Därför lämnade jag Humanisterna

Tack för en klok och klargörande artikel.

Det var listigt skrivet. Hersson får det att verka som om Humanisterna motarbetar åsikten att allt inte går att förklara. Så är det ju inte alls. Tvärtom. Humanisterna motarbetar dom som hävdar att dom har en förklaring på det oförklarade.
Om Hersson ville värna sökandet efter visshet så skulle han också motarbeta religionerna.
Vad Hersson vill värna är rätten att trösta sig med påhittade svar. Det kan jag respektera även om det förefaller meningslöst.

Jag tror att det ligger mycket i vad Rolf Hersson säger. Det finns en okänslig scientism hos många moderna humanister, inte minst ser man detta hos Richard Dawkins. Där finns inte mycket utrymme för de stora frågorna eller för mystiken.
Det stämmer också att religionen har kapat viktiga sociala funktioner som vi inte vill vara utan. Begravningar t ex. Som agnostiker ser jag ändå inget fel i att hålla begravning i svenska kyrkan. Det borde även en ateist kunna göra. Oavsett tro kan man se sig som kulturellt kristen. Ritualer kan vara stimulerande och musik kan vara fint i kyrkan.

Samtidigt är det dock så att religionerna står för en tro på lögner. Det kan vi inte acceptera.

Äntligen! Detta förment icke religiösa budskap, som de sprider är just så som du beskriver det. De som är med där är verkligen de som är i grunden övertygade om att vi måste tro på något. Och i deras fall är det materien och sig själva.

Se på dessa som skrev under DN-manifestet. De är alla selfmade och sina egna gudar. Dessa "intellektuella kändisar" har slutit sig samman för att genom makt förmå andra att bli som dom.

Jag gjorde deras test och det var det sämsta test jag någonsin har gjort. Det var helt och hållet propagandistiskt och inriktat på att tvinga den som gjorde det att svara något den icke ville. Alternativ gavs icke. Och det utmynnade i att man kunde bli medlem. Rena Hitlerpropagandan.

Tidigare hade jag inget emot denna organisation, men deras kampanj har fått mig att begripa att de är en lobbyorganisation, som kommer att göra allt för att få bort det andliga ur världen.

En ny slags kommunism alltså.

Jag är humanist i den meningen att jag tror att människan med alla hennes förtjänster, fel och brister ska vara måttstock i olika avseenden blev intresserad av Humanisterna för något eller att par år sedan men jag blev förvånad när jag upptäckte att det var en ateistisk sammanslutning. Jag blev betänksam. Som jag ser det går ateism och humanism inte ihop. Det är sant mänskligt/humanistiskt att vara kristen nämligen. En humanist är ödmjuk inför mänskilga åsikter och uppfattningar och försöker inte pracka på någon en "sanning" som Sturmark m.fl. s.k. "humanister" nu försöker göra. Kan ingen starta ett riktigt humanistiskt sällskap?

Synsättet bland i stort sett alla aktiva troende jag stött på, och faktiskt även en hel del ickereligiösa, är att kritik av tron på en personlig gud är tarvlig, meningslös och illvillig. Det tycks också finnas en uppfattning om att de som kritiserar Gudstron är intolerant och hatisk. Gudstron, eller rättare sagt tron på Guden så som den ter sig i främst de tre monoteistiska religionerna, förutsätts behandlas med en respekt som inte är förbehållen någon annan uppfattning.
Jag undrar varför.
Om jag skulle hävda att Sagan om Ringen bygger verkliga händelser, tillbe Gandalf och varje tisdag besöka min alviska helgedom i en trädkoja, kan jag med ganska stor säkerhet förvänta mig att betraktas med överseende löje. Jag skulle säkert få ha min tro ifred, men jag skulle troligtvis - och med rätta - ha stora svårigheter att starta en friskola där jag förkunnar min tro. Jag skulle tämligen säkert också få vara beredd på en hel del sarkastiska och kritiska kommentarer bakom min rygg.
Men om jag däremot tror att jorden skapades på sex dagar, att Jahve beordrade sitt utvalda folk att slakta alla sina motståndare och att han sände sin son till jorden genom att födas av en oskuld, då är det berättigat till såväl pengar, respekt, samt en upphöjelse till något som helst inte ska kritiseras eller diskuteras.
När jag ger mig in i diskussioner om religion är det för att jag är debattlysten och vill pröva mina argument. inte för att jag är obstinat eller illvillig. Det står var och en fritt att tro på Jahve, Oden, Harry Potter, Stalin eller Flygande Spagettimonstret. Men de måste kunna tåla att ifrågasättas.

Synsättet bland i stort sett alla aktiva troende jag stött på, och faktiskt även en hel del ickereligiösa, är att kritik av tron på en personlig gud är tarvlig, meningslös och illvillig. Det tycks också finnas en uppfattning om att de som kritiserar Gudstron är intolerant och hatisk. Gudstron, eller rättare sagt tron på Guden så som den ter sig i främst de tre monoteistiska religionerna, förutsätts behandlas med en respekt som inte är förbehållen någon annan uppfattning.
Jag undrar varför.
Om jag skulle hävda att Sagan om Ringen bygger verkliga händelser, tillbe Gandalf och varje tisdag besöka min alviska helgedom i en trädkoja, kan jag med ganska stor säkerhet förvänta mig att betraktas med överseende löje. Jag skulle säkert få ha min tro ifred, men jag skulle troligtvis - och med rätta - ha stora svårigheter att starta en friskola där jag förkunnar min tro. Jag skulle tämligen säkert också få vara beredd på en hel del sarkastiska och kritiska kommentarer bakom min rygg.
Men om jag däremot tror att jorden skapades på sex dagar, att Jahve beordrade sitt utvalda folk att slakta alla sina motståndare och att han sände sin son till jorden genom att födas av en oskuld, då är det berättigat till såväl pengar, respekt, samt en upphöjelse till något som helst inte ska kritiseras eller diskuteras.
När jag ger mig in i diskussioner om religion är det för att jag är debattlysten och vill pröva mina argument. inte för att jag är obstinat eller illvillig. Det står var och en fritt att tro på Jahve, Oden, Harry Potter, Stalin eller Flygande Spagettimonstret. Men de måste kunna tåla att ifrågasättas.

Jag gick med i humanisterna därför att jag trodde att det var en ateistisk organisation som kämpade för min rätt att slippa ha med religion att göra. Jag trodde att humanisterna stod för var och ens rätt att tro eller inte tro så länge de inte försöker pådyvla andra sina uppfattningar. Jag trodde att humanisterna ville att vi skall leva i ett sekulärt samhälle där politik, lagar och regler är en sak och vad var och en tror om gud eller inte gud är en annan. Jag trodde att humanisterna jobbade för att skapa icke-religiösa alternativ för dem av oss som inte vill gifta oss i en kyrka, hälsa våra barn välkomna i en kyrka, lära oss att tänka kring moral och etik i en kyrka eller begravas i en kyrka.

Nu när jag varit med i ett par år så tycker jag att detta är precis vad organisationen står för. Jag är mycket nöjd med mitt medlemskap och jag tycker att organisationen står för just det jag trodde.

Jag vet att ledande företrädare för humanisterna själva talat om det delvis olyckliga i namnet. Jag kommer inte ihåg den diskussionen i detalj, men det har att göra med att ordet humanism har en delvis annan betydelse på engelska än på svenska och att man har ärvt över namnet till den svenska grenen.

Jag tycker att ordet humanism är rätt bra eftersom det berättar att man tror på människan i sig själv och inte via en påhittad skapare eller något annat övernaturligt. Men eftersom ordet bär en annan mening på svenska borde man kanske tänkt om och döpt organisationen till något som anspelar på "sekulär" eller något sådant. Jag vet inte.

För övrigt tycker jag att Mabe, Jesper Petterson och Svempa verkar vara ganska sunda personer (utifrån det de skrivit här det vill säga).

Om gud inte finns, då blir det jobbigt. Då måste vi hitta ett sätt att umgås utan att kunna härleda levnadsreglerna från honom. Då är det bättre att vi fortsätter tro på gud, även i de fall då vi inser att han nog inte "finns". Ungefär så läser jag artikeln i länken ovan.

Visst, Aquino, jag håller med om att vi behöver få fundera kring och söka svaren på "de stora frågorna". Vi behöver finna en mening med livet (eller fruktbarare, hitta ett sätt att acceptera att det inte finns en absolut mening). Vi behöver absolut prata om och utveckla en moral som kan styra våra mellanhavanden, både genom att vara regleringar i lag, och för de fall där lagstiftningen inte är en väg utan där vi behöver "dos and don'ts" för mellanmänskligt beteende.

Men MÅSTE detta innebära att man tror på en eller flera gudar?

Jag tycker att Katobs artikel är bra, men jag tror att den snubblar på det ganska vanliga missförståndet att moral förutsätter en gud. "Humanisterna tror inte på gud, alltså vill de att människor skall leva sina liv i mörker utan att få lov att tänka på de stora frågorna." Jag kan inte se det på det viset. Jag är ateist (eller åtminstone ignostiker), men det gör inte att jag inte hela dagarna funderar kring hur vi skall organisera samhället eller hur man skall bete sig mot sina vänner. Vad i humanisternas idéer är det som ni tolkar som att man vill överlämna åt individen att ensam hitta svaren på de stora frågorna?

Tack,

Ett riktigt humanistiskt budskap, MEN... Jag tar alltid avhopparnas bekännelser med en nyppa salt.
Jag är själv religiös (kristen) och vet alltför väl hur avhopparna brukar berättiga sitt avhopp genom att inta en "anti"-ställning.
Så jag vill gärna tro på din beskrivning av rörelsen men erkänner att jag har, i debatten, bemöts av humanister med större respekt än vad hårdnackade kristna kan göra... så allt är väl inte svart och vitt.... viktigt att poängtera!

Jag har också varit medlem i Humanisterna. Ett problem med den organisationen är att det i längden blir svårt att känna samhörighet kring något som man inte tror på. I en annan tråd här på Newsmill skrev någon "att inte samla på frimärken är också en hobby". Tyvärr blir det tråkigt i längden att träffas för att inte samla på frimärken. Analogt börjar många som är medlemmar i Humanisterna därför att leta upp allt som luktar religion och jämställer allt religiöst yttrande med fundamentalism, så enkelt är det dock inte. De flesta svenskar som är med i Svenska Kyrkan har samma grundvärderingar som Humanisterna. Som Humanisterna beter sig med allt klagande på petitesser så retar man bara upp medelsvensson och det blir öppet mål för kristna att kritisera (det är verkar bara vara kristna som klagar). Om man verkligen fokuserade sig på religionernas riktiga avarter och var mer ödmjuka i förhållande till sånt som är harmlösa traditioner skulle mycket vara vunnet. Som det har blivit nu så reagerar många instinktivt negativt även när Humanisterna tar upp viktiga frågor.

Jag skrev tidigare idag en kommentar till Peter Dahlgrens artikel i samma ämne. Den blev så pass tänkvärd, så jag upprepar därför samma kommentar även här:

Om ateismen är en tro eller inte beror förstås vad man menar med begrppet "tro".
Angående det kristna begreppet Gud så har Jesus själv sagt: "Gud är kärlek".
Tro är något som den som tror på vad Jesus påstås ha sagt, medvetet har bestämt sig för att detta att "Gud är kärlek" är nog sant.
Med tiden finner (tolkar) kanske den troende kristne mer och mer belägg för att den gudomliga kärleken finns, och att det känns mer och mer övertygande.
Jesus säger t.o.m. att "Om du hade tro, så mycket som ett senapskorn, så skulle du kunna säga till det där berget att det skulle flytta sig därifrån och till dit."

Detta är ju ett litet, litet exempel på att det borde vara lättare för oss som lever idag att tro på, än för dem som levde för 2000 år sedan.

Det som Einstein kom på att: "Energi är lika med massan gånger ljushastigheten i kvadrat" är ju numera bekräftat många gånger om i olika experiment och beräkningar.

Dvs att den exergi som faktiskt kan lösgöras ur den mängd "massa" som väger lika mycket som ett senapskorn, utan vidare kan förflytta ett stort berg, numera är ett obestridligt och vetenskapligt faktum! Resten av vad Jesus sade vid det tillfället har förstås ännu inte bekräftats vetenskapligt.

OK, detta blev kanske lite OT när det gäller vad ateisten tror eller inte tror. Men min tolkning är då (tills vidare) att ateisten (tills vidare) medvetet har bestämt sig för att tro att "Gud är nog INTE kärlek".

Vad ateisten tror om andra religioner är något som jag inte har en åsikt om, då jag inte är intresserad av hur andra PLUTT-religioner definierar begreppet "Gud"

@jojjo
Varför skulle kristna männskor vara altruistiska? Menar du att exempelvis självmordsbombare är kristna?

svaga människor behöver religion.

svaga människor behöver religion.

#19 Jesper Pettersson skrev
/Det tycks också finnas en uppfattning om att de som kritiserar Gudstron är intolerant och hatisk./

Jag har en hypotes som kanske kan bringa ljus i det här. Begreppet "tolerans" kan syfta på olika saker och genom att titta på föremålet för tolerans så förstår man de olika ståndpunkterna.

När en humanist "predikar" (sorry) tolerans åsyftas endast tolerans av _människor_. Detta inkluderar deras rätt till sin åsikt, deras rätt att uttrycka sin åsikt etc. Däremot ser humanisten ingen anledning att visa tolerans mot enligt honom förkastliga idéer eller trosuppfattningar - bara människors rätt att ha dem och ändå bli repekterade. Det är alltså fritt fram att intolerant och hårt uttrycka sin negativa åsikt om andra åsikter/dogmer/tro så länge man visar tolerans mot mäniskor - även sådana som har dessa åsikter.

När religiösa kallar humanisten intolerant syftar han inte på intolerans mot människor, utan intolerans mot t.ex religiösa dogmer.
(Detta är förståeligt eftersom det är lätt att begå misstaget att identifiera sig med sin tro, men distinktionen mellan människan och hennes tro är central)
Den religiösa har säker rätt om detta. Humanisten ser dock inte något problem med sådan intolerans. Det finns ingen anledning att visa överdriven respekt för idéer bara för de råkar vara religiösa. Alla idéer måste få utmanas fritt.