Dagens sommarskribent: Jessica Zandén - cipramil hade kanske räddat min mormor

Min moster skickar mig en dag min mormors dagbok. Den är daterad juni 1909, precis 100 år sen. Ett vittnesmål från en annan tid, skriven av en kvinna jag aldrig fick träffa. En icke närvarande mormor. Någon jag alltid längtat efter att lära känna.

En obalans i hennes hjärna, för lite serotonin, en predisposition för depression, dåliga förebilder, kärlekslös och respektlös behandling som barn, personliga förluster och sorg bidrog sammantaget till att hon 10 år innan jag kom till världen, när min mor väntade sitt första barn, valde att ta sitt liv.

Så sjuk blev hon.

Dagboken börjar som följer:

"En dagbok, nej det ordet är inte det rätta. Känslobok passar bättre. Det överensstämmer mera med mig själv. Jag har alltid haft en avsky för d ordet, dagbok, alla flickor skriva dagbok, o de blir alltid på ett eller annat sätt lästa av personer som sedan göra narr av dem. Därför har jag aldrig vågat skriva en dylik av fruktan för upptäckt. Även nu känns det som om jag gjorde något brottsligt. Att jag äntligen beslutit mig för att skriva kommer sig av att jag länge känt behov av att läsa det jag själv tänker. När man är yngre talar man gärna om för sin bästa vän vad man känner och tänker och det har också jag gjort hittills, men jag märker nu att detta inte är nog. Jag säger inte henne allt som jag har på hjärtat och när det är en sådan lättnad att få ge fritt utlopp åt sina känslor varför då inte göra det?"

Denna lättnad hon pratar om, att få formulera vad man tänker och känner. Så enkelt och klokt hon formulerar det. Så svårt för henne det blev senare i livet att göra precis det! Den terapeutiska verkan av att få tala, bli hörd och få det man känner bekräftat.

En flicka den 6.e o sista i en barnaskara bestående enbart av pojkar, född samma datum 5 år efter hennes bror Walter dör i difteri 6:e maj 1886. Hennes födelsedag skulle alltid bli förknippat med ett annat, älskat barns dödsdag. Som en besvärjelse kallas hon Gladys. Den glada

Det finns en bild av henne som lite, kanske 5 år gammal. Hon sitter i ett ganska mörkt rum, högt i tak, bruna dörrar o paneler, solen skiner snett in genom de höga fönstren. Runt alla fyra väggarna står dockvagnar, docksängar, dockor sittande liggande överallt, prydligt. Och till sist, sitter hon själv med allvarligt ansikte på en liten stol, med en docka i famnen. Som hennes mor uttryckte det. "Hon lekte alltid så nätt med dockorna".

Denna mor Alice "mamma har en ohyggligt sjuklig kropp" , alltid klen, instängd i sitt rum, med gardinerna fördragna. Migrän sas det, förmodligen också drabbad av depression, orkade aldrig möta sin dotter, se, vägleda, vagga henne. Ett ensamt barn utlämnad åt sig själv o barnjungfrur.

Under min basutbildning i kognitiv terapi läste vi om Bowlby och anknytningsteorin. Hur vi barn knyter an till våra föräldrar utifrån hur de i sin tur är tillgängliga för oss som en trygg bas att komma till för närhet, tröst o bekräftelse. För att lugnt kunna utforska världen behövs denna trygga bas. Är föräldern då inte där, utan istället lynnig eller icke närvarande och i värsta fall kränkande fysiskt eller psykiskt, störs anknytningen och barnet får en otrygg bindning. I Gladys fall ser jag ett mönster av en s.k. otryggt undvikande anknytning, med en frånvarande, sjuklig mamma, upptagen av ett olyckligt äktenskaps alla problem, sorgen efter sonen och tusen plikter och sociala överklasskoder att följa.

Ett barn med denna anknytning försöker i sina vuxna, nära relationer åter knyta an "reparera", det som gått förlorat i barndomen. En otryggt undvikande anknytning/bindning i barndomen resulterar ofta i ett tvångsmässigt sökande efter omhändertagande i vuxenlivet. Detta karaktäriseras av att personen definierar livet i termer av problem som kräver hjälp för att bli lösta, definierar anknytningsrelationer i termer av att bli omhändertagen och väntar sig att anknytningsfigurerna ska ta ansvar för livets huvudfrågor. Senare i Gladys liv skall denna störning i anknytningen, gödsla jorden för depressionen att växa i.

I takt med puberteten märker man hur hon flyttar över den tillgivna bindningen från modern till brodern:
"Jag var mycket ensam, dock kom jag allt mer i min brors sällskap och jag fäste mig vid honom och han vid mig, och vi lärde känna varandra, kanske inte så mycket som bror och syster utan mer som två människor, den äldre som hjälper den yngre och den yngre som ser upp till den äldre. Detta var våren 1906. Så voro min mamma o pappa ute o reste medan jag bodde ensam med Calle hemma i villan."

Det är ingen nyhet men det är värt att nämna att undersökningar samstämmigt har visat en högre nivå av självkritik hos personer som har upplevt sina föräldrar bristande i fråga om emotionell värme och tillgivenhet. De icke närvarande föräldrarna, antingen på resa eller när de var hemma, icke närvarande i mötet med barnet.
Hon fortsätter:

"Jag hade växt upp, var femton år gammal och började se det eländiga förhållandet mellan mina föräldrar sinsemellan och mellan dem och min bror Calle. De äro båda hypernervösa, uttröttade på varandra genom att för tidigt gifta sig, därför olyckliga i sitt äktenskap. Att alla barn göra sina föräldrar sorg, det tror jag, men jag tycker de borde tacka sin Gud att deras barn inte äro värre än de äro."

Inte äro värre än de äro! Där ett litet rebelliskt frö, en känsla av att vara bra som hon är och att föräldrarna är blinda för det. Man kan höra deras gräl, hur de utgjuter sig över något av barnens oduglighet, eller egenskaper, brännmärker, dränerar deras självbild, fråntar dem förtroende, och egenvärde.

Denna judiska köpmansfamilj, försökte bibehålla sin religion samtidigt som de ville smälta in.
En assimilation med förbehåll.

"När jag just fyllt sexton konfirmerades jag och från den tiden började jag gå och grubbla över hur eländigt det var att vara annorlunda alla andra människor. Jag föreställde mig att jag var sämre för min religions skull och att alla människor föraktade mig. Var gång jag lärde känna en ny varelse var min första tanke: vet han det? Vet de det? Jag började hata alla människor af samma ras som jag, kunde inte tåla namnet en gång, det förekom mig som ett skällsord. Jag trodde att varje pojke eller flicka som inte ville vara tillsammans med mig, så var min religion skulden."

Hon kan inte ens säga ordet judinna. En skam, en hemlighet. Ett stigma.

Hon talar inte mer om sin judiskhet i dagboken, men jag vet efter vad min mor berättat att Gladys efter kriget tog hand om de överlevande från koncentrationslägren och plågades svårt av skuldkänslor över att ha överlevt och sluppit de fasor hennes medmänniskor utsatts för.

Hennes kärlek till brodern Calle förstärks i takt med vantrivseln hos föräldrarna:

"Jag kunde gråta många timmar om natten för rakt ingenting, då jag tyckt att Mamma och Pappa varit stygga mot honom och jag kunde fundera ut små tjänster som jag skulle göra för honom, små arbeten jag kunde sy åt honom, eller några små smekande ord som jag skulle säga vid det eller det tillfället. Men denna tid var jag mycket svår i hemmet och det beslöts att jag skulle skickas ut."

Så när flickan blir "för svår" skickas hon helt resolut bort. Ingen dialog, inga försök till förståelse. De signaler som föräldrarna sänder till henne blir alltså att opponerar man sig, gråter, eller på annat sätt stör ordningen får man inte vara kvar i hemmet. Dessa känsloyttringar ska stävjas, straffas. Det bestäms att hon skall åka till London.

"Jag längtar hemifrån, jag trodde inte jag skulle längta, men att skiljas från staden, vännerna, Calle, ja, det vågade jag knappt tänka på. Men också det fick gå och den 27:e september 1907 afreste jag med mamma till London, för at därifrån avlämnas i den stora skolan. Och hur fort den tiden i England gick det kan jag icke här beskrifva, men jag räknar den som mitt lyckligaste år hittills. Jag kom hem i augusti, lycklig, fraiche och frisk, 17 år gammal. Det bästa av allt, mamma låg under oktober, november månad i och för operation i Stockholm."
En lättnad för henne att slippa sin mor under denna tid.

På en bal i Munkedal hos en skolkamrat i oktober: "Där hände det som jag tror kommer att inverka mycket på mitt liv: Jag träffade en pojke, en ung man som gjorde ett djupt intryck på mig. Intrycket har vuxit med varje dag och jag har verkligen fäst mig vid den tanken att det jag känner för honom är ren kärlek. Du är en så god människa, Olle, att jag rakt inte känner mig dig värdig"

Den obefintliga självkänslan ger sig åter till känna. Hon känner sig är "ovärdig" och längtan efter att bli omhändertagen, väcks: "Jag känner att Du är den fasta, starka människan, som kan så emot hårda strider och bekymmersamma dagar."

Gladys skriver inte förrän 7 månader senare, nyåret 1910:

"Det förekommer mig nu i nyårsnatten som om jag imorgon skulle börja ett nytt liv. Jag tänker vid detta tillfälle på min förestående resa. Jag lämnar hela min barndom och träder ut i livet för att återvända om ett år och finna allt förändrat."

Hon skulle fara till Paris och studera skulptur för en viss Herr Bourdelle. I en bok hon lånat Rosa Mystica citerar hon: "Kunstneren alene är oobenbareren, han laerer icke om Gud: han viser os Gud. Han learer icke om livet, han viser oss livet. Han learer os icke om Ekstasen: han vekker den selv i os. Av hans mund taler Gud, i hans verk lever Gud" Är det inte sant? Är det inte vackert? Den boken har blivit min käraste lektyr."

Höga ambitioner för en skulptris i vardande. Som om hennes egna krav och självcensur inte var nog? Naturligtvis även i sitt yrkesliv skulle bristen på självkänsla och förtroende prägla hennes kreativitet o produktion. Det enda arbete jag har sett och som finns kavar i mitt föräldrahem är en gipsbyst av en god vän till min mormor o morfar, Matti Rubinstein. Den är mycket bra, på samma gång säker och sensibel i sitt uttryck och tyvärr det enda som finns kvar hennes verk. Vart tog allt vägen? Förstörde hon det själv? Lämnades det kvar i Paris vid flytten hem igen? Såldes det?

"Paris 7:e feb 1910
Har varit 14 dagar i Paris. Är bosatt här, på ett år, kanske mera om jag förstår att tigga mig till att få stanna. Paris! Det är drömlikt! Det är först nu efter dessa 14 dagarna som jag förstår hur gränslöst det känns att bo här. Första tiden fattade jag inte att jag befann mig i den efterlängtade staden, men nu sen jag sett och hört och vet en massa saker, har jag börjat förstå hur gudomligt här är. När jag går på boulevarderna får jag behärska mig för att inte börja gråta. Man känner sig formligen så berusad av allt det myckna man har omkring sig, man kan ej få bukt med sig själv. Calle, du hade ändå rätt, du har alltid rätt när det gäller mig, jag borde aldrig kommit hit. Det är till min egen skada ju, jag trodde det inte först men jag känner det nu. Jag har inte en fast nog karaktär att stå emot alla frestelserna i denna tjusande atmosfär, och Gud ska veta att här finns frestelser. Även för mig, jag är ju dock kvinna, men man blir formligen galen, berusad, gråtfärdig när det lockar och lockar och man inte har nog sund tanke, inte nog kraft att stå still och låta lockelserna passera revy som om ingenting har hänt. Och detta av erfarenhet redan efter 14 dagar. Vad skall det då inte bli sedan? Jag törs inte tänka därpå!

Så är hon då i denna underbara stad och låter sig tjusas, men med så dåligt samvete. Den tidens uppfattning att man hade "dålig karaktär" om man lät sig frestas och "föll dit". Det naturligt sinnliga, sexuella i henne skäms hon över och hon fasar för vad som ska komma.

I kogntiv terapi talar vi ofta om tankefällor eller kognitiva förvrängningar som många oroliga och deprimerade patienter gör. En av dessa är att se förödande konsekvenser framför sig: katastrofer. Denna tankefälla (katastrofiering) ägnar sig Gladys ofta åt.

En annan vanlig tankefälla är, måsten och borden. Man slår på sig själv, skuldbelägger genom att använda dessa ord då det ligger ett inbyggt krav i dessa uppmaningar, och när man inte gör det man anser sig böra eller måsta blir konsekvensen skuldkänslor.

En tredje tankefälla är känslotänkande, man känner något väldigt starkt och därför tar man det för en sanning. Denna tankefälla är ofta aktiv i min mormors sätt att tänka.

Det finns ca 11 sådana kognitiva förvrängningar som deprimerade patienter ofta gör, och dessa fällor vidmakthåller sänkt humör och depression. Ett vanligt symtom på depression är hur den förändrar vår perception och gör den selektiv. Man exkluderar positiv information och släpper igenom negativ. Detta ser jag ofta exempel på i Gladys dagbok.

"Så har jag t.ex varit på en maskeradbal. Gud! Och jag har lärt mig matchich, och jag har träffat en man, som.........nej, jag kan inte. Måtte du, min älskling, därhemma, aldrig få en aning om vad jag är för en dålig människa! Och måtte jag inte komma att älska Walther Halvorsen, måtte jag inte, måtte jag inte!
Paris! Tjuserska!

Ett annat begrepp i kognitiv terapi är Grundantagande. Det är våra djupaste övertygelser om oss själva och de ligger inte blottade för oss att se. De handlar nästan undantagslöst om kompetens eller älskbarhet. T.ex.: jag är dålig, värdelös, fel, ingen kan älska mig, jag klarar ingenting.

Dessa antaganden opererar i det fördolda och ger sig till känna i våra tankar, oftast negativa, som uppstår i specifika situationer. Dessa är tankar är automatiska, på gränsen till vårt medvetande, ett ständigt brus i våra huvuden. Genom våra negativa automatiska tankar kan vi spåra vilka grundantaganden som är i omlopp. I Gladys fall ligger hennes grundantagande blottat, och hon uttrycker det direkt i den erotiskt laddade situation hon beskriver: "en dålig människa". Dessa antaganden ger sig också till känna i våra beteenden. När man utgår ifrån att ens grundantagande är en sanning har man olika strategier för att antingen dölja detta faktum, t.ex. genom att överkompensera för det och göra allt för att visa motsatsen, bli extremt prestationsinriktad, jobba ihjäl sig. Eller strategin att kapitulera inför antagandet, göra verkligt dåliga saker, slå eller förödmjuka sin partner, och slutligen, undvika antagandet genom att skjuta upp, inte anta utmaningar, inte ha något förhållande, dricka alkohol eller ligga kvar i sängen.

"Paris 16: feb 1910

Var igår ute med Walther Halvorsen. Först på privatutställningen Rue de Rome, som var bedårande. Jag tyckte bäst om Monets tavlor, Walther tyckte bäst om Renoirs. Sedan gingo vi ett stycke, togo bussen, åkte till Madeleinen och gingo och tittade på Matisseutställnigen. Fasaväckande färger utan form eller grace eller finesse. Han är Matisselärjunge och avgudar hans konst. Det kan jag ej förstå, men det kan ju hända att jag inte förstår Matisse."

Åter igen, det är henne det är fel på om hon inte tycker om en tavla, hon som inte förstår.

"Var i torsdags på Maxim för första gången. Intrycker bestormade mig. Jag kan ej skriva ner det, det är för mycket. Bara gudomligt, bedårande, djävulskt, sataniskt vackert. Kvinnor så man baxnar, om man kan kalla dem kvinnor en gång. Så de dansade! O, det här slutar aldrig väl. Jag börjar redan tycka att inte någonting är farligt, jag demoraliseras för var dag, jag känner hur detta förföriska bohemliv gör mig till en av sina mest omöjliga lärjungar. Jag känner att om Walther en vacker dag kysser mig kommer jag inte tycka det gör någonting, han eller någon annan. Men nu får jag inte vara sinnlig längre, nu skall jag sluta och be Gud om förlåtelse för en själ som långsamt men säkert håller på att förkolna."

En sund naturlig längtan efter fysisk kärlek förvandlas av den tidens moraluppfattning till något svart, syndigt som skall tvättas med böner till Gud om förlåtelse.

Det är svårt för oss i våra tider att föreställa sig att varje gång man känner lust är det något fel, fult. Något som skall sonas, tryckas undan, skämmas för. Vad gör det med hennes sexualitet resten av livet?

Den 14 mars 1910 skriver hon:

"Två och en halv vecka har gått och jag har inte behövt anlita dig käraste bok. Men nu kan jag ej tiga längre. Den sjunde mars dog min älskade bror Edvard. Han tog sitt liv, sitt olyckliga liv slutade han genom eget förvållande. Det har varit hemska dagar. Stackars Edvard. Så djupt olycklig du varit och nu är Du hos Gud och har det så gott. Jag kan knappt ännu fatta att han är borta, att jag bara har fyra bröder kvar i livet, jag som varit så stolt på de fem."

Även brodern drabbad av depressionsgenen, parad men den svarta pedagogiken. En dödlig cocktail. Han går samma väg som hon kommer att göra 37 år senare.

Vår, sommar och höst går. Gladys arbetar, roar sig, blir förälskad i ett aldrig sinande tempo. Hon skriver. "jag arbetar mycket och jag tar det på stort allvar. Min konst blir för mig allt dyrbarare. Det går framåt för mig och det gör mig lycklig, men på samma gång komma ju tusende tvivel om det fortfarande kommer att gå framåt?"

Hon ger ett tydligt exempel på "själveffektivitet", dvs. hur saker vi kämpar för och uppnår göder vår självkänsla och ger oss lust att göra mer. I nästa stund katastofierar hon och ser problem hägra.

Hon lämnar Paris 25:e december 1910 förälskad, tillintetgjort av smärta: "Det kommer aldrig att läkas. Ca a été quelque chose qui ne revient jamais! Det finns vissa saker som aldrig återkommer!

Först ett år senare fortsätter dagboken och hon är nu i Ulricehamn. Hon tar vid där hon slutar och beskriver såret, sprickan, ännu oläkt.

"Ett helt långt år av längtan har gått. Ett helt år av ensamhetskänsla och sorg. Ett år bortslösat i bitter gråt. Jag har kämpat, och förlorat i striden. Jag känner mig lika olustig och sjuk som den natten jag reste från Paris. Gud, lidande, då, men lika mycket nu. In i minsta detaljer kan jag än genomgå stunder då jag jublade i fröjd, då jag hetsades som en galen hund, då jag sjönk samman i desillusion, då jag reste mig i stolthet....
Jag kan se platser, jag går gator, jag går som i drömmar....Älskade mitt härrliga (notera hennes stavning) Paris! Min kärlek är även likadan, lika hemsk, lika stor, lika vanmäktig. Alla jämföras med honom - ingen är som han.

Min hypotes är att hon är inne i depressionen och ältar saknad efter Paris och mannen. Ett helt år går åt till att gråta, låta de svarta tankarna få rasa fritt i henne, utan försvar eller redskap att hantera dem. Ett offer för sina egen destruktivitet.

Så den sista anteckningen 5:e maj 1912
"O Gud, att äntligen vintern har gått! Att jag äntligen kommit en smula närmre målet! Denna hemskt långa vinter, i skenhelighet. Detta lekande med ens inre känslor, heliga känslor och ädla delar. Detta bortkastande av en själv, av tid och kraft. Varför Gud, denna svaghet? Varför inte visa dem vad man vill, varför inte vända dem ryggen? Därför att jag inte har mod. Ge mig då mod....."

Förmodligen fast i hemmet med sina föräldrar, åter tillbaka i gamla sårande mönster, efter att ha varit fri, lycklig och kreativ i Paris.

Vad jag vet om min mormor efter att dagboken avslutas är att hon återvänder till Paris och arbetet som skulptris, träffar min morfar, Gösta Nystroem, De får tre döttrar tillsammans, arbetar o lever loppan under 20-talet i den då mycket kreativa svenska konstnärskolonin. Han var målare och kompositör och hade starka åsikter om det mesta. Jag kan tänka mig att Gladys fick en del kritik av honom och som den person hon var, tog det säkert henne mycket hårt. Hon tvivlade redan så mycket på sig själv så minsta kritik mot ett så skört självförtroende kan lätt få det att rämna helt. Dessutom fanns där tre små barn att ta hand om och hennes arbete kom på efterkälken.

Efter Krugerkraschen och pengarna är slut återvänder familjen till Göteborg 1932. Barnen sätts i skola och hon arbetar inte mer. Min morfar jobbar som musikkritiker och bor inte längre hemma, då han träffat en annan kvinna. Gladys förlorar sin inkomst och sin man, Hitler gör sitt segertåg över världen och skräcken är stark när grannländerna Norge och Danmark invaderas. 

Under åren innan skilsmässan upprätthålls någon slags falsk bild av att äktenskapet är intakt och Gösta kommer hem varje söndag på middag. Dessa måltider minns min mor som en enda lång plåga. Gladys hade förlorat pengar, status o nu på väg att helt förlora sin man. Hon ville ha honom tillbaka, han ville bara därifrån. Luften var tjock av vantrivsel.

När han så en sommardag 1947 äntligen begär skilsmässa svarar Gladys: "Mig skiljer man sig inte ifrån." Så tar hon bussen in till sin 2:a på Gibraltargatan, pressar in bomull i dörrspringorna, tejpar för, lägger huvudet på ugnsluckan och sätter på gasen.

Så sjuk blev hon.

I hennes kök hittades små lappar med nedklottrade, bittra kommentarer om Göstas otroheter och ältande om hans bristande omsorger och kärlek.

Sextio år senare, på tomten där Gladys växte upp, i det hus som hon lät bygga åt min morfar att komponera sin musik i, sitter min mor, min dotter och jag själv runt köksbordet.

Jag känner ibland, sekundsnabbt, ett sting av avund när jag ser min dotter och min mamma samtala, se, röra vid varandra. Så tydligt det Gladys berövade mig, men också min mor. Tre generationer tillsammans. Min dotter bär också på genen, men hon har fått en annan grogrund, andra redskap att hantera sitt liv. Hon säger så klokt: "Mamma, jag vet ungefär vad jag behöver för att bli en lycklig människa."

Och hon är lycklig, för det mesta. Jag ser det.

Vara både mor och dotter på samma gång. Ibland irriterande, upprörande, men mest lustfyllt, komiskt, rörande, roligt och lyckligt. Att se hur min dotter pratar till sin mormor, reflekterar tillsammans med henne över det förflutna och den framtid som är på väg, länkande samman de två, med mig mitt emellan.

Det berövade Gladys mig och min mor. Och jag tänker ofta att om det bara hade funnits Cipramil till att återställa den kemiska obalansen, kognitiv eller annan terapi, någon som lyssnat, bekräftat, stöttat henne, gett henne verktyg att hantera de värsta tankarna, fått henne att inse att det är bara tankar, inte sanningen, hjälpt henne igenom sorgen, så hade hon kanske levat en tid till så jag hunnit träffa denna underbara, begåvade, vackra kvinna.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8252

15 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack Jessica.

Det är bra att historien hålls levande, stora som små historier.
Det var inte länge sedan jag såg dig på Strindbergs Intiman i en av Strindbergs svagare pjäser. Men din porträttering var stark. Denna artikel är också ett starkt porträtt.

Jag tror det här är min första kommentar i Newsmill där jag inte gnäller.

Permalänk | Anmäl #1 Charlie Darwin, 2009-06-21, 09:13

En personlig betraktelse av Jessica om hennes mormors liv. Ett intressant och rikt liv, anser jag.

Citaten från Gladys dagbok är inte bara intressanta utan också verbalt tilltalande. Exempel från när Gladys berättar om sin ungdom i Paris :

"O, det här slutar aldrig väl. Jag börjar redan tycka att inte någonting är farligt, jag demoraliseras för var dag, jag känner hur detta förföriska bohemliv gör mig till en av sina mest omöjliga lärjungar. "

Slutet på Gladys liv passar väl till hennes liv i Paris. I polemik med Jessica har jag följande synpunkt:

Varför skulle Gladys vilja fortsätta och kämpa mot åldrandets vedermödor när hon hade levt ett så rikt liv och inte ville fördra att avsluta det på ett mindre poetiskt sätt ?

Tycker inte man behöver förklara det med inre obalans. Snarare var det en adekvat rekation från en sann konstnärssjäl ... och måste ses mot bakgrund av den tidens syn på skilsmässor ....

Finns det ett vackrare sätt att avsluta sitt liv än i frustrationen över obesvarad kärlek ?

Permalänk | Anmäl #2 Börje Lundberg, 2009-06-21, 13:16

Om anknytnigen fattas eller är bristfällig, så är det fakta. Som barn undrar man varför dög inte jag, varför kunde mina föräldrar inte vara lite glada då, de iallafall har fått mig och mina syskon?
Det handlar inte bara om mina "egna tankar" som kan påverkas av cipramil eller kbt, det handlar om att få upprättelse.
Att bygga upp något som aldrig funnits dvs ankytningen till ens närmaste lära sig att lita på andra människor som ska stå som modell, för hur framtida relationer kommer att vara.

Din mormor verkade vara en en rar och fin person, jag förstår att du saknat henne.

Permalänk | Anmäl #3 Elisa, 2009-06-21, 14:31

Gladys bok borde ges ut.

Den människan vill man ju bara älska!

Permalänk | Anmäl #4 Santa Clausewitz, 2009-06-21, 15:30

"Sommar varje dag på Newsmill!" Underligt att Newsmill inte respekterar SR varumärkesskydd av ordet sommar.

Permalänk | Anmäl #5 Kerstin, 2009-06-22, 02:41

Jag kan rekommendera boken Touched with Fire: Manic-Depressive Illness and the Artistic Temperament av Kay Jamison Redfield.

Boken beskriver familjer med många kreativa medlemmar. Vissa har beteende som kan tolkas som bipolära (manodepressiva), andra depressiva. Många har begått självmord. Boken frågar sig hur sinnesstämningen och psykisk sjukdom påverkar skapandet.

Kanske lite väl mycket reklam, hoppas inte kommentaren blir stoppad. För min del, som har åtminstone tre generationer bakom mig med svängande temperament skänkte den en hel del hopp.

Permalänk | Anmäl #6 Jonas B, 2009-06-22, 09:28

Av utdragen att döma är Gladys en fänglsande författare och verkar ha varit en helt förtjusande och älskvärd person

Tänk om delar av hennes känslobok kunde ges ut med ett slags förord som förklarar och sätter allt i sitt sammanhang!?

Jag har läst utdragen ur boken många gånger nu.

Permalänk | Anmäl #7 Santa Clausewitz, 2009-06-22, 11:22

Tack ska du ha, detta var intressant läsning.

Permalänk | Anmäl #8 Johannes E, 2009-06-22, 13:11

Jag undrar om du förstår i vilket sällskap du befinner dig som sommarskribent:
http://newsmill.se/artikel/2009/06/20/dagens-sommarskribent-mohamed-omar

Permalänk | Anmäl #9 Martin A, 2009-06-22, 16:18

Tack, Jessica, för din berättelse, och för att du klarar av att se den i dagens ljus. Det är tyvärr så väldigt lätt att bara se den efter sin tids villkor. När SSRI (ex.v. Cipramil) lanserades på bred front i västvärlden, sjönk suicidfrekvensen till ca en fjärdedel. I Japan ville man inte tillåta medlen, och man hade därför kvar en suicidfrekvens "au naturelle" ända till femton år senare, när man till slut tillät dem.

Och ja, Touched with Fire är en mycket bra bok.

Permalänk | Anmäl #10 Svempa, 2009-06-22, 17:02

Apropå sjukdomar - HÄLSAN ÄR EJ ALLT - MEN UTAN HÄLSAN SAKNAR ALLT ANNAT BETYDELSE !

Permalänk | Anmäl #11 Josef Boberg, 2009-06-22, 21:55

Jag har aldrig sett några vetenskapliga undersökningar som påvisar effekten av cipramil. Inte heller den kemiska förklaring som ges på depression. Men livslång medicering har jag sett till ingen märkbar nytta.

Permalänk | Anmäl #12 Göran, 2009-06-23, 06:40

Jag tjatar

Men om Gladys hade varit bloggare idag hade ingen läst henne.

Trots att hon sopar alla Unni Drouggisar och Mohammed Omarisar och alla radiosommarpratare, utom möjligen Kristina Lugn och Hasse Alfredsson, med hästlängder!

Därför att folk är fan för dumma för att se riktig kvalitet!

Folk läser Liza Marklund, Stig Larsson, och intetsägande bloggar om halvkändisars toalettvanor, men kan inte se texter som verkligen berör och har nåt att säga.

Hoppet är ute

Sovjet, kom tillbaka och invadera oss!

Permalänk | Anmäl #13 Santa Clausewitz, 2009-06-23, 09:21

Den amerikanska motsvarigheten till Socialstyrelsen har slagit fast efter genomgång av samtliga vetenskapliga studier som gjorts kring mediciner typ Cipramil, att de inte botar och inte heller hjälper. Samt med tanke på all biverkningar inte bort användas.
http://www.plosmedicine.org/article/info:doi/10.1371/journal.pmed.0050045

Permalänk | Anmäl #14 Helge, 2009-07-07, 07:31

Hej Jessica !
Mycket klok artikel om din mormor.Till skillnad från ett flertal andra här på kommentarsidan så tycker jag inte att din mormors liv är ssk intressant,i alla fall inte mera intressant än många andra icke-sedda människors liv,däremot tycker jag att din begåvade analys av hur det kan gå när en människa inte har redskap att stå upp för sig själv är SYNNERLIGEN bra.
Jag lyfter på hatten !
PS:Jag läste även din o Gyllenhammars betraktelse om kärlek,och även den var klok och genomtänkt ! Jag är inte så säker på att alla reaktioner på den artikeln riktigt fokuserade på dess verkliga innehåll.

Återigen:Bra jobbat !

Hälsn Putte

Permalänk | Anmäl #15 Einar Persson, 2009-08-10, 08:31