrivit en hel bok om det om du orkar läsa i sommarvärmen Ett Sekel av Tystnad, där får du nog med lidande och ett desperat letande efter orsaken till att jag som var en uppburen medlem av detta samhälle ända till mitt 46:e år inte längre passar in. Kan stavas 90-talskrisen också.

Och jag ingår i samma yrkessfär som denna Charlotta von Zweigbegrk och vet att många faller ifrån genom alkoholism, psykiska sjukdomar, självmord mmm. Har sett det genom åren. Och ännu värre var det förr...så det är rena fakta inte någon elakhet alls och inte heller korkat, har sett det själv. Du projicerar som sagt...

Har också fått diagnos ADHD på gamla dagar. Så farligt är det inte - bara jag får springa av mig på olika sätt går det bra. Sedan har jag alltid små lappar med mig där jag skriver vad jag behöver göra ( annars hittar jag på annat ). Nästan så att jag tycker synd om folk som inte har ADHD; tänk vad mycket de går miste om! Misstänker starkt att livet 'smakar' mer för mig än för vanligt folk sedan jag väl fått pli på mina demoner.

Fast för 25 år sedan när jag söp som en äkta viking och skar mig med både jaktkniv och rakblad var det inte riktigt lika kul; men det var då det.

Mycket intressant att läsa kommentarerna, klart är att många har åsikter i denna fråga.
Det kan vara på sin plats att reda ut några begrepp.

Att diagnostisera ADHD eller Aspbergers är inte som att diagnostisera ett benbrott eller ens att mäta en persons IQ. Det är en ytterst oexakt vetenskap. Man har en rad kriterier som skall vara uppfyllda för att få diagnosen. Allt beror på hur personen säger sig uppfatta omvärlden och hur andra uppfattar personen.

Som psykolog är den intressanta frågan inte om personen har Aspbergers eller ej, utan huruvida personen kommer att bli hjälpt av att få diagnosen. Idag är det väldigt många som liksom Charlotta säger sig blir oerhört lättade av att få förklaringen till att man mått dåligt, inte kännt att man passar in osv.

En psykisk sjukdom definieras ju inte av mängden X av molekyl Y i blodet utan av hur personen mår och uppfattas/uppfattar av sin omvärld. Eftersom denna omvärld varierar från samhälle till samhälle är det alltså fullt möjligt att vissa psykiska sjukdomar finns i Västvärlden men inte i Kina, eller tvärtom.

Att vara sjuk är en mycket stark identitet hos många, det kan ge sociala/ekonomiska fördelar samt förståelse från omvärlden. Detta är också till viss del kopplat till kön. Ofta ser man kända kvinnor berätta om sina sjukdomar, män gör sällan detta. Kvinnor är sjukskrivna nästan dubbelt så mycket som män. Observera att detta inte behöver vara något dåligt, den mer macho attityden att gå till jobbet med feber osv kan vara till mer skada än nytta.

Diagnoser som Aspbergers och ADHD säger mer hur en person genom sin uppväxt format sin bild av sig själv och andra än rent fysiska förhållanden i hjärnan. Så länge diagnoserna hjälper människor att forma sin identitet tycker jag dock inte det är något fel att ge dem.

MvH Emil

Sjuksköterska skriver: "Du kan ju helt enkelt inte ha läst hela artikeln, som du kommenterar. Hon HAR ju dessa diagnoser! ". Nej, självklart har hon inte det. En person med de kognitivt nedsatta funktioner som Aspergers syndrom innebär hade aldrig kunnat skriva artikeln. Om inte Charlotta skämtar med oss, så är hon ett verkligt offer för kvacksalvare.
Sedan gör du helt ogrundade påståenden om att jag inte skulle "förstå" vilket lidande ett handikapp kan innebära. Visst kan jag det.
Men de mängder av människor som nu duperas att tro att de har Aspergers syndrom - knappt någon eller högst någon promille av dessa har verkligen syndromet. Resten är en ren modegrej.

@ Mats Forssblad
Inte bara artikeln var rolig utan även “Sjuksköterskas” villighet att rakt av köpa det hela och känna in och plåstra om. Inte ett spår av ifrågasättande. Entertainment only on newsmill.

@Ann Helena Rudberg
Manodepressiv. Precis, denna forcerade entusiasm som bara väntar på att krackelera. Hon läste väl in sig på litteraturen och adhd var inte grandiost nog. Men hon var intelligent nog att lura personalen.

Och ännu skojigare tycker jag det är att en arbetskamrat till mig var psykiskt sjuk i närmare tjugo år och sedan när 90-talskrisen inträffade så blev hon förtidspensionerad och friskförklarad.

Tänk vad lite dålig ekonomi hos samhället kan göra för psykiskt sjuka. Så har vi ju också exemplet Sovjet där man kunde bli inspärrad som psykiskt sjuk för att man inte höll med om att kommunism var det bästa styrelsesättet.

Visst är det underbart med diagnoser! Det är så fint att kunna sätta ord på saker och ting. Något rent gudomligt över detta. Är det inte i nån bok det står att i begynnelsen var ordet?

Det är alltså samhällets sätt att lyfta skulden inte bara från föräldrarna utan också från de sjuka själva. Det har jag fått förklarat för mig. Och varför har de skuld?

Kanske för att vi har ett sånt hårt samhälle, där man måste ordna sig en liten egen asyl eller ett skyddat arbete eller ett litet eget dårhus, för att få användning för de gåvor man eventuellt har fått av muser och andra, men som kanske inte riktigt passar in i det strömlinjeformade konsumtionssamhället.

Men med hjälp av tabletter och injektioner kan man ändå hålla dessa människor över ytan (eller under kanske). Den underbara vetenskapen kan alltid hitta nya fina sätt att kunna "klara" alla dessa människor, så att de inte i längden förändrar samhället. För det vore ju förskräckligt!

@ Bo T

"... och eftersom omgivningen fort blir trött på den egenkära sociopaten så blir personen snart utstött."

Har du tänkt på att människor överlag brukar bli mer fokuserade på sig själva när de har det jävligt tufft och måste lägga all sin kraft bara på att hantera det nödvändigaste i vardagen?

Jag arbetar som psykolog. Jag har inte mött så många med svårare former av asperger, men däremot en hel del med (ofta odiagnosticerade) lindrigare varianter. Det är inte så lätt, hur gärna man än skulle vilja, att uppföra sig som folk om man helt eller till stor del SAKNAR FÖRMÅGAN att förstå fina vinkar, ironi, kropsspråkssignaler (tonfall, ansiktsuttryck m.m.), sociala spelregler, att känslo- och tankemässigt leva sig in i hur andra människor upplever en situation. Allt det här är sånt som funkar åtminstone hyfsat för de flesta av oss, utan att vi ens tänker på det. Vi kan "läsa av" om vi pratat för länge så folk börjar bli uttråkade, om vi sagt nåt som sårar, om det är dags att gå hem för att värdinnan verkar trött. Vi "vanliga" säger för det mesta mer med kroppen än med ord, och om vi säger en sak med ord och en annan med kroppen är det kroppen som gäller. För en aspie blir det ungefär som att försöka förstå vad någon säger fast man bara hör vart femte ord och vart fjärde av de ord man hör är lögn. En av de viktigare saker man kan göra gentemot en person med aspergers syndrom är att översätta sin kropsspråkskommunikation till ord, och vara saklig och konkret i det man säger. Då brukar saker bli mycket enklare för alla parter.

"Att personerna med de här störningarna skulle vara intelligentare än andra är en myt som man använder för att manipulera dem med"

Ingen av diagnoserna Asperger eller ADHD säger särskilt mycket om hur intelligent man är totalt sett. Det varierar jättemycket från person till person. Man kan vara ett pucko, ett geni, eller nåt mitt i mellan, precis som alla andra. Däremot är det inte ovanligt att lindriga aspies totala begåvning överskattas eftersom de brukar vara extra duktiga på bl.a. sakfakta och formell logik, och att ADHD-ares totala begåvning underskattas eftersom de ofta har svårt att fungera bra i normal skolgång.

Det är viktigt att människor som har det svårt får veta/blir påminda om vad de är bra på. Ofta har de en självkänsla som är körd i botten, och har fått höra från alla möjliga håll att de är korkade och/eller dåliga på olika sätt. Att använda sina starka sidor som verktyg för att lindra de negativa följder ens svårigheter medför brukar vara mycket konstruktivt.

@ Emil Larsson:

"Att diagnostisera ADHD eller Aspbergers är inte som att diagnostisera ett benbrott eller ens att mäta en persons IQ. Det är en ytterst oexakt vetenskap. Man har en rad kriterier som skall vara uppfyllda för att få diagnosen. Allt beror på hur personen säger sig uppfatta omvärlden och hur andra uppfattar personen."

Att diagnosticera ADHD och asperger är faktiskt en ganska exakt vetenskap, men ofta rejält komplicerad och arbetskrävande. Görs det grundligt blir diagnosen nästan alltid exakt och träffsäker. Hur personen själv och människor runtomkring upplever det hela är en viktig del av bedömningen, men även vårdpersonalens utvärderingar av dessa upplevelser, och en hel del direkta mätningar av olika beteenden och förmågor. Det brukar finnas specialteam för detta inom vården, men det finns tyvärr inte en resursmässig chans i världen att dessa team ska hinna med en bråkdel av alla som borde få bli utredda. Det är bland annat därför det finns så många som fått någon av dessa diagnoser felaktigt och så många som inte blivit diagnosticerade fast de borde blivit det.

Att få en sådan här diagnos (förutsatt att den är korrekt) är för det allra mesta något positivt totalt sett. Det ger mycket större möjligheter att både hjälpa sig själv på ett bra sätt och att få vettig hjälp från andra.

Ann Helena Rudberg borde ägna något halvår åt tystnad och eftertanke. Mig upplyste hon alldeles oinbjuden om att jag inte borde sätta barn till världen, "jag skulle bara skada dem". Så kategoriskt har ingen någonsin uttalat sig om min person, tror jag, och framförallt inte på så lösa grunder. Hon känner mig inte, hade bara läst några texter på min blogg. Mig gav det intrycket att hon är ute för att skada.
Har jag fel, Ann Helena?
Vad gäller Charlottas artikel så vill jag säga Se opp! Svälj inte läkarnas bete helt och hållet. Oavsett var de säger är du ändå du, med möjligheter och ansvar som det implicerar. Glöm inte att blanda in en nypa salt!

@ Mats Forssblad:

"En person med de kognitivt nedsatta funktioner som Aspergers syndrom innebär hade aldrig kunnat skriva artikeln."

Kan du precisera vilka kognitiva funktionsnedsättningar du menar, och vilka delar av artikeln hon därför inte hade kunnat skriva? Jag kan inte hitta någonting i diagnoskriterierna för asperger i DSM IV (det mest använda diagnossystemet inom psykiatrin) som skulle gjort det omöjligt för henne att skriva någon del av artikeln. Ingenting i kriterierna för ADHD heller för den delen.

@ övriga skeptiker:

Hon har inte bara lyckats lura en sköterska, utan i så fall även en hyfsat erfaren psykolog (mig). I mina öron klingar hela storyn sant. Naturligtvis KAN det vara en väl genomförd bluff eller en klantighet från vården. Men på vad grundar ni er självsäkra övertygelse att det är så? Rent sakligt? Vad i diagnoskriterierna vet ni att hon inte uppfyller?

Jonas Arnqvist, DSM IV är extremt kortfattad och tar endast upp några områden, den utelämnar helt t ex sensoriska, mentala och och språkliga aspekter på Aspergers syndrom. Men om vi tar en av de väsentliga punkter som finns kvar är att avsaknaden av emotionell och social reciprocitet. Jämför artikelns "Å andra sidan föreläste jag på Hinseberg i höstas och slogs av hur himla trevliga tjejerna var där, jag kände mig omedelbart som en i gänget, flera hade kunnat bli mina vänner.".
Detta var bara ett av många exempel, och sammanfattningsvis måste man vara bra förvirrad och 'out of touch' om man kan föreställa sig att författaren har Aspergers syndrom.

@ Mats Forssblad:

Kan du ge källor/citat på dessa sensoriska, mentala och språkliga apekter? Som allmänt anses som NÖDVÄNDIGA för att uppfylla diagnosen, även i dess lindrigare former?

Att hålla föreläsning tycker jag går bort som argument, det kräver i sig bara att man står och pratar. Att tycka att andra människor är mer eller mindre trevliga och eller känna samhörighet med dem kan man göra på en massa olika grunder, och flera av de grunderna är sånt som asperger inte har med att göra eller rentav är positivt korrelerade med det. Rakhet i kommunikationen till exempel. Vad hon menar med trevliga och med samhörighet behöver inte vara vad du eller jag menar med de orden. Det finns särskilda umgänges- och kontaktnätverk för både asperger och ADHD som bl.a. bygger på att det är enklare att umgås med folk som funkar ungefr likadant som en själv.

Jag har just fått två neuropsykiatriska diagnoser, utöver en affektiv sjukdom som jag diagnosticerades med för flera år sedan. Diagnoserna har blivit sådär att jaha. Inte så konstigt att det och det inte har funkat men att det och det funkar utmärkt.
Den som tror att en utredning för neuropsykiatriska störningar är enkelt borde genomgå en själv. Har man inte neuropsykologiska problem så är det kanske inte så svårt, jag..., det var så tydligt till slut att jag inte presterade "enligt norm" att jag till slut inte ville gå dit. Min egen omfattade tio tillfällen om 2 timmar var. Och visst, de svårigheter jag ha kan alla ha, det finns grader i helvetet.

Jag tänker inte använda mina diagnoser för att ursäkta när saker och ting går åt helvete. Det är sällan det verkligen har gått åt helvete men när det väl gör det då är det bara att bita i det sura äpplet och reda upp det som vilken annan MEN det hjälper mig och andra att förstå varför saker och ting kan bli som de blir. Ansvaret tar det däremot inte bort.

... OCH SE UPP FÖR POPULISMEN

Det här var en Intressant och rolig artikel, som följs upp av initierade och kloka kommentarer av Jonas Almqvist, Emil Larsson, Jonno,Sjuksköterska, Jessica och någon till. Så här ska Newsmill vara.

Även de raljerande kommentarer som har skrivits utan inkännande har sitt värde. Här exponeras nämligen en vanlig fördomsfullhet som jag tycker mig ha sett mer och mer av under senare år. Nu verkar den bara vänta på att få att blossa upp som populiströrelse.

Det finns en illa dold motvilja inför psykiatrin bland somliga
politiker och ledarskribenter. Även inom vården muttras det. Främst den övriga, utanför psyk, förstås.

Men en som inte har gjort saken bättre är själv psykiatrisk specialist. David Eberhard har lyckats sprida en trivialiserad bild av de handikappande symptom som tillsammans utgör det så kallade paniksyndromet. I en storsäljande bok jämför doktorn det
sjukdomstillståndet med den bekvämlighet och feghet som han
uppfattar hos människan i välfärdssamhället. Hans kollektiva,
nedvärderande diagnos "det nationella paniksyndromet" har knappast ökat förståelsen för patienter som lever med de verkliga
ångestsymptomen.

Vad förenar Dr E:s diagnostik av hela folk med signaturen Bo T:s
tvärsäkra, alternativa utlåtanden om narcisism och sociopati?
Åtminstone en sak: de är båda på rymmen från sina kompetensområden.

Det brukar populister vara.

Till vissa kommentatorer: Jag förstår vad Charlotta skriver - det är ett sätt att visa att man inte ska behöva skämmas för att man har en neurologisk eller psykisk sjukdom. Att man duger ändå. Och jag är skrämd av att så många i dagens samhälle inte förstår, fast vi lever år 2009, att en psykisk sjukdom kan göra lika ont som ett njurstensanfall. Det är en kroppslig smärta även om orsaken sitter i hjärnans funktion. Så pass har jag sett i mitt yrkesliv att jag kan lova er att så är det. Att hävda att hon är narcissistisk, ute efter att göra sig märkvärdig o vad jag tolkar in i vissa kommentarer, är grymt och okänsligt. Jag kan inte se annat än att hennes artikel visserligen är utlämnande, men också ett försök att lyfta fram i ljuset det som alltför länge varit "skämmigt", alltså psykisk sjukdom, något som man fått för sig går att "prata bort" (skärpa sig ifrån). Så är det inte. Psykiskt sjuka människor kan vara intelligenta eller mindre intelligenta, men de blir inte omyndiga eller ska nedvärderas för att de är sjuka. Är reumatiker narcissistiska? Diabetiker? De har också sjukdom att bearbeta, ständigt leva med och försöka hantera.

Instämmer med Claes Samson.
Några är definitivt på rymmen från sina kompetensområden - Bo T, Mats Forssblad och några till.

Jag har mångårig erfarenhet av personer med både Asperger och olika kombinationer av ADH-bokstäverna.
De representerar ett brett spektra av prestationsförmåga och intellekt. På det sättet är inte skillnaden så stor mot alla andra.
Skillnaden är det pris de får betala för sina prestationer.

Kanske kan man likna en del av hätskheten och raljerandet mot psykiatrin och mot människor med psykiska funktionshinder med främlingsfientligheten?
Okunskap, rädsla och brist på erfarenhet brukar ge fördomar som i sin tur är grund för populism.

Till vissa kommentatorer: Jag förstår vad Charlotta är ute efter, som jag tolkar hennes text – hon vill med näsan i vädret och utan att skämmas, försöka få andra att förstå att man har ett värde som människa även som psykiskt/neurologiskt sjuk. Med detta hjälper hon människor med sådana sjukdomar att få större förståelse för sin sjukdom, i samhället. Jag har lång erfarenhet i mitt jobb, jag kan försäkra alla okunniga som tror att psykisk sjukdom är något som går att prata bort/skärpa sig ifrån, att psykisk sjukdom kan göra lika ont som ett njurstensanfall. Sjukdomens grund är i hjärnan, men känns i kroppen. Vi lever år 2009! Psykisk sjukdom ska inte vara mer ”skämmigt” än reumatism. Är reumatiker narcissistiska? Diabetiker? Även de lever med en sjukdom de måste bearbeta och hantera och lära sig leva med. Varför ska psykiskt sjuka inte bli accepterade som så sjuka de är? Ni som inte sett psykisk sjukdom hos en människa, eller inte själva upplevt det – var tacksamma. Jag kan lova er att det är ett lidande ni gärna vill slippa. Inte min värste ovän…osv…

Sorry för mina 2 likartade kommentarer, men trodde den ena försvann när jag tryckte på skicka och skrev sedan en till...

Till framför allt Bo T och Tyco: Jag tycker ni är inte bara fördomsfulla, utan också okunniga. Det är inget fel att fråga i sina kommentarer, men löst tyckande om det man inte begriper, är en god idé att hålla sig ifrån. En människa som skriver så öppet om sig själv som Charlotta, ska ha respekt. Det är modigt gjort att utlämna sig själv, och att hon vägrar urskulda sig och skämmas är ännu mer modigt. När det gäller er två så passar väl ett uttryck som min gamle pappa sa när han hörde någon på tv säga något dumt: ”Man får vara j-kl-gt glad att en sån inte har något att säga till om.”

Den frihet som internet i nuvarande utformning inbjuder till kräver också ett stort mått av ansvar. De mobbingtendenser som kommer fram i vissa av svaren på den här artikeln får mig att undra om vi är mogna för detta underbara instrument. Å andra sidan: glädjande att de kommentarerna inte är i majoritet, och att så många står upp till Charlottas försvar. Jag köper inte hennes berättelse rakt av, men jag kan inte inse vad som ger någon rätt att håna henne.
Ann Helena Rudberg: att uttala dig om skribentens trovärdighet utifrån hennes efternamn är för svagt. Du begriper nog inte hur tydligt dina fördomar lyser fram.

"Asperger är och förblir ett sällsynt syndrom, och inte den läggning som var fjärde människa har", skrev jag. Det tycks ha träffat alldeles rätt, eftersom så många blir upprörda och kommer med de mest fantastifulla invektiv - t ex främlingsfientlighet.
Asperbers syndrom har länger beräknats drabba ett par till tre promille av befolkningen. Diagnosen är upp till sex gånger vanligare för män än för kvinnor.
I detta forum ser vi ett hysteriskt försvar av den formliga epidemi av diagnosen som svenska terapeuter gör. Med vaga formuleringar som 'lindrigt syndrom' duperar man osäkra människor, och ger dem diagnosen så fort de uppvisar brist i social kompetens. I stället för någon bland tusenden duperar man snart upp till 20% av befolkningen. Staten är samtidigt glatt redo att finansiera detta kvacksalveri med kbt-reformen.
Men visst ja, att säga sanningen är ...vad var det....främlingsfientlighet. Hahaha.

Är det dubbeldiagnos eller tilläggsdiagnos du har? En tilläggdiagnos är tillexempel det du beskriver. Adhd.
Dubbeldiagnos innebär att en person har både psykiatrisk diagnos, som till exempel schizofreni, andra psykostillstånd, bipolär sjukdom eller allvarlig personlighetsstörning, och konstaterat missbruk av alkohol eller andra substanser.
Du borde nog fråga den som har diagnostiserat dig vad du nu lider av.
Förlåt om det är ordmärkeri men det är stor skillnad på tilläggsdiagnos och dubbeldiagnos.

För att bli allvarlig en stund och inte ens driva med mig själv. Det som pågick under 90-talskrisen och säkerligen pågår nu också drabbar barn allra mest.

De skrivs in på PBU och får gå där för att försöka överleva en skola, som inte har förändrats ett enda dugg sedan 50-talet då jag gick där. Jo genom att datorerna finns så att de åtminstone kan lära sig något av dem.

Barn som inte passar in i det vanliga mönstret ska genast tas ur den "normala" gruppen och på allehanda sätt pressas in det vanliga lärosystemet.

Om dessa barn dessutom har föräldrar som inte mår bra därför att de har mist sina jobb så är det självklart att familjen är i kris. Dock är det inte säkert att det bästa är att ge dem diagnoser och förklara att hela familjen är psykisk sjuk.

Det enklaste kanske är att visa att vi kan förändra samhället så att alla får ingå i det. Människor tycker om att ingå i grupper, att arbeta och därmed kunna försörja sig.

Nu tillhör Charlotta inte dessa barn eller ungdomar utan hon närmar sig medelåldern. Varför behövdes en diagnos (eller två) just nu?

Starkt och stort av dig att vända motvind till medvind! Heja, heja Helena!

Tack för kommentarer. Synd att ingen ville diskutera sakfrågan. Man behöver inte vara licensierad psykiatriker för att förstå varför...

Mats Forssblad - du har definitivt problem.
Det finns hjälp att få, istället för att du ska behöva skämma ut dig med din okunnighet offentligt.

Antar att du fastnade på min kommentar om främlingsfientlighet. Det kanske du lider av eftersom du, enligt din egen logik, reagerar så starkt på det.
Annars var det samma mönster ifråga om fördomsskapande i båda i fallen jag avsåg, vilket jag tror de flesta andra begrep.
Men en liknelse blev tydligen överkurs.

Det är lätt att förhöja sig själv på bekostnad av de svagare. Att raljera om någon annans tillkortakommanden.
I de flesta fall är det för att dölja egna brister.

En erfarenhet jag gjort hos de som blivit diagnostiserade, är att just diagnosen, att det inte är något okänt de är ensamma om, är viktigt för att gå vidare med livet på ett bättre sätt.
För många utgör inte diagnosen någon större praktisk skillnad, men för deras kamp med sig själva kan det betyda massor.

Riktiga psykiska åkommor har ofta även en fysisk orsak. Brist eller överskott av olika ämnen eller skador.
De går inte att "tänka bort".

Alltför många blandar också ihop begreppen. Vara "deppig" är inte samma sak som att lida av depression. Ångest är inte samma sak som "magknip inför tandläkarbesöket".
Många tycks ha svårt att greppa det som inte syns utanpå.

Intolerans är tyvärr en alltför spridd åkomma.

Visst kan det vara skönt att få en diagnos, men som flera här har påpekat så kan det vara ett tveeggat svärd. Jag tog min son till full psykiatrisk utredning, och vi fick svaret att det inte var något fel på honom. Han var bara jobbig, en del ungar är sådana, sade de. Det tyckte jag var ganska kul. Vi fick ändå hjälp och råd hur vi skulle bemöta honom, så det var nog lika bra att han slapp en diagnos. Själv tycker jag att diagnosen dystymi stämmer bra på mig, det känns lite coolt att min personlighet har ett medicinskt namn. Annars är det väl som förut. Kanske vi som är lite konstiga (alla?) sätter upp en falsk bild av det normala som vi avviker från? Så blir diagnosen viktig för att rädda självbilden. 'Jag är inte konstig för att jag är *konstig*, men för att jag är sjuk.'

@ Mats Forssblad:

Som det ofta blir när man går in i detaljer inom något kunskapsområde, så visar det sig att inte ens de riktiga proffsen är sams. Vilka diagnoskriterier ska gälla? Var ska man dra gränsen för när problemen är så stora att det motiverar en diagnos? I engelska wikipedias artikel om aspergerdiagnostik framgår det tydligt att det finns flera olika "skolor" vad gäller detta. (engelska wikipedia är en bra och pålitlig resurs nästan jämt, svenska är det inte) Dessutom har aspergerdiagnosen bara några decennier bakom sig som allmänt accepterad diagnos, och definitionerna och avgränsningarna är fortfarande under utveckling. Du och jag utgår helt tydligt från olika skolor vad gäller hur allvarliga svårigheterna ska vara för att uppfylla diagnosen. Jag utgår från diagnossystemen DSM IV och ICD 10, de tveklöst mest etablerade inom svensk sjukvård. Uppfyller patienten inte kriterierna ställer jag inte den diagnosen. Jag vill fortfarande veta vad du utgår från utöver eller i stället för detta.

Du och jag är någorlund sams om hur vanligt det verkar vara. Bortåt tjugo- trettio tusen svenskar uppfyller alltså diagnosen. Varav åtminstone några tusen kvinnor/flickor.

Jag har själv träffat åtminstone ett par mycket intelligenta och framgångsrika yrkeskvinnor, där det så småningom blev tydligt att i princip hela deras sociala kompetens var resultatet av intellektuell analys och skådespeleri. De hade listat hur man BORDE vara och fejkade det. De uppfyllde utan tvekan kriterierna, men hade lärt sig alla möjliga knep och metoder för att maskera hur de egentligen funkade. En del döva lär sig läsa på läppar så bra att de framgångsrikt kan fejka att vara hörande. Men de är fortfarande döva. En del deprimerade tränar upp sin förmåga att spela gladteater så pass att alla runtomkring tror att de mår bra. Men de är fortfarande deprimerade.

Att sedan många både kroppsliga och själsliga diagnoser ofta ställs alldeles för lättvindigt är helt klart ett problem. Liksom att en massa människor som borde få diagnos och behandling inte får det. Det är delvis ett olösligt resursproblem. Om all sjukvårdande bedömning och behandling skulle bedrivas med riktigt bra kvalitet, och i enlighet med alla riktlinjer som finns, skulle hela svenska folket behöva jobba inom vården och alla skulle behöva vara dubbelt så smarta som sig själva. Så man får väldigt ofta hålla sig till kompromisser, förenklingar och kvalificerade gissningar i stället. För att åtminstone få en GANSKA bra vård, som ger vettig hjälp åt de flesta. Själv har jag den stora förmånen att få jobba på en arbetsplats där man har möjlighet att göra ett ordentligt jobb i lugn och ro. Artikelförfattaren verkar också ha haft förmånen att bli bedömd på ett sånt ställe.

Min uppfattning, utifrån vad jag sett i jobbet, är inte att aspergerdiagnos åtminstone tidigare getts för lättvindigt, snarare tvärtom. Å andra sidan jobbar jag med vuxna, så de senaste trenderna inom barn- och ungdomspsykiatrin kommer inte att märkas tydligt i mitt jobb förrän om några år. Däremot tycker jag mig ha märkt en viss tendens att överdiagnosticera ADHD, bl.a. stark och ständig ångest kan missas för att det ibland är mycket likt ADHD.

Jo, sen undrar jag vad du fått siffran 20 % av befolkningen ifrån?

@ Bo T:

Att använda ett funktionshinder man inte har som ursäkt för att få uppföra sig illa är naturligtvis inte OK.

Att använda ett funktionshinder man har som ursäkt för att få uppföra sig illa på sätt som inte har med funktionshindret att göra är inte heller OK.

Att göra så gott man kan, och om det ändå blir fel p.g.a. ett funktionshinder man har, förklara sina svårigheter utifrån det funktionshindret är OK.

Att kräva eller förvänta sig att folk som har funktionshinder ska klara av att bete sig som om de inte hade dessa funktionshinderär inte OK.

Och ja, det finns insnöade och/eller puckade terapeuter, men de är en liten minoritet. De allra flesta är ganska bra.

Jonas har sammanfattat det bra, i flera inlägg,

Andra som kommenterat artikeln är av typen som skulle hävda att det bara är feldiagnosticerade icke-aspergare på plats om de skulle kunna vara en fluga på väggen någon träff med oss mest högfungerande.

Sanningen om vär kategori är att vi ofta lider mycket mer än de aspergare som vem som helst tycker är kraftigt avvikande vid första ögonkastet. Vi ser helt normala ut så fort vi rör oss bland folk, och det har vi lärt oss att fejka sedan barnsben. Men hur mycket det kräver av oss och dränerar oss på energi, kan ingen se. Och vi är lustigt nog ändå avvikande nog att inte riktigt duga ändå när vi söker jobb, eller (många av oss) när vi försöker möta en partner.

Är en utomstående bedömare i stället av den mest rabiata sorten dömer de ut oss som bara en lite lata och arbetsskygga simulanter som aldrig ens försökt lyfta ett finger, och så småningom tjatat/filibustrat till oss en diagnos. De "vet" att det bara är kanske de 10 allra mest inbundna procenten aspergare som är riktiga aspergare och motsvarar bilden av vad Asperger är för något.

Kom in i matchen, liksom!

Jonas Arnqvist, du frågor om mina diagnoskriterier. Jag är lekman, och är orienterad om Asperger bla genom engelska wikipedia som du nämner. Jag ställer alltså inga diagnoser och har inte kompetensen för det. Däremot argumenterar jag för att det går inflation i diagnosen, på samma sätt som det för något decennium sedan var en förfärlig inflation med ADHD och DAMP-diagnoser. Jag är mycket misstänksam mot detta.
Jag har bekanta som fått diagnosen. Jag har bekanta som vill beteckna andra människor som Asperberg pga deras personlighetsdrag - vilket tycks vara en populär trend just nu. Jag ser många unga människor på forum på internet som fått diagnosen eller som grubblar över om de har den.
Mitt intryck är att de gör detta inte för att de har syndromet, utan för att de upplever brister i social kompetens.
Sålunda för jag - fortfarande som lekman - en enkel och tillspetsad demagogi mot de som alltför lättvindigt gör denna diagnos.

Psykiatrin ska inte göras konstigare än det är, inte konstigare att få en diagnos än annan symptom hos husläkaren. Tyvärr gör pressen med "chock" mediet att de med diagnoser blir sedd som något "otäckt och farligt" som mördar och misshandlar i parti och minut.

Inte länge sedan de med dyslexi sågs som svagbegåvade och eller mentalt efterblivna, inga som kan utbildas i "vanlig" skola. Våra kungligheter har nog hjälpt till där med sina avslöjande av att i stort ha just dessa problem och kritiken mot "dumhet" har fått ta en ny vändning och nu ses diagnosen dyslexi som ganska vanligt förekommande och ges respekt nog att tas på allvar och de drabbade kan få respekt och rätt utbildning för sitt handikapp. För ett handikapp är det så länge allt ska jämföras med den "normala" agendan av hur vi kan ta till oss inlärning.

Samma sak med bokstavsdiagnoserna, varken Asperger eller ADHD är en sjukdom, det är ett tillstånd. Sjukdomar kan vi bota, tillstånd är oftast ett medfött handikapp, handikappet blir inte större än hur vi kan bemöta problemet, dels i hur dessas utbildning ska utformas för att passa in för varje person med sin unika problematik i diagnosen och dels hur vi alla tidigt bör läras om diagnoser och hur de kan bli problem för den drabbade och hur vi kan underlätta.

Det här "normaltänkandet" vi har i Sverige och i svenska skolor som allt ska utgå ifrån är allt för snävt och faktiskt tråkigt och fyllt av rädsla inför olikheter, som då ständigt snabbt ska göras till att de "olika" ska göras till något besvärligt och onormalt.

Många eller nästan alla av de med exempelvis ADHD och Asperger är mer begåvade än genomsnittet, speciellt inom ett visst område där de har IQ oftast på Mensa-nivå, men det kommer inte fram i debatten där skolor och lärare har svårt att bemöta dessa elever som inte kan lite om allting, som alla "normala" utan de har redan "överkurs" på sina intresseområden som då inte en vanlig lärare ens förstår eller kan uppmuntra och bemöta, utan eleven som skiter fullständigt i det "vardagliga" lärandet blir en besvärlig och "obildbar" elev, "bråkig och motivationslös".

Därför ser dessa begåvningar inte att de har någon plats eller att någon bryr sig om det de kan, på en annan nivå, därför slås de också tidigt ut. Så hotet mot begåvning i vårt land står de "normala" för, eftersom de inte förstår kriterier utanför sin "måttlighet".

De flesta av oss är måttliga och "normala", därför slår det så fel att vissa som vi ser som "udda" blir mobbade och får tidigt ett oförtjänt utanförskap, eftersom det är dessa "udda" som har de nya ideerna, ett annat tänkande som kan föra utvecklingen framåt.

Jantelagen i Sverige är något som vi bör utrota, vi alla ska vara lika, men i benämningen lika värda för det vi är och har att erbjuda, inte att vi alla ska vara likadana och kunna lika lite om allting.

Skolan är verkligen inte en plats att "bli någon, bli något extra" på, skolan med sina lika rädda lärare för kunskap utanför sin egna ram är lika hotande för diagnoselever, som vilken rädd medelmåtta till skolkamrat som snart blir en mobbare, när vissa kompisar inte "liknar" de egna kriterierna av medelmåttigt tänkande och begåvning.

Har inte tysta plugghästar alltid fått lida pin? OSV...

Av någon anledning har alltid de mest, eller minst begåvade alltid gjort livet surt för de med MER innanför pannbenet, eller personerna med MER av annat sätt att vara, oftast bara av den anledningen av att de med "mindre innanför" är fler till antalet och kan göra sig till en större mobb.
Därav Jantelagen och rädslan för allt som kan kallas ELIT och speciell Intelligens.

Finns nu en diagnos och fastlagda kriterier som krävs för att få den, och det blir många som får diagnosen ställd, så innebär ju inte det i sig att en viss del MÅSTE vara något slags felaktig och lättvindig överdiagnosticering. Det är ju faktiskt så att vi alltid har varit ungefär lika stor del av befolkningen som har just det annorlundaskap som sedan början av 1990-talet officiellt har namnet Aspergers syndrom.

Och det är i en ständigt ökande hets med krav mer på "social kompetens" (vad man sedan än menar med det i det ena eller andra sammanhanget) än på faktiska kunskaper och färdigheter för själva arbetets utförande, som vår grupp verkligen har puttats undan mer och mer, och därmed fått svårare och svårare att räcka till för att fungera här i samhället, ens när vi verkligen anstränger oss till vårt yttersta...

Sedan diagnosen fick ett namn pågår nu en kontinuerlig process där människor med just aspergerproblematik blir identifierade, utredda och diagnosticerade. Och där fler och fler verkligen får sådana problem att hänga med, att de verkligen behöver få veta vad som fattas dem, och alltså - att få diagnosen ställd.

Vi är naturligtvis väldigt många med Asperger som redan var födda innan diagnosen fick ett namn och kunde börja ställas. Självklart är vi då många som har behövt få diagnosen ställd under de cirka 17-18 år som gått sedan den "kom till" officiellt som diagnos.

I någon utsträckning förekommer säkert att människor med egentligen helt annan problematik misstolkas som aspergare och får vår diagnos i stället, det är inte konstigare än att de aspergare som väl fick diagnoser ställda förr i tiden då fick andra diagnoser, som man tolkade som mest rätt att ställa då.

Så sent som igår kväll var jag och ett gäng andra med diagnosen på en restaurang i centrala Stockholm och åt och hade trevligt kvällen lång. Jag skulle gissa att det finns oerhört många som tror sig veta vad Asperger är, som definitivt inte skulle ha trott för en sekund att det var ett halvdussin aspergare som satt vid det bordet. Det var ju vi för "sociala" för att kunna vara, enligt den kategorin...

De som har en förlegad bild av att Asperger "ska" handla om att man är väldigt inbunden och sitter på sin kammare och rabblar tågtidtabeller och är komplett oförmögen att ha något tillnärmelsevis socialt liv är väldigt bra på att förpesta livet för alla oss diagnosticerade som är mer högfungerande än vad som motsvarar deras personliga bild. Men den gruppen har vi hört till leda för länge sedan, och jag har aldrig kunnat se att de har något konstruktivt att tillföra debatten.

"Kunskap" om Asperger på ungefär den nivån är dessvärre fortfarande alltför vanligt även inom sjukvården. Jag gick ut med ett pressmeddelande om det från Organiserade Aspergare i mars, efter att på kort tid ha fått se en lång rad skrämmande exempel på hur personer som misstänkte Asperger berättade på mötesplatser på Internet för aspergare att de hade blivit avfärdade av psykologer och läkare som de redan var i kontakt med. Det kunde vara "nej, kan du se människor i ögonen kan det ju inte vara Asperger" eller "nej, om du kan kramas kan du inte ha Asperger"...

Myterna och nidbilderna som att personer med Asperger inte har empati eller några känslor alls, aldrig är sociala gentemot andra människor och det pga att det är vi som inte VILL vara det... och inte minst de hypergalna nya myter som kom med TV3:s program "Ondska" härom året... är otroligt förlegade, och man tar sig mest för pannan när man ser oinsatta personer slänga sig med sådana uttalanden.

Jag hoppas jag med mitt medlemskap här på Newsmill ska kunna få ut pressmeddelanden från Organiserade Aspergare bättre. Artiklar med Aspergertema är att vänta från mig.

Och efter att ha sett kommentarerna på den här artikeln kan jag föreställa mig vad man kommer att få höra för kommentarer från en del då...

Anders Pemer

Fantastiskt bra det du skriver och beskriver. Med tiden av upplyst samhälle med respekt för "olikheter", ett ord jag visserligen avskyr, men ser mig nödd att använda, så kommer det finnas beskrivningar (diagnoser) på oss alla. Nödvändigheten ser jag inte i första hand för omgivning och skolor, men idag måste det tyvärr vara så, men det kan vara en hjälp till att förstå sig själv i vissa lägen så man inte sliter ut sig fullständigt för att passa in på de "svenska smala ramarna" vi skapat kring - hur vi ska vara -, relationer eller annat som kan ställa till dilemman i onödan.
Egenförståelsen är en större tröst än omgivningens "godkännanden" av det egna jaget som person.

O ja, tidens melodi är Diagnoser, Aspergers och adhd är dagens schlager, och hon klppte båda, grattis. Det är på sätt och vis ett märkligt terapisamhälle som vi lever i, nästan alla försigkomna människor är sjuka, jag med, för jag är schizotyp & bipolär minsann, vilket också det är ganska hippt och dessutom faktiskt lite annorlunda. Människor är som dom är i dagens läge. Trevliga på sinkabirum? Ja, det tror jag nog, och det är dom på hispan också. Det är likadant i hela västvärlden. Jag gästade en konferens med lite IQ-folk i USA, dom hade Diagnoser allihop och knaprade Zyprexa och Paxil. Paxil är ganska bra faktiskt. Ergenyl är högt i ropet och är inte heller dumt. Man kan faktiskt vara utan också. Knapra andlighet i stället. (Det gör vi särskilt i katolska kyrkan! Det kallas "eukaristi".) Det blir faktiskt ännu lugnare. Psykfall i alla länder, förena er! Domedagen förestår, men det ska nog gå bra det med. Om man är andlig, alltså. Plus Kognitiv Terapi.
.
PS. Jag kramas ALDRIG. (Saknar Empati.)

Stressen i dagens samhälle, där allt ska gå så fort och vi alla krävs av att vara ett socialt under i möte med andra samt kunna styra upp alla situationer som uppstår, det är det samhällets syn på vad vi som är samhället ska vara och klara av sekundsnabbt som kräver många människors sökande om varför de inte orkar passa in i det mönstret som leder till önskan om diagnosutredning.
Diagnosernas bärare har inte blivit fler bara synligare med sina problem i stressens vardag.

Jag tycker att vi alla ska diagnostiseras redan på BB så att vi alltid har något att prata om när vi träffas. Alla kommer att kunna jämföra sig med alla och se exakt hurdana vi är och ses i sina egna små grupper, men samtidigt vara väldigt överseende och förstående för alla andra.

Alla i hela världen skulle kunna se att Sverige är det där föregångslandet nu igen. Om vi var och en får vårt dna granskat redan från början, så vet vi hur livet kommer att gestalta sig och kan följa vårt mönster utan så mycket tjafs.

Dyrt? Nä, det får vi väl ta i demokratins namn. Tänk så mycket vetenskapen kan göra för oss bara det avsätts resurser.

Själv fick jag diagnosen depression precis som något hundratusental andra när jag inte fick något jobb. Jag ingick så att säga i den stora depressionen i samhället. Jag bar solidariskt min egen börda av samhällets stora nedgång.

Jag är stolt över att jag kunde axla detta fast läkarna inte kunde hitta någon orsak till det. Jo, jag gick igenom en stor test för att de skulle kunna utröna vad det egentligen var för fel på mig. De hittade inget. Mycket förbryllande.

Tyvärr så gav mitt uppoffrande axlande av en del av samhällets bördor inte utslag i en rättmätig belöning i ekonomiska termer. Jag väntar fortfarande på den.

Heja Charlotta....jag har också fått diagnosen ADHD sent i livet. Ibland ifrågasätter folk och säger "att alla har ADHD". Och säger jag bara....jag vet varför jag reagerar som jag gör och det har gjort mitt liv lite enklare. Jag fick tårar i ögonen när ag läste det du skrev om rättvisetänkandet som jag också har och som jag så ofta fått skit för. Har också genomgått olika hörseltest flera gånger eftersom jag har problem att hänga med i konversationer när det spelas musik. Det var inget fel.....berodde på att jag inte kan sortera bort ljud....allt går in i huvudet. Tankarna som bara maler och maler....jag trodde alla hade det så i sina huvuden...blir fruktansvärt trött av det. Jag har märkt att jag trivs mycket bra med andra som skulle kunna ha ADHD också....I Brasilien där jag gärna är, känns det som att komma hem....jag kan vara jag...ibland busig, barnslig och ibland väldigt tonårig utan att jag ses som annorlunda. Här har jag alltid känt mig annorlunda och alltid frågat mig själv varför jag är så eller så. Men nu vid 50++ vet jag Det är därför vi behöver få diagnos även om vi är vuxna, för att förstå varför vi är som vi är. .....Lycka till Charlotta......med din nya kunskap om dig själv........

Å jag blir alldeles matt av kommentarerna, som jag ärligt talat inte riktigt orkat läsa till slut. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta

Jag slås av att nästan inget i kommentarerna handlar om Charlotta - som i sin artikel delat med sig något som för henne är både viktigt och dyrbart. Inte bara diagnoserna, utan deras bakgrund, den kamp och det slit hennes liv har varit

Så därför:

Hej Charlotta. Välkommen till oss. Välkommen ut! För vi är ju ett gäng. Damp-tanter kallar några av oss sig. Eller Aspies (fast inte jag som "bara har ADHD)

Jag hoppas du inte blivit alldeles chockad av kommentarerna. Av den blandning av avfärdande, "kära lilla vän - egentligen har du ingen aning om vad som fattas dig" nedlåtande och ilska som mötte dig. Försök att tänka att de inte förstår bättre. Det handlar om dom, inte om dig, det de skriver

Det är nåt med att det är så ohyggligt provocerande med oss som kallas välfungerande. Att inte vara utslagen, ha förmåga att knyta an, klara jobbet osv. Och ändå har mage att säga som du - "livet är för svårt"

Jag är glad att du är glad för din diagnos. Min erfarenhet är att insikterna utredning och diagnos för med sig, medicin och stödet från andra som har samma erfarenheter kan sänka trösklarna i livet rejält. Möjligheterna att få annan hjälp är enligt min erfarenhet mycket begränsade (Och jag som sitter i landstingsstyrelsen tycker att jag borde hittat dem om de fanns). Fast kanske är det lite annorlunda om man oxå är Aspie - eftersom den diagnosen ingår i LSS

Att få diagnos är en omtumlande erfarenhet och början på en lång resa. Grattis och lycka till. Och ett särskillt grattis till kärleken

Om du vill kan du kolla det här inlägget

http://mammamumrik.wordpress.com/2008/09/07/sina-basta-stamningars-langt...

hos en av DAMP-tantsbloggarna om just det att vara välfungerande. Där hittar du oxå länkar till några andra som skriver mycket och bra om detta och näraliggande ämnen

Sommarhälsningar

Anna Kettner

PS
Skrev detta igår, men då gick det inte att kommentera härifrån – var nåt fel på captcha – såg att det nu kommit någon kommentar som såg C . Skönt!

Synd att man inte fick kommentera. Varför blir man ratad? Kanske för man inte är någon kändis...
Jag skrev i alla fall så här i förrgår:

Hej Charlotta och välkommen i gänget!
Du är nämligen inte särskilt unik - om du nu tror det.
Det är massor av folk som plötsligt har diagnoser men som egentligen är "helt vanliga människor".
För vem är vanlig? Och vem ska kallas dysfunktionell?

Jag har i snart 25 års tid umgåtts med två dubbeldiagnosare - mina barn. De har som du - båda diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom och är helt vanliga, underbara människor! Ja, fast de har två speciella, unika egenskaper också - som måste stämplas som diagnos.

Varför genomgår man en tuff utredning frågar du retoriskt. Du ger också svaret - för att äntligen förstå dig själv. Kunna börja älska sig som den man är och skita i att försöka efterlikna "alla andra" som verkar mer normala, detta hemska ord!

GLÖM att Aspies och alla andra som "belönats" med en diagnos är så annorlunda! Vi har nog allesammans lite av neuropsykiatriska funktionshinder!
GLÄDS åt de egenskaper du fått och som gör att du vågar mera, lyckas bättre och ser på saker och ting ur lite andra perspektiv.

Jag brukar säga till mina barn: Jag HOPPAS, HOPPAS att jag också har lite Aspergers och lite ADHD i mig. Jag avundas er!

Och jag som trodde att Newsmill hade ändrats så att jag skulle slippa bli förföljd av ljugande människor, som till exempel Mattias Sigurdsson, som är korsordskonstruktör i Chile och som hade en blogg, men som inte vågade ha kvar den...