Svar två till Hersson

Magnus, mja det där stämmer väl inte riktigt.

En stark ateist säger "jag _vet_ att gud inte finns" medan en svag ateist säger "jag _tror_ inte gud finns, det vore extremt osannolikt"

Stark ateism är ologisk eftersom, med Christers ord "det är kunskapsteoretiskt omöjligt att veta att något inte existerar". Alla ateister jag känner, och känner till, är svaga ateister.

Än en gång formulerar Christer Sturmark vad andra har för åsikter och motiv för att sedan kunna angripa eller hålla med. Tråkig debattstil. Men Sturmark kanske följer det gamla rådet att vid svag argumentation höja rösten. I sina inlägg har han i alla fall ha ett högt tonläge.

I Sturmarks första kommentarer till min artikel ”Därför lämnade jag Humanisterna” (Newsmill 22 juni) anklagas jag för att använda otäcka uttryck, vara intolerant, gå över anständighetens gräns, vara mindre ödmjuk än han själv och nu, i det här inlägget, att ha grälbehov. Jag överlåter till läsarna att bedöma hur träffande omdömena är, gärna i jämförelse med Sturmarks två egna kommenterande inlägg som väl mera ska vara i Humanisternas anda.

Jag har inget behov av att försvara att jag lämnade Humanisterna, däremot ville jag förklara mitt avhopp. Anledning var främst debatten kring föreningens pågående reklamkampanj med vidhängande hyllningskolumn i DN av Lena Andersson, aktiv inom Humanisterna och liksom Sturmark uttalad ateist.

Om Sturmark vill försvara ateism så är det upp till honom. Men varför måste han då samtidigt, som i sin bok, förlöjliga och och se ned på agnostiker ( ”att kalla sig agnostiker är ett sätt att slippa kalla sig ateist... Lite mesigt egentligen... De flesta agnostiker är ateister”)?

I mitt förra inlägg ”Sturmark och sanningen” (Newsmill 23 juni) kritiserade jag Sturmark för att i sin bok ha gjort en missvisande och felaktig, för att använda milda uttryck, sammanfattning av en vetenskaplig studie. Jag utgick då från den enda källanvisning han angett. Han hänvisar nu till en helt annan studie som överhuvudtaget inte finns omnämnd i hans bok, varken som fotnot eller i litteraturföteckningen. Kanske beror det på att den studie han nu lyfter fram (och som jag inte tidigare kände till) publicerades oktober 2008 medan Sturmarks egen bok kom 2006? Sturmark tycker att jag ”uppenbarligen” inte läst hans bok särskilt noga. Problemet verkar mera vara att jag läst den alltför noga.

I dagens SvD, 23 juni, läser jag om en ikonmålare som bland annat vill förmedla ”att vi ska se och tänka efter mera och tala mindre”. Det ligger något i det. Eller vad tycker du, Christer Sturmark?

Som filosofinördig begreppsfascist måste jag lägga mig i. Teist betyder gudstroende, eller hur? Ateist betyder då icke gudstroende, eftersom grekiska prefixet a- betyder icke. Icke används allmänt som negation i logisk bemärkelse, tex i exemplet "p eller icke-p" vilket brukar användas som exempel på en utsaga som alltid är sann (p är ett påstående, vilket som helst). Av detta följer att alla människor, vare sig de vill eller inte, är antingen teister eller ateister. Om att vara "teist" innebär "att tro att Gud existerar" så måste ateist innebära "det är inte fallet att jag tror att Gud existerar", eller enklare "Jag saknar gudstro". Detta är inte samma sak som "Jag tror att Gud inte existerar"! Den som aldrig hört talas om begreppet Gud kan inte instämma i det sista påståendet, ändå saknar denna person gudstro.

Härleder man ordet ateist så får man vad som av Magnus J ovan kallas "svag ateism". De starkare formerna blir inte särskilt meningsfulla dels eftersom de innefattas i det svaga ateismbegreppet, dels för att det som redan påpekats inte går att påvisa icke-existens.

Sturmark levererar ofta bra försvar för sin svaga ateism, tex frimärkssamlarliknelsen. Däremot svänger han sig i min mening något slarvigt med påståenden som "[ateism innebär att...] Jag tror att gud inte existerar", vilket lätt kan tolkas som ett omotviverat starkt påstående och därför lämnar motståndarna med öppna mål. Som Sturmark i övrigt argumenterar för sin ateism så verkar det som att han är svag ateist i grekiskans ursprungsbetydelse.

(att vara agnostiker däremot, handlar om vad man tror sig kunna veta. Detta är något helt annat än vad man tror existerar. Alla agnostiker är antingen teister eller ateister, precis som alla andra. Gnostiker känner jag inga.)

Jag tycker att ni mer aktivt borde erbjuda ett alternativ till det som religion har erbjudit människor.

Det är ansvarslöst att medvetet riskera kasta människor ut i depressioner bara för man gillar att debattera.

Om människor vill magifiera universums storhet och ange ett mänskligt perspektiv på detta för att finna stöd så är det väl inte värre än att inbilla sig att "kärleken är för evigt och dessutom exklusiv".

Om debattstilar och tal med kluven tunga.

Väl medveten om att detta inte bara är fel århundrade (jag kan vara ett sekel för tidigt ute !) utan kanske också fel land, har jag via en medeltida kinesisk karaktärstecknarmetod kommit fram till att Humanisternas ordförande föddes i ett ögonblick av ren maktfullkomlighet.

Jag noterar hur "källanvändningsstriden" förlöpte, och noterade för egen del ett annat oriktigt sakpåstående från Sturmark:

http://ockult.blogspot.com/2009/06/newsmill-inlagg-mot-humanisterna.html

Skriven i december 2008, men inte publicerad vid tiden, innehåller länken här nedan en psykologisk analys i tre delar av Sturmark som emblematisk för en mer fanatisk typ av ateism - även om han söker gardera sina formuleringar och hålla "besten" dold bakom ytan. Det kinesiska perspektivet kommer först i artikelns del II.

http://www.hall-of-man.com/sekular1.html

Föga anade jag förra året att en så osmaklig affischkampanj (för den som kan läsa och dekoda bildspråk) skulle gå av stapeln. Hade det inte varit för denna kampanj, hade jag inte publicerat denna granskning, där kopplingar görs mellan Sturmarks typ av ateism och nazisentimentet.

Till den det ankommer: Bespara dig billiga hänvisningar till Goodwin's Law som ursäkt för att tänka lite längre.

Länken ger ett material som påminner oss om att inte vara blinda när vi väljer våra ledare och opinionsbildare, fastän underlaget förvisso är kontroversiellt för den som inte längre vet vad vishetsperspektivet vill säga.

(Vishet var en viktig parameter i alla historiens högkulturer, men tyvärr även då alltför lite beaktad av de makthavande.)

Då jag inte läst texten sedan den skrevs, är det mer än troligt att jag skulle formulera mig något annorlunda idag, efter ett halvårs bloggande (och den ökade medvetenhet om ordalydelser detta ger).

I Sverige är det knappast riskabelt att kalla sig ateist. Att kalla sig Kristen, Jude eller Muslim är betydligt kostsammare. Den vanligaste uppfattningen blan människor - och jag har frågat många, många - är positiv agnosticism, dvs. man vet ingenting bestämt, men lutar ungefär lika deciderat att åt att det finns något slags Högre Makt. Religiösa, som hävdar sig veta bestämt vem och vad Den Högre Makten är, begår på sätt och vis en aggression mot omgivningen, hur höviskt de än beter sig, och det retar upp folk, inte utan goda skäl. Humanistkamanjen behövs, eftersom den utmanar de andliga etablissemangen, vilket är enbart nyttigt för dem - och för oss alla. Humanismen - ett ord som alltså här skall förstås bestämt och kontextuellt - uttalar en väldefinierad uppfattning om "de yttersta tingen", och utgör på så sätt helt klart en trosriktning med samma rätt som alla andra. Den växer nu. Det gör många andra också, då i form av religiösa samfund. Det speglar nog ett ökat engagemang i "livsfrågorna", vilket i sig självt är nyttigt. Det är precis i det perspektivet jag tycker mig se en falsk motsättning, inte minst i dispyten mellan Sturmark och Hersson, men det är i hög grad bäddat för den genom okunnigt, onödigt aggressivt uppträdande från framträdande ateisters sida (den kritiken träffar inte Sturmark, tycker jag). Det är minsann inte bara katoliker som skall göra självkritik, utan det ska faktiskt humanister också. Dogmatism som dogmatism!