Alla bra sagor är korta. Och har ett slut.

"Do you remember the times" sjunger Michael Jackson och sammanfattar vad vi alla känner idag. Sällsam melankoli och bitterljuvligheten i den mänskliga förmågan att minnas det som varit.

Många är vi som köpte våra första CD någonsin med Michael Jackson för veckopengen. Många är vi som tätt omslingrade dansade tryckare på mellanstadiediscona till hans ballader. Många är vi idag som återigen påminns om livets skörhet, förgänglighet.

Sorgen vi idag upplever är på samma gång vacker som egoistisk. Den är en påminnelse om nuets makabraste motsägelse, förfluten tid och framtid i ett. Samtidigt. Varje sekund är till hälften en erfarenhet, till hälften ett hopp.

I den globala sorgen som kommer till uttryck inom alla medier och som spred sig om en löpeld över jorden finns också en annan sorg. Och saknad. Över de minnen som väcks till liv. Över vilka vi var. Och längtade efter att bli. I sorgen finns insikten om att ögonblickens lycka bygger på livets lag om förlustens ständiga hot och det illvilliga löftet om att nuet när som helst kan upphöra.

Michael Jacksons besynnerliga öde fascinerar och i och med nattens dramatiska nyhet kommer det så att förbli. Verkligenheten har ännu en gång överträffat fiktionen. Han var tvungen att dö för att kunna fortsätta leva. Inte för att hans musik, mytomspunna leverne eller färgstarka musikvideor någonsin kommer att dö, utan för att livets dramaturgi förutsätter komplikationer, hjärtesorg och förlust för sin existens. Alla bra sagor är korta. Och har ett slut.

Livets paradoxala njutning ligger i dödens underliggande sanning. Att leva är att dö.