Fritt forum

Mia Jacobs om Fritt forum

Hur mycket är en ung människa värd?

Publicerad: 2009-06-25 12:06, Uppdaterad: 2009-06-27 12:06

"Eftersom det bistånd vi beviljat inte fungerar drar vi in det."Det betyder att min 19-åriga dotter med psykiska funktionshinder har två veckor på sig att tömma och städa lägenheten och lämna ifrån sig nycklarnvia.Från att ha trygghetslarm och stödteam ställs hon på gatan.Det är nämligen inte längre socialens ansvar vad som händer med henne. Eftersom biståndet inte fungerar.

2 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag heter Mia Jacobs, och är journalist på en lokaltidning. Därtill är jag mor till två normalstörda söner och en dotter som är lite mer än så, och en människa som insett att man inte har en röst då det gäller myndigheter och deras beslut även om man vanligtvis är den som har till uppgift att ge den svage en röst. Efter många års kamp för att först förstå problemet och sedan försöka få hjälp att lösa det är jag nu på gränsen till att inte orka mer. Kommunala sparkrav leder till individers undergång, och de svaga har inget att sätta emot.

Borderline. Bipolära drag. Eventuellt också neuropsykiatriska problem. Sådana människor är svåra, och det krävs tät samverkan mellan psykiatri, kommun och familj om de ska överleva.

Så krasst är det. Det handlar om liv och död, rent bokstavligt talat.

Över en natt ska en ung människa vars största problem är ansvar och beslut gå från barn med inga rättigheter till vuxen med alla skyldigheter, och framförallt skyldighet att fatta beslut och ta ansvar.

Det ger ångestattacker, och ångesten leder till självskador och självmordsförsök.

När min dotter var några månader från sin myndighetsdag fick hon efter många års kamp äntligen hjälp. Hon skrevs in på ett behandlingshem som hon hatade av hela sitt hjärta - till att börja med. Efter några månader började hon svara på behandling, fick ansvar för sin ekonomi och sin vardag, med ständigt stöd från personalen förstås.

Då kom dråpslaget. Socialen fattade beslut om att hon skulle skrivas ut till eget boende. Jag protesterade, hvb-hemmet framförde sin uppfattning om att hon inte var färdig att klara sig själv, men beslutet stod fast. Det sköts upp en dryg månad eftersom min dotter ännu en gång skrevs in på akutpsyk, något som givetvis var en reaktion på det som hände.

I en skrivelse till tjänstemän och politiker ställde jag ett antal frågor om hur kommunen skulle kunna tillgodose min dotters behov av stöd. Svaret jag fick var att det fanns resurser i hemkommunen för att ta hand om henne, hon behövde inget behandlingshem.

Tre veckor efter hemkomsten tog hon en överdos av mediciner hon sparat, och hon kunde spara mediciner eftersom det inte fanns något sätt att få dem utdelade till henne varje dag. Efter det har det varit en lång rad episoder av sjukhus, problem med de insatser kommunen beslutat om, och allt på grund min dotter har de funktionshinder hon har. Hon funkar inte efter den norm samhället ställt upp. Hon är lite mer än normalstörd. Mår hon dåligt öppnar hon inte dörren. Blir hon tillsagd att det ser för jävligt ut i lägenheten och städar hon inte åker hon ut passiviseras hon fullständigt. Det är inte fight or flight. Det är spela död som gäller för henne.

Jag förstår inte allt, eftersom jag inte har utbildning i psykiatri. Det jag förstår är att socialförvaltningen gjorde fel då de, i samma veva som det framkom att de låg runt elva miljoner back jämfört med budgeten, plockade hem så många placeringar som möjligt, bland annat min dotter.

Nu konstaterar samma förvaltning att de inte har resurser att tillgodose min dotters behov av stöd i sin vardag. Vad de då gör är alltså att ställa henne på gatan utan något stöd alls. Av någon anledning kommer beslutet i samma veva som ytterligare besparingar ska till på förvaltningen.

Vad säger de den dag, eller förmodligen natt, då det där samtalet jag går i ständig skräck för kommer, samtalet som säger att hon lyckats ta sitt liv? Säger de att det inte var meningen? Eller som de sa på mötet: Ni är inte ensamma om att ha det såhär?

Det är väl egentligen det som gör mig mest förtvivlad och frustrerad och förbannad: vi är inte ensamma. Det finns så många andra familjer som slits i bitar när en av medlemmarna har psykiska eller neuropsykiatriska problem och det enda som finns är stolar att hamna mellan.

Hur många unga människor dör därför att de olika instanserna vill lägga kostnaderna för vård och omsorg och stöd på någon annan istället för att hitta vägar till samverkan för människors skull?

Mia Jacobs (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8354

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Din dotter har väl överklagat beslutet om att boendestödet ska dras in? Eller är hon så överkörd att hon inte fått information om att hon har den rätten?

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Hur mycket är en ung människa värd?

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar