Jag finns, alltså är jag

“Jag ska, för att ta det kortfattat, ha sådan tillit till Gud att jag lyder honom till döden. Till det regler som jag ska följa för att leva upp till min roll som hans avbild
.....
......
Grundbudskapet är att du ska älska din nästa såsom dig själv. Jag ska alltså se mig själv i andra människor. Gör jag det, får jag också en glimt av Gud.”

Författaren jämför människor och chimpanser men jag tycker man borde kunna föra detta resonemang längre än han gör.

Chimpanser har en hjärna som är nära besläktad med människans, speciellt i fråga om känslolivet. En chimpans bör därför kunna älska andra chimpanser som sig själv och kunna se sig själv i dem.

Men kan chimpansen därigenom få en glimt av Gud? Det är ju människan som skulle vara Guds avbild, inte chimpansen.

Eller finns det kanske en chimpansgud som chimpansen är en avbild av och som han eller hon får en glimt av genom att älska sin nästa såsom sig själv? Men då borde ju chimpansguden ha skapat chimpanserna medan Gud skapade människorna. Kan det verkligen vara så?

Hur ter sig chimpansernas religiösa liv? Har chimpanserna andliga upplevelser? Borde inte chimpanserna också ha ett behov av att känna en mening med sitt liv? Här behövs det kanske mera forskning.

Jag går inte närmare in på likheter/skillnader mellan schimpans och människa. Poängen är att vi har till stora delar identisk genuppsättning, men skillnaden är ändå enorm i förmågan att utnyttja naturen. Vi är alltså i det avseendet mycket överlägsna våra närmaste släktingar i djurvärlden.
Om schimpanser har några gudsbegrepp, vet jag inte. Men troligen har dom förmåga att var och en se sig själva som del av en helhet. Det är nog det som är grunden till gudstankar. Helheten vi söker är mer än den närmaste gruppen. Den är förnimbar med våra (och schimpansens) vanliga sinnen. Men människan har en vidunderlig förmåga (eller brist) i att hon går vidare än så. Hon föreställde sig atomerna tusenstals år innan vi kunde se dem med tekniska metoder vi själva uppfunnit.
Vi talar om ett förhållningssätt, inte kunskap. Framförallt inte kunskap som kan bevisas eller falsifieras med vetenskapliga metoder på nuvarande nivå. Det är möjligt att vi i framtiden med vedertagna metoder kan bevisa/motbevisa Guds existens. Problemet är och förblir definitionen av det vi i så fall bevisar/motbevisar. Om Gud, enligt Paul Tillich är "varandet självt", blir det nog knepigt. Motbevisning av det? Den som framför beviset finns alltså inte enligt sin egen bevisföring.
Ateismen i den form den presenteras i flera artiklar och strängar tycks handla om en skäggig gubbe i skyn. Barnkammarteologi, alltså. Religionen, inte bara den kristna, är betydligt mer avancerad än så. Religiösa föreställningar är grundläggande i alla kulturer och troligen - vetenskapen närmar sig det - medfödd hos människan. En del har större talang för detta, andra mindre.
Det religiösa språket (symboler, riter, ligurgi) är ett symbolspråk, ett slags gester. Man måste träna sig i att förstå det för att överhuvudtaget förstå dess innehåll och budskap.
En del av debatten går helt snett enbart av det skälet. Det är kanske därför våra ateister ofta argumenterar så enfaldigt; målar upp en bild de tror är sann och sedan angriper den. När vi, motsidan alltså, försöker säga att vi har en helt annan bild än ni, befinns vi vara okunniga och dumma.

"Ateismen i den form den presenteras i flera artiklar och strängar tycks handla om en skäggig gubbe i skyn. Barnkammarteologi, alltså. Religionen, inte bara den kristna, är betydligt mer avancerad än så. "

Jag vill påstå att detta i sig är en förenkling. De flesta som inte tror på gud har ingen gudsbild alls, varken som skäggig gubbe eller ett allsmäktigt väsen som finns överallt och inom oss. Om man inte tror på en gud, varför måste man förstå dess symboler, ens för att argumentera? Det enda jag vill ha är bevis för guds existens, inget annat.

Rekommenderar Karl Popper II, även den förste, var han nu kan tänkas vara numera, att börja med Paul Tillich - "Gud är varandet självt". Det finns olika överkurser i ämnet, Spinoza exempelvis. Då mest i form av deism.
Den som inte säger sig ha en "tro" på Gud behöver självklart inte bekymra sig om varken symboler eller deras innebörd. Men varför då affischer på stan och en stundtals hysterisk argumentation?

Rekommenderar Karl Popper II, även den förste, var han nu kan tänkas vara numera, att börja med Paul Tillich - "Gud är varandet självt". Det finns olika överkurser i ämnet, Spinoza exempelvis. Då mest i form av deism.
Den som inte säger sig ha en "tro" på Gud behöver självklart inte bekymra sig om varken symboler eller deras innebörd. Men varför då affischer på stan och en stundtals hysterisk argumentation?

@ Karl Popper II:

"Det enda jag vill ha är bevis för guds existens, inget annat."
Vad ska du med det till?

Den aggressivitet som en del demonstrerar i kampen mot religiösa förhållningssätt kan ju rimligen inte ha någon annan grund än existensen av en gud.
Annars är det ju helt orimligt. Hur kan man vara så förbannad på något som inte finns?

*gud* kunde sära på Röda havet åt låta Moses pasera samt säga åt Noah att han skulle bygga en jättekryssare vilket räddade folket från den gigantiska syndafloden, men att tipsa papskallarna på medeltiden om att jorden inte var platt och istället låta dem tro detta i hundratals år gick tydligen alldeles utmärkt. Men visst, jag tror på Greger hans motsatslogik är helt oslagbar, eftersom tomten inte går motbevisa och man tycker att religionstro är både irrationellt och ibland kan vara mycket samhällsskadligt betyder att gud måste finnas.

Här är en till synes normal snubbe som tror han kan flyga. Han kunde i alla fall bevisa det direkt i motsats till Greger och hans indoktrinerade fantasifigur.
http://www.youtube.com/watch?v=lnG5dUCPhaU

Greger Morin hade ju bästa kommentaren idag! Mycket klar logik, svårt att bli arg på det som inte finns! samtidigt kan man ju bli arg på vissa ideologier eller åsikter, men men.

I alla fall kan man ju fråga sig varför människan har en förmåga till andliga intressen, eller i alla fall en vilja att söka finna ut om det finns något mer? Fullständigt onödigt och oförklarligt varför våra hjärnor har en kapacitet till detta om nu gud inte finns, allt annat i vår kropp har ju faktiskt en funktion.

jag ville bara kommentera Gregors unika sätt att skriva. läste igenom ett antal äldre artiklar.

det är inte många som kan skriva på ett sätt som upplevs flummigt men samtidigt observant och med poänger som lätt förstås och går fram.
kanske därför du inte får så många kommentarer, det finns inte mycket utrymme att kommentera utan att låta lite dum, (eller i alla fall som man inte tänkt efter ordentligt) ja såvida man inte håller med i alla fall.

Jag argumenterar inte mer i den här diskussionen, men följer strängarna med intresse. Jag tackar djupt för Zantedeschias uppenbara och uppriktiga intresse för att försöka förstå (och lyckas, tror jag) en något excentrisk skribent som jag. Det finns en del andra som också förstår. Det här utvecklas en del och små spån av det hela finns på www.imperativet.se.
Vida svängar runt en klar och tydlig kärna.
Framöver skiftas textavsnitt.

När jag läste Greger Morins inlägg tänkte jag direkt på ett program om vårt solsystem som visades på Kunskapskanalen för några dagar sedan. Jag såg slutet där det berättades att om fyra miljarder år är bränslet slut och solen kommer att slockna. Dessförinnan, i en sista konvulsion, har den bränt sönder allt i omgivningen, däribland jorden.
Efter omkring åtta miljarder år är det alltså slut med jorden och det liv som vad vi vet uppstått en enda gång. Samtidigt som speakerrösten berättar att det blir mörkare i vår vintergata zoomar bilden ut och man får en uppfattning om det oändliga - vårt solsystem är bara ett bland miljarder andra.
Mot bakgrund av detta framstår en förväntan på att mitt liv ska ha en särskild mening som en ofattbar förmätenehet och högfärd.
Det fantastiska i att finnas till räcker inte för Greger Morin. Men vad skulle det vara för mening med mitt liv; vad skulle det vara för mening med det korta liv alla de fick som svalt ihjäl i dag eller körde ihjäl sig under midsommarhelgen.
Och varför skulle människors liv vara värt mer än andra livsformers - gräs, träd, sniglar - bara för att vi har högre intelligens?
Så när solen slocknar om fyra miljarder år, vilken tänkbar mening skulle våra liv då ha haft? Bara att vi kan ställa frågan betyder ingenting, allraminst att det måste finns ett svar.

@ Gruvan35:
det lät negativt! klart det måste finnas en mening. allt på jorden och i solsystemet verkar ju ha en mening. gravitationslagen finns av en anledning, näringskedjan har en stor nytta och till och med maskar fyller en funktion. att allt detta magnifika samspel bara är till för att brännas upp känns oerhört överflödigt.

vårt intellekt fyller en funktion, våra kroppsdelar likaså, vår förmåga att ge och uppskatta kärlek och omtanke är en positiv sak. varför skulle inte människans förmåga att vara sökande ha en mening? vår längtan efter att förlänga vår livslängd och vår rädsla för döden? om döden och åldrande nu vore naturligt är det ju konstigt att vi är negativa till detta.

ska detta onödiga vara en biprodukt av evolutionen, en evolution som tydligen i alla andra fall producerat ett oerhört sinnrikt maskineri av samspelande organismer, naturlagar och fascinerande instinkter hos djur och insekter?