Maria Hasselgren, katolska kyrkan - jag rekommenderar alla att gå i kloster

Mata Hari sitter i buren och stirrar ut. Inbillar jag mig det - men det känns som att hon stirrar förebrående, till och med uppfordrande åt mitt håll. Nu är Mata Hari inte något spöke efter en för länge sedan avrättad förmodad spion, utan en kanin. En vit och blåögd kanin som i igår för första gången konfronterades med kusinen från landet. En harpalt som orädd hoppade upp bredvid hennes bur där hon satt och förnöjt tuggade på ett grässtrå. Kanske inbillade jag mig det också - men det kändes som att polletten efter sex år på allvar ramlade ner hos Mata Hari. Hon är inte fri. Betyder det att hon är ett offer för mänsklighetens koloniala förtryckarmentalitet? I detta fall min koloniala förtryckarmentalitet? Är hon, för att använda ett modeord, kränkt i sin kaninidentitet, när hon instängd i sin gyllene bur, inte får hoppa fritt och söka mat där hon vill? Kan jag på något sätt hållas skyldig för detta eller gör jag helt enkelt bara som alla andra föräldrar med små barn som vill ha ett husdjur? Ger efter då det tjatats tillräckligt mycket? Någonstans gnager oron. Alltså skämmer jag bort henne med för mycket kraftfoder och morötter. Trots att jag bor i en stad där socialen har hotat omhänderta ett övergött husdjur. Det finns ingen logik i detta. Att kompensera djuret med för mycket mat för att jag håller det instängt. Eller är det helt enkelt så att vi kompenserar för en viss oförmåga att visa omsorg genom att ge av vår tid och istället ger för mycket mat?

Mata Hari sträcker ut sig i sitt vita pälsmajestät och nu tror jag, att om hon var människa, skulle hon titta på mig med ett visst förakt: Herregud männska' sluta tjafsa - ge mig mera mat. Jag tror att hon har finsk brytning.

När är det berättigat att demonstrera? De flesta håller nog med om att det som pågår i Iran idag på alla sätt uppfyller kraven på en rättfärdig demonstration: folket förvägras grundläggande mänskliga rättigheter som yttrande- och tryckfrihet och, tycks det, fria och rättvisa val. En någorlunda rättvis fördelning av tillgångar. Sådant som vi i vårt land tar för givet, och som många av oss, i inte alltför många släktled bakåt, har släktingar som stred för i demonstrationer och vilda strejker. Det är därför så märkligt att det är så många som inte går och röstar. Faktiskt finns det få saker som jag tycker är så upprörande som att folk helt enkelt struntar i att rösta. Gå och rösta blankt då! Här dör folk och sitter fängslade för denna rättighet, men många av oss som har den orkar inte ens masa sig iväg till röstlokalen. Rösta på vad ni vill, men rösta. Alla politiker är inte korrupta, men risken är att de blir det om det bara är de som själva är politiker som går och röstar. Att rösta är vuxet, det är ansvar, det är frihet.

Jag har sett de där skyltarna. Inte i USA, men i Sydafrika 1987. Jag var där för att samla material till en D-uppsats om kvinnors roll i den sydafrikanska befrielserörelsen. Aldrig hade jag varit på en sådan plats tidigare, ett samhälle helt byggt på att skapa distans mellan människor och därmed rädsla. Det är en sak att läsa om de där skyltarna med "Whites only" - en helt annan att se dem i verkligheten. De tio veckorna i Sydafrika blev på många sätt livsavgörande. Mötet med människor som under yttre svåra omständigheter satte allt på spel för att förändra sitt land, göra det bättre och mer rättvist kan inte annat än göra stort intryck. Jag bodde dessutom i en katolsk familj, där mannen satt fängslad, på obestämd tid, för sitt engagemang mot den förtryckande apartheidregimen. Efter att ha varit i ett sådant land och mött sådana människor är det svårt att fördra dem som sprider rasistisk propaganda, som väljer att peka ut människor av annan etnisk, social eller religiös tillhörighet som stereotyper, utan nyanser. Som lever av andra människors rädsla och okunskap, som göder den för egna syften. Det gäller politiker såväl som företrädare för olika religioner och människor som i vardagen rent slentrianmässigt rapar upp fördomar om andra. Vill därför tacka alla som säger ifrån och inte låter sig tystas. Tack alla som avslöjar rasismen och antisemitismen - var de än sticker upp sina fula trynen.

Kaoset var totalt. Falska släktingar hade gått fram och tagit emot medaljen och diplomet ur den israeliske ambassadörens hand. En av mina väninnor, Hedvig viskade med skrattårar i ögonen: "Fader Kasimir skrattar ihjäl sig där uppe" och pekade mot himlen. Vad är nu detta? Jo, bland de mest spännande jobb jag gjort är att leta bevis för att en präst som större delen av sitt liv var verksam i Sverige, fader Kasimir Vilnis, under Andra världskriget, när han var kyrkoherde i Riga, räddade livet på en judisk man. Kasimir var död sedan mer än tio år, och hade i princip aldrig nämnt sin insats - som det ofta är med sådana människor. Att ställa upp för en annan människa är något så självklart att man inte talar om det. Hur göra? Efter en del planlöst ringande insåg jag att den enda möjliga vägen var kontakt med judar i Riga. De om några borde veta vilka som ställt upp och inte. Sagt och gjort. Jag ringde det judiska centrat i Riga, och när ärendet presenterats fick jag tala med en man som arbetade på centrats arkiv. Han blev överlycklig att någon hörde av sig om Kasimir. Det var hans egens kusin, David, som i Kasimirs sakristia fått gömma sig undan nazisternas judeutrotning. David bodde nu i USA och var gammal och sjuk, men han hade skrivit ner sin berättelse i en bok. Han skickade en kopia, och så småningom kunde vi skicka iväg ansökan till den instans i Israel, Yad Vashem, som beslutar om vem som ska få äretiteln Rättfärdig bland folken, för sina insatser att rädda judar undan Förintelsen. Det var en stor glädje när brevet från Yad Vashem med beskedet låt i postfacket i mars 2008: fader Kasimir var värdig. Israels ambassad i Riga bad om hjälp att hitta släktingar till Kasimir, och efter att via ett internationellt nätverk för katolska journalister ha spårat en lettisk sådan, lyckades vi hitta Kasimirs systerdöttrar.

Nu satt vi där, några svenskar, Kasimirs släktingar, och ett hundratal andra personer och lyssnade till vackra tal och musik. Dags att lämna över medalj och diplom. Då reser sig två äldre damer och går fram och tar emot priset. En håller till och med ett tal - som ju vi inte begrepp eftersom det var på lettiska. Förvirrat tittar vi på dem som vi fattat var släktingarna och de såg helt "dumb-struck" ut som det heter. Särskilt förvånade var de över att kvinnorna sa att de var Kasimirs brorsdöttrar. Kasimir hade ingen bror... Ja hjälp. Efteråt utbröt total kalabalik när de riktiga släktingarna och de falska började gräla. Nu slutade det någorlunda lyckligt, de falska släktingarna tryckte medaljen och diplomet i famnen på en av de riktiga släktingarna och störtade ut ur lokalen. De vägrade uppge namn, adress eller telefonnummer. Vilket väl om något visar att de inte hade rent mjöl i påsen. Frågan kvarstår dock: vad är det för folk som utger sig för att vara släkt med någon de inte är släkt med? Trodde de att utmärkelsen "rättfärdig bland folken" förde med sig vissa ekonomiska fördelar? Och hur tänkte de om det faktum att det skulle kunna finnas riktiga släktingar på plats? Vi lär aldrig få veta. F Kasimirs namn skrivs i alla fall in bland de, alltför få, som med fara för sitt eget liv valde att räcka ut handen till de förföljda och visade därigenom att även i de mörkaste av tider går det att välja det som är gott och rätt och förbli - i ordets djupaste mening - en medmänniska.

För länge sedan hörde jag om någon som gjort en undersökning om vilka det var som ställde upp med fara för sitt eget liv för att rädda förföljda människor undan nazisternas utrotningsläger Han fann att det enda som grundläggande skiljde dessa människor från deras grannar var att deras livshållning präglades av uppfattningen att det de gjorde spelade roll och var viktigt. Inte på något dramatiskt vis, utan i all enkelhet. Deras liv hade en mening, på så sätt att de genom sitt handlande hade en faktisk betydelse för världens beskaffenhet. Medan de som inte öppnat sin dörr, ansåg att nej, de var inte viktiga och vad de gjorde hade ingen som helst betydelse. Detta att "vara viktig" hade emellertid absolut inget att göra med att få sina femton minuter i rampljuset utan bottnade i en villkorslös och positiv självkänsla som inte behövde hävda sig på någon annans bekostnad, tvärtom gjorde det dem helt fria i sitt handlande. De var helt fria att följa sitt samvete, utan att bry sig om ifall de bröt mot de lagar som gällde i det omgivande samhället, de nazistiska raslagarna. En lag är ju inte nödvändigtvis moralisk riktig för att den står i lagboken. Om vi tror det är vi bra naiva.

I ett demokratiskt samhälle diskuterar vi på ett respektfullt sätt med varandra och hoppas att vi når en någorlunda acceptabel kompromiss, i alla fall att vi i vänlig ton ska komma överens om att vi inte är överens. Ibland diskuterar man för själva diskuterandets skull, det är en god övning i tolerans, att lära sig stå ut med obehaget att inte vara helt överens på alla punkter men ändå kunna umgås med dem som har en avvikande åsikt. Ibland kan man till och med ha gemensamma intressen med dem som inte på alla punkter delar ens uppfattningar. Det gäller till exempel rätt till utbildning, rättvisa löner, bra sjukvård för de allra fattigaste. Där har de allra flesta i vårt land ett gemensamt intresse av att samarbeta för att förbättra villkoren för till exempel de papperslösa flyktingarna som lever i tiotusentals här bland oss. Att uteslutas från det samtalet, förvägras att bidra på grund av att man har en annan uppfattning gällande t ex så kallad reproduktiv hälsa är en rätt obehaglig påminnelse om hur det homogena svenska samhällsidealet ännu präglar Sverige och många svenskar.

Familjen och skolan borde lägga grunden för en öppen och tolerant hållning, göra oss fria att samarbeta och vara kreativa. Är det så? Inte alltid förstås. Skolan t ex. Inte för att jag vill dissa en hel yrkeskår - det finns många bra lärare. Men hjälp vilka trista lärare man råkat ut för. Min mellanstadielärare som såg ut som om hon ville dö när vi som tvångskommenderats (sic!) att bilda luciatåg utsåg en kille till Lucia- detta var 1976. Eller min svensklärare på gymnasiet - en tvättäkta representant för 68-generationen - som såg ut att ha käkat citron när jag och min kompis Cia presenterade vårt arbete om Dante Alighieri i form av en tidning och en nyskriven text till Tomas Ledins hit "Just nu" ( Just nu vill jag leva, träffa kvinnan jag är kär i, hennes namn är Beatrice, hon finns på ett moln där ovan, but I must through the funnel of Hell"...Jag sa inte att det var kvalitet. Bara kreativitet.) . Nej, det var uppenbart att deras prat om kreativitet var just bara prat. Inte undra på att man längtade ut och bort. Huga huga. Min biktfar sa en gång för länge sedan att "det svåraste i livet är att vara tolerant mot de intoleranta." Hur sant är inte det.

"Herre förbarma dig
och se med särskild ömhet
till dessa personer
som är så väldigt logiska
så väldigt praktiska
så väldigt realistiska
att de blir irriterade
över att man kan tro på
en liten blå häst"

Dikt av dom Helder Camara. Biskop i det fattiga brasilianska stiftet Recife. Älskad av de fattiga i hela Latinamerika för sitt engagemang mot fattigdom och förtryck. När han dog sörjdes han av miljoner människor, av många hyllas han som ett helgon, och det är folkets spontana kärlek och tillit som är början på den långa vägen till helgonförklaring. Hans efterträdare -ni som vet ni vet - flyttade omedelbart in i det tjusiga biskopsresidens som dom Helder aldrig bott i. Precis som vi andra kommer biskopar i alla färger och former.

Jag har faktiskt hälsat på dom Helder. Och två andra helgon också: Moder Teresa och Johannes Paulus II. Alla tre människor som stod upp för det de ansåg vara alla människor rätt; rätten till liv och ett värdigt liv. Var det något speciellt med dem? Ja, jag måste nog medge att de alla tre hade en mycket speciell och stark utstrålning. Framförallt fanns hos dem en självklar värme och den korta stund jag fick hålla deras hand var de helt fokuserade på mig, de var fullständigt närvarande i nuet. De såg mig och deras leende var äkta. Moder Teresa tvättade personligen varje dag fattiga döende människors kroppar på gatorna i Indien. Dem som de flesta andra inte vill röra vid. I alla fall inte varje dag. ( jag är de förste att medge att jag hör till dem) Moder Teresa kan också ge tröst och kraft till stressade 20-åringar som fruktar att alla tåg redan gått. Det var just på ett tåg som syster Teresa, som undervisade fina flickor i fina skolan, insåg att hennes kallelse i livet var att ta hand om de fattigaste av de fattiga. Det som hon blev känd för. Det som gav henne ett Nobelpris och snart snart en helgonförklaring. När hon satt på det där heta stinkande tåget i Indien var hon 40 år... Det är med andra ord aldrig för sent att bli det man är tänkt att vara. Så stäng av ipoden och datorn ( efter att ni läst färdigt det här förstås...) och lyssna inåt. I tystnaden finns kanske svaret.

--------

Önskar att jag själv kom ihåg det lite oftare.... Vet ju hur bra jag mår när jag fått vistas några dagar i stillhet och tystnad i något av våra kloster. Utan krav och förväntningar, utan att vara tillgänglig. Det är lite ovant att äta under tystnad, sitta med andra människor och inte säga något. Alltid är det någon - ibland är det jag - som börjar fnissa nervöst. Men man vänjer sig och finner frid. Det är helt frivilligt att delta i gudstjänsterna - men det är rofyllt att lyssna till den gregorianska sången. Psaltarsångerna som är från Gamla Testamentet och alltså åtminstone 2 500 år gamla. Det är vår kristna kulturskatt, ofta underskattad. Tråkigt nog har kyrkorna varit dåliga på att föra ut denna skatt.

Många har en föreställning om att kristendomen inte bär på en bönetradition och att det kontemplativa livet, som i andra religioner som buddhismen ses som något fascinerande och intressant, hos oss är något konstigt. Glädjande nog har det under senare år blivit mer populärt att åka på reträtt, alltså att dra sig tillbaka från omvärlden ett tag, och våra kloster är ofta fullbokade långt i förväg. Långt ifrån alla är katoliker. Hoppas det håller i sig, för den flesta av oss behöver den där tiden till stilla eftertanke. Varning utfärdas dock: att komma tillbaka till vardagen kan bli något av en chock, allting går förfärande fort och låter så mycket.

I höst kommer en liten bok på katolska bokförlaget med katolsk humor. Det är viktigt att kunna skratta tillsammans med andra. Det skapar gemenskap och är befriande. Någon klok människa har varnat för människor utan humor. Får man skämta om allt? Sannolikt kan man skämta om allt - men alla kan inte skämta om allt. Risken är att det blir plumpt och elakt. Alla vet väl om att Monty Pythons Life of Brian blev förbjuden i Norge. Trots att deras satir över falska profeter - både religiösa och politiska sådana - är genial. Ursprungligen hade de tänkt driva med Jesus, men efter att ha läst evangelierna insåg de att han hade en hel del vettigt att säga. Därför kom Brian till i stället, och det är fortfarande väldigt roligt att se scenen med den "fd leprasjuke" som nu har svårt att försörja sig när han blivit helad... eller folket som, när Brian förlorat en sko, börjar bråka om den symboliska innebörden i detta. Som det står i Predikaren "Inget nytt under solen".

Nu är det dags att sluta. SMHI - för dem som tror på vädergubbar - utlovar kanonväder resten av sommaren. Må de ha rätt. Må detta bli den bästa av somrar, med frid och fred över onda och goda. Kanske släpper jag ut Mata Hari och låter henne löpa i full frihet att möta vad än som må finnas därute.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8336

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Väldigt konstigt! Det verkar som att du, Maria inte har förstått vad den Katolska tron innebär och vad den kommer med för budskap. Kristendomen syftar faktist till att ge svar på de "osvarbara" frågorna. Liv efter döden, meningen med livet och så vidare. Bibeln svarar på dessa frågor och genom att ge ett bergssäkert svar på dessa frågor stänger man ute den egna resonemangsmöjligheten. Att lyssna på sig själv är absolut inte förknippat med Kristendom och speciellt inte med den Katolska kyrkan! Att kyrkan överlevt så länge som tro, cirka 1700 år beror främst på dess uteslutande av andra tankar än de egna, de "korrekta".

Permalänk | Anmäl #1 Joseph Ratzinger, 2009-06-27, 11:50

Vem ska jobba om alla går i kloster?

Permalänk | Anmäl #2 Mike Nilson, 2009-06-27, 16:38

Ytterliggare en av dina svameltexter. Du borde inleda med att säga att du enbart talar för dig själv så att inte människor som läser detta tror att det är alla katolikers åsikter och tankar.

Det ska bli skönt nu när Håkan Lindström har blivit prästvigd.....

PS. Ja det är fel att hålla en kanin instängd i bur.

MVH
Casper

Permalänk | Anmäl #3 Casper, 2009-06-28, 08:06

Sympatisk text, som ger en avdramatiserad syn på katolicismen och kristendomen.

Naturligtvis dyker häcklarna upp från olika håll - både katolikhatare och en förvirrad Piusbroder, som tror att ju med trångsynt tron är, desto sannare är den. Gemensamt för alla är fördomarna. Don Helders dikt om hästen är träffande - och befriande.

Permalänk | Anmäl #4 Kryptopapist, 2009-06-28, 09:53

Härligt att följa dina tankar som startar med en kanin och slutar med Monthy Python - och däremellan tar upp apartheid, judeförföljelse, Moder Teresa och kloster! Du har så rätt i att fler borde gå i kloster för några dar och stänga av alla yttre intryck. I dagens hetsiga tempo är det ibland svårt att "höra" vad man själv tänker.

Permalänk | Anmäl #5 Ingabritt, 2009-06-28, 11:50

Håhåjaja..ständigt dessa svammelkommentarer.
"Josephs" kommentar är ännu ett exempel på "argumentation" av typen - jaså tycker du inte att (valfri hatisk intolerant åsikt), i så fall är du ingen kristen för enligt bibeln så måste man tycka att (valfri hatisk intolerant åsikt). Av någon anledning är det alltid de mest extremistiska ståndpunkterna som tas som rättesnöre för denna typ av icke-kristna. Lite märkligt.

Mike - ja precis, för MH säger ju att alla jordens människor ska gå i kloster och leva där resten av sina liv.

Casper - antagligen för att mycket få som läser detta skulle komma till den bisarra uppfattningen att detta är "alla katolikers åsikter och tankar". Du kanske borde klargöra om alla som heter Casper tycker att det är fel att ha kanin i bur eller bara du?

Permalänk | Anmäl #6 Anders A Nilsson, 2009-06-28, 14:26

Läste idag på DN att två män gift sig i Svenska kyrkan!
Härligt tycker jag och ser själv fram imot att dela mitt liv med en man.

Permalänk | Anmäl #7 Joseph Ratzinger, 2010-02-14, 11:16

När man talar, skriver ,tänkar,känner och leva med Gud då behöver man ser och ser till allt i livet ...kan inte de se hur Djur och alla träd lever ??..Kan inte de se hur allt arbetar och funkar??.. Kan inte de tänka och Gud har gett de en hjärna att tänka på..??
Tro eller inte tro, domedagen finns och Jesus ska komma till jorden -till Palestina - med Mohammeds barnbarn-almehdi--..
Livet är en strid mellan de goda och de onda..Mellan rätt och fel..Mellan rättvist och orättvist.Mellan Gud och Satan..Mellan ljus och mörket.....
livet har Guds vilja..Allt har mening..Titta på vatten, luft och jord med sol...Tänk om en av de försvinner ,vad ska bil det på jorden..??..
Gud finns och Gud har talat och visat allt med bevis till människor ...Och människan är fri att bestämma..Många tror inte men efter döden finns ett liv hos Gud.
Var är Jesus Nu????Var är Jesus mamma Maria??..Tänk och tänk och du bör tänka..

Jesus har talat och bevisat..Jesus kom och som bäbis talade till folkt: Jag kom från Gud , sa Islam ..Jesus och Maria har en hel sidor i Islam..Marias familj och araber är släkt-Mariam Bent Aumran -heter maria i Islam..
I Kristendom står så här att Jesus Talar om de som vill ändra Guds ord -Satan och Satans barn-
Så här står det i Matteusevangeliet, 27:e kapitlet, verserna 22 till 25 - och jag citerar:
"Då frågade Pilatus dem: - Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias? De judiska översteprästerna och de äldste svarade alla: - Låt korsfästa honom. Men Pilatus frågade: - Vad ont har han då gjort? Då skriade hela den judiska folkförsamlingen ännu ivrigare: - Låt korsfästa honom. När Pilatus såg att han ingenting kunde uträtta, utan att larmet blev ännu starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade:
- Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni får själva bära ansvaret för detta. Och allt folket svarade och sade: Hans blod kommer över oss och över våra efterkommande."
Alltså, enligt kristendomens heligaste text, evangeliet, var det de styrande judarna och det judiska folket som krävde att Jesus skulle dödas genom korsfästelse och att judarna själva tog på sig ansvaret för hans död också för sina efterkommande. Det är här som den kristna så kallade judefientligheten har sitt upphov!
De tål inte att höra sanningen, när den går dem emot. Åtminstone Krister Stendahl, såsom varande biskop, borde veta vad Jesus säger till judarna i Johannesevangeliet, 8 kapitlet, vers 44:
"Ni har djävulen till eder fader och vad eder fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början, och i sanning står han icke, ty sanning finns icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader."
Var är Jesus nu???..Tänk,tänk och du bör tänka

Permalänk | Anmäl #8 Frihet Palestina FN, 2010-03-08, 00:55