Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

Miljöpartiet håller kongress i helgen. Läs (13) Skriv

EMU

Nyval i Grekland. Kan landet räddas kvar i eurozonen? Läs (91) Skriv

Hyresrättens roll i ekonomin

Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Med döden i hjärtat


När Wijk och andra debattörer nu hävdar att Malm i sin bok ger en felaktig bild både av själva kriget och av vänsterns reaktion känner jag därför ett behov av att ge min bild av skeendet. Jag kände mig nämligen, under denna tid, rätt så ensam på min vänsterkant. Det skriver författaren Margareta Zetterström.


Om författaren

Jag är författare och frilansskribent med inriktning på kultur, verksam sedan 70-talet. Mer uppgifter om mig (inkl. foto) finns att hämta på min hemsida.

Om jag hade varit litteraturkritiker med uppdrag att recensera Andreas Malms "Hatet mot muslimer" skulle jag ha påpekat att det är en rasande viktig bok han skrivit, en bok som må ha brister men vars betydelse som varningsklocka ändå inte kan överskattas.

Men så har vi då det kapitel som heter "Tillbaka till slakthuset" och som utlöst kraftiga protester, speciellt från Erik Wijk. Detta kapitel är en rekapitulation av det helvete som vid nittiotalets början utspelade sig i det sönderfallande Jugoslavien, närmare bestämt i Bosnien, och som i Malms beskrivning utgör ett modernt exempel på vad som händer när islamofobin omsätts i praktisk politisk handling. Det som framför allt retat kritikerna är att han också påminner om hur svårt många inom vänstern då hade att ta avstånd från attackerna på Bosniens muslimska befolkning och med vilken monumental tystnad och likgiltighet man på visst vänsterhåll betraktade denna tragedi.

När Wijk och andra debattörer nu hävdar att Malm i sin bok ger en felaktig bild både av själva kriget och av vänsterns reaktion känner jag därför ett behov av att ge min bild av skeendet. Jag kände mig nämligen, under denna tid, rätt så ensam på min vänsterkant. Där fanns ett uppenbart motstånd mot att kritisera Milosevics politik och de serbnationalistiska attackerna på Bosniens muslimer. Typisk i det avseendet var tidskriften Clarté som jag annars uppskattar men som då, när kriget på Balkan rasade som värst, tillkännagav i en ledare att det här inte var deras krig och därför inget som de behövde kommentera. Någon gång blev jag också tillrättavisad av personer som förutsatte att jag skrev som jag gjorde för att jag saknade information om amerikanska och västeuropeiska regeringars och säkerhetstjänsters manipulationer i kulisserna.

Sedan fanns det i och för sig också vänstermänniskor som led med befolkningen i Sarajevo och upprördes över massakrerna i Srebrenica och som uttryckte detta både i ord och handling. Typ Eva X. Moberg i Aftonbladet och Ulf B. Andersson i tidningen Arbetaren.

Men jag tyckte ändå att jag hade svårt att göra mig förstådd. Och även om känslor inte är mycket att komma dragandes med i en debatt som självklart bör handla om fakta, så visar ändå min subjektiva upplevelse att Andreas Malm har en poäng i sin skildring av den svenska vänsterns frustration inför kriget i Bosnien.

När jag försöker sätta ord på denna frustration kommer jag att tänka på de franska kommunisternas reaktion på Nazitysklands angrepp sommaren 1940, beskriven av Jean-Paul Sartre i romansviten "Frihetens vägar". I tredje delen, den roman som heter "Med döden i hjärtat", skildrar han hur kommunistpartiets ledning då svek den egna nationen. Partiledningen hävdade nämligen, fram till Tysklands anfall på Sovjet, att det var de inhemska kapitalisterna som var den franska arbetarklassens största fiende och att det därför kvar fel, politiskt och ideologiskt fel, att bekämpa de tyska inkräktarna. Och det är i Sartres beskrivning av hur en vanlig fransk vänsterkille reagerar när han inser att kommunistpartiet bara har hån och förakt till övers för hans patriotism och självklara motståndsvilja som jag på något sätt kände igen mig och förstod vad det innebär att ha "döden i hjärtat".

Jag deltog självklart i protesterna mot Natos bombningar på Balkan, undertecknade det av Erik Wijk initierade uppropet och var - och är - kritisk till USA:s självpåtagna roll som världspolis och totala brist på respekt för folkrätten och FN-stadgan. Men att supermakten USA, Västeuropa (speciellt då Tyskland) och Internationella Valutafonden hade fingrar med i spelet när det gällde Jugoslaviens upplösning minskar inte de enskilda, lokala, regimernas och krigsherrarnas ansvar och skuld för det som hände. Och varför dessa omständigheter skulle stå i motsättning till det rent medmänskliga behovet att visa solidaritet med offren har jag fortfarande svårt att förstå.

Men om nu den amerikanska författaren Diana Johnstone skulle ha rätt i sin skildring av Jugoslaviens upplösning, då kommer kanske frågan i ett annat ljus och då är det inte bara jag utan all världens nyhetskonsumenter som blivit vilseledda och fått en felaktig bild av nittiotalets krig på Balkan.

Tyvärr har jag själv inte tid, kraft och resurser nog att gå till botten med alla de detaljer och historiska pusselbitar som Johnstone presenterar i sin bok "Dårarnas korståg" och som jag först nu fått tid att läsa. Jag kan bara vittna om att den lättnad jag kände när jag läste "Hatet mot muslimer", en lättnad över att bland vänstermänniskor inte vara ensam om mina reaktioner under kriget i Bosnien, den försvann totalt efter läsningen av Johnstones bok. Och nu går jag följaktligen åter omkring "med döden i hjärtat".

I stället för pajkastning mellan Malm och Wijk skulle jag därför önska en grundlig och förutsättningslös debatt om dessa tragiska och förödande krig i det sena 1900-talets Europa, en debatt där det är möjligt att hålla flera bollar i luften samtidigt, alltså både frågan om hatet mot muslimer och västvärldens nya, s.k. humanitära, krigsinsatser.





Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8184

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det några klåpare har valt att kalla för "islamofobi", något jag bestämt hävdar är kränkande mot islam kritiker då det verkligen inte handlar om någon irrationell rädsla, kommer ALDRIG skapa lika mycket lidande som Islam i sig gör. Se på ALLA länder styrt av muslimer och reflektera över om vi vill att våra egna barn, våra döttrar, ska växa upp under sådana förhållanden.
Det handlar inte om någon irrationell rädsla, det är inte en psykisk störning. Att vara kritisk och arbeta mot islams utbredning är att jobba för mänskliga och framför allt kvinnliga rättigheter. Sen att den politiskt korrekta massan säger motsatsen kommer aldrig hindra mig, jag tänker alltid vara mot islam och dess anhängare vilka skällsord jag än kommer bli kallad och vilka störningar ni än påstår att jag har.

Permalänk | Anmäl #1 Joel, 2009-06-18, 20:02


annons:
annons:

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.