Klargör regelverket för dispensgivning inom strandskyddslagen

Dagens strandskydd innebär att man inte får bygga inom 100 meter från strandlinjen. Syftet är dels att ge allmänheten tillträde till stränderna, dels att skydda växt- och djurarter - en tredjedel av alla hotade eller missgynnade växt- och djurarter är knutna till strandmiljöerna.

Det krävs särskilda skäl för att få dispens från lagen om strandskydd. Redan idag har Länsstyrelsen delegerat ansvaret för dispensrätt till en del kommuner. Varje år ges cirka 5 000 nya dispenser från strandskyddet runt om i landet. När Naturvårdsverket år 2002 granskade dispenserna visade det sig att omkring 70 procent (cirka 3 500 per år) av kommunernas beslut var olagliga eller så dåligt motiverade att det inte gick att bedöma om dispenserna var lagliga.

 - Den byggrätt som genom dispens medgivits i vår detaljplan, är ett exempel på kommunernas okunskap om strandskyddslagen och dess syften, säger Björn Lundberg, en av de boende längs Tyktorpsvägen. Trots att Lidingö tillhör ett av de områden som Länsstyrelsen bedömer vara en röd zon, där det inte finns utrymme för mer exploatering av stränderna, och att Tyktorpsvägen, som rymmer några Stockholmsområdets äldsta sommarvillor, har ett stort socialt- och kulturellt värde, har Lidingö Stad aktivt bidragit till att låta bebygga strandskyddad mark.

Redan då detaljplaneförslaget presenterades möttes det av kraftig kritik, inte bara av grannar och närboende, utan också av organisationer och myndigheter. Trots detta drevs detaljplanen igenom. Både fastighetsägare inom detaljplaneområdet och närboende har försökt att få planen hävd med anledning av att den strider mot lagen om strandskydd, men det har visat sig vara svårt.

Av oförklarliga skäl valde Miljödepartementet att endast pröva ärendet med utgångspunkt från plan- och bygglagen. Miljöminister Andreas Carlgren meddelade dock i ett brev till de klagande, att regeringen skulle kunna pröva ärendet med utgångspunkt från lagen om strandskydd. När domslutet från Regeringsrätten kom, visade det sig dock att inte heller den hade prövat ärendet med utgångspunkt från lagen om strandskydd. I ett brev till de klagande meddelade Regeringsrättens kanslichef, att eftersom inte Miljödepartementet hade gjort det, så kan inte heller Regeringsrätten göra det.

Nu har de klagande vänt sig till chefen för Regeringsrätten, dels för att få besked om varför ingen av instanserna har prövat ärendet utifrån lagen om strandskydd och hur de nu ska gå vidare i ärendet, dels för att uppmana Regeringsrätten att använda ärendet i prejudicerande syfte.

Situationen är redan idag allvarlig. Möjligheten till tillträde till stränderna är starkt begränsad i de tätbefolkade delarna av landet. Den nya lagen om strandskydd, som träder ikraft den 1 juli i år, innebär att Sveriges kommuner helt får ta över ansvaret och själva får besluta om dispens från strandskyddet. Risken är då dels att vissa kommuner, som till exempel Lidingö, medvetet väljer att gå emot lagen, dels att vissa kommuner inte orkar att till exempel försvara områden för naturvård och friluftsliv mot starka kommersiella exploateringsintressen. Det är fel att låta byggnadsnämndernas fritidspolitiker ta ett sådant ansvar.

Fakta lagen om strandskydd: http://www.naturvardsverket.se/sv/Arbete-med-naturvard/Skydd-och-skotsel-av-vardefull-natur/Kust-och-hav/Strandskydd/

Björn Olof Lundberg (4 artiklar)

Anmäl