Mitt första möte med en ljuv hora

Han pekade ut genom ventilfönstret bort mot horisonten med sin högra hand med fingrarna väl sammanhållna. Han höll sedan upp den hand han pekat med framför sitt ansikte. Han såg länge på den som om han sökte efter skavanker eller utmärkande defekter eller om där fanns särskilda lösningar för situationen. Han harklade sig sedan och fick upp en ny spottloska som han sände i en vid båge ned mellan fartygssidan och cementkajen ned i det grumliga hambassängsvattnet där allsköns bråte flöt omkring. Han såg roat ned i det sörjiga vattnet och såg sedan åter upp och fortsatte:

- Jorden är rund vettu. Havet plaskar å sjömännen vaskar. Och livet är satans obegripligt. Så e de. Tillvaron visar alltid nya sidor. Herrens outgrundliga vägar. Man får acceptera skiten och tränga djupare in......jadu...man ser allt detta så tydligt framför sig när du stå där i exponerande relief frusen och handfallen med dina konkava resväskor hängande i händerna likt ett barn som ska på sommarkoloni. Saft och bullar, sand i ögonen, getingar i saften och mamma ropar. Ja hela den där efterbörden som kladdar. Fosterfett duvet. Moderskaka. De e tragiskt. Och skrämmande. Avsaknad av livserfarenhet kommer att vara din värsta fiende. De skador som kommer att åsamkas dig i din oskyldighet kommer att vara stora och livslånga. Du kommer att få lida fan, sanna mina ord! Man kommer att ta röv på dig, var så säker. Precis som man tar sikte på fyren. Det gäller att ha klar sikt akterut vettu! Onda människor kommer att plocka stjärtfjädrar ur ditt näpna arsel. Skända din barnsliga skrud. Flå dig levande. Sälja varje skinnbit de kan slita av dig. Skrapa varje uns mänsklighet ur din späda kropp. Koka dig i missunsamhetens spad, ladda dina hjärnceller med dumhetens aggregat. Kölhala din själ i ruelsens djupa vatten. Din oskuldsfulla tillit kommer att smutsas ned, kladdas ikring och solkas. Man kan ju undra hur de har mage att skicka ut barn? Hur gammal är du egentligen? Stackars jävel!

- ...jag har precis fyllt sexton...men...nu måste jag nog...

- Ja visst! Man måste jävlit mycke här i livet! Nej, hissa stormsegel min vän! Livet nalkas! Det är nog en satans tur att jag är den förste du möter. Som Phan vid grinden. Jag skönmålar inte. Jag är realist duvet. Har seglat på de sju haven. Ett gammalt ärrat sjöorakel. Och jag har läst en och annan bokjävel också ska du veta monsiuer. Fångad av ordens magi. Meningarnas svindlande omfång. Undermeningarna min vän, undermeningarna och de surrande bisatserna. Mälden mellan betydelserna. Läsaren kallar man mig ombord i båtarna. Och jag målar också. Det blir akvareller i hytten när sjötiden blir lång och klibbig. Det ska vara coloristiskt, feta färger, grälla och skränande. Liksom anande en verklighet, ett vågskvalp, ett regn, en storm där skummet yr kring fören. Lager på lager av betydelsefull color. Stundernas stilleben. Havens blåskummande stormar. Och de märkligaste omen.

Men också verkligheten på barerna.

De e ljuva horor, druckna sjömän och gistna fartyg på mina tavlor. De lågmälda samtalen. Samvaron. En kall pilsner. Ja de e bland annat mina kära vänner hororna på Herbstrasse i Hamburg som jag avbildar med sina prunkande behag. Där har du livets konstnärer! Dom kan du lära av! Pragmatikernas pragmatiker. Mänsklighetens samlade erfarenhet uttryckt i kropp. Du ska få se när vi angör Hamburgs hamn. Lite öl först tar vi när vi avverkar några barer. Sitter och njuter av landgången gör vi. Sitter bara och njuter vettu. Lögar oss. Sedan söker vi upp dem.

De sitter och sveper sina öl på barerna från tidig morgon fram till kvällen, i sena nattkröken eller tidiga morgonbräckningen erbjuder de av sin aura, sina redskap till kroppar som de vårdat och ansat hela dagen inför kvällens drabbningar, duvet, som fullfjädrade ston, falna ston som betar på lustans ängder och stått framför speglarna duvet, de e ju många som skall dit under dagens lopp förstår du. De väntar alltså på män och slinker strax ner om hörnan.

I Katinka Bar eller Hästskobaren eller nåt liknande ställe hittar de i bästa fall nån förvirrad själ som du, som blir ett pikant undantag till de vanliga snuskgubbarn. Nu kommer skärt kött. Ett reningsbad för de luttrade damerna vetja. En välkommen paus i eländet. Och dessa sköna damer slänger upp sina erbjudanden i ansiktet på dig så du blir lomhörd. Men eftersom du är så ung och bortkommen så blir du glad även av den behandlingen och dom blir i sin tur beskyddarsnälla för att du är så späd och oskyldig.

Dessa damer har upplevt det mesta av människans synd och ondska. Deras själar är dragna i all mänsklig träck och låghet du kan tänka. Deras liv har gått igenom otaliga djupkränkningar som nått in till deras livs innersta kärna. Mycket mänskligt äckel och elände har sprutats in i dem. De bara väntar på dig likt törstande i öknen som måste ha tillskott på oskyldigt blod för att överleva. De bjuder snällt på några öl så du blir förvänd i sinnet och sedan släpar dom upp dig ovanför baren i nåt litet krypin där de våldtar dig brutalt och maximalt, såväl kroppsligt som mentalt. Också som ett rent nöje mellan solkiga lakan och får det hela att i dina ögon se ut som en kärleksakt där du liksom leder in dig deras rymliga ankomsthall. Sedan avkräver de dig dollar eller mark eller annan tjänlig valuta och om du vägrar kommer någon drogad hallick och spöar dig. Efter den behandlingen är du aldrig dig själv igen. Befaren som en gammal sjöbuse. Minns inte barndomen. Minns ingenting egentligen.

Men jag vill inte prata skit om hororna. Dom har sitt. Gör sitt. Kan sitt. Bor i sina kyffen ovanför barerna, rosa gardiner, lite redskap i en byrålåda. De gör vad de kan av denna lumpna tillvaro.

Och. Dagarna går. De går i mataffären, handlar, sill, ost. Diskar sin disk efter en mager måltid bestående av kokt potatis löskokta ägg och några handtrallade köttbullar i magert kött utblandat med fett och sedan en slät kopp java duvet och köper sedan en ny liten blomkruka med någon blomster och ställer i det enda dammiga fönstret som vätter ut mot Die Strasse. Dygnet vrider sitt kugghjul kring sin axel duvet. Morgonrodnad, middagsstiltje, kvällsvard. Dagen ritar sitt schema. En ny dag väntar med nya möjigheter. En hord män ska komma till. Fattar du? Förstår du förutsättningarna? Förstår du deras läge va? Då kommer du med din sprattel. Och både den och du kommer att köras ned i den stora livsprocesskvarnen. Din mor kommer inte att återfå dig i ditt ursprungliga skick. Ja, änglar må gråta, byrackor yla och skam gå på torra land. Men så är det.

Du ska få träffa Gretchen. En mycket god vän till mig. Respektabel dam. Gör det för pengar. Det har hon gjort i tjugo år. Tänk dig vad många hon haft insides. Jodu. Greker och jänkare, spanjeker och nordbor, tyskar och ryssar, kineser och australier eller mongoler what ever, you name it! Och så kommer du! Henne kan du lära dig av. Om livet. Eländet. Bottenskikten. Grundslammet i mänsklighetens djupaste avgrunder. Det är en hel del kan man tänka sig.

Hon sitter ofta på Hästskobaren och dricker sin gin och pratar med Doreen och Maxmilian Denk barägaren. Stilla eftermiddag, har köpt tomater hos torghandlarn och lite fisk som hon steker och käkar som kvällssvard. Skall sedan lägga kvällens make up. Och de pratar om den enögde, och om Jack Galanten, och om the Old Vicar den där prästen som alltid kommer efter högmässan, och om den galne psykopaten som kommer till hororna varje vår, om alla torskars egenheter och snuskigheter, om olika nationaliteters sjömän och deras egenskaper i sängen.

Denk hyr ut två rum åt de där två kvinnorna ovanpå sitt hak. Det är en ren affärsuppgörelse du vet. Han säljer öl mot att dom lockar in sjömän och annat löst folk och dom slipper stå på gatan och hålla upp kjolarna. Omsesidig nytta, affärsuppgörelse som sagt. Överlevnad. Och han kan skydda lite mot galningarna som alltid dyker upp då och då. Och sedan hyr han ut åt dom ovanpå och får sig ett skjut då och då. Du ser. Så ser det ut. Livet vettu. Folk vill överleva. Inget du lärde dig i skolan grabben! Här är du inte hjälpt med multiplikationstabellen eller om du kan nån jävla psalmvers utantill.

Men kära nån, du kanske inte vill vistas i det ordinarie rummet? Du kanske går i gång på pojkars spensliga kroppar? Du kanske vill ligga skavfötters med bleka matroser? Du kanske är en pojke to pojke? En ranglig mast bland vingliga mastar? En akterflagga som fladdrar bland de andra akterfladdrarna? Ja vad vet jag. Var och en blir salig på sin kroppsliga utlevelse. Men då får det bli Dennis Bar i Antwerpen vettu. Där hänger engelska flottister när pengen inte räcker till kvinnor. Då tar de an sig en pojkkvinna. Surrogatkvinnor. Sånt är livet! Stort och oöverskådligt. Men kom med nu! För och akter! Slingerstuva.

Vad väntar du på? Ska du stå där på landgången med dina väskor och ärga? Ångrar du dig? Eller väntar du på att himmelen skall öppna sig? Att Zimbaud sjöfararen skall dyka upp här nånstans? E de va du tror? Eller va e de du tror? Kanske att allting är det motsatta? Att du tänker att det här skall bli en lätt match. Att alla de sjömän som seglat de sista tvåhundra åren inte riktigt greppat vad fan det egentligen handlar om. Men de har du. Att...att du vet. Att du tänker så va? Att du sitter inne med blicken, den autentiska känslan för det här, va? En överlägsenhet mitt i oredan. Att du kommer från fastlandet med din genuina landkrabbebakgrund och därför har den uppfattningen att du känner till våra tillkortakommanden, att sjömän är själsliga krymplingar, råbarkade uslingar, sociala kretiner, perversa äckel. Att här ombord på dessa rostiga skutor vandrar forntida amöbor på två ben, grovhuggna kvinnoskändare, psykopater. Va? Att de ständigt håller ett grant tag om mandomen som vore den en glänsande lans, en salighetens ståndpunkt i livet, ett spjut ut mot friheten, en gudinnas arm upp mot ljuset, en huggarmachete för att skära sig in i evighetens lustdjungel med.

Men att du...Att du bara ska ut och roa dig några resor va, leka rommen av dig. Att du vet precis hur sjömansmyten ser ut. Det har du inhämtat i alla dessa sjaskiga B-filmer, patetiska tjugofemöresmelodramer. Eller är det kapten Krok som spökar?, Moby Dick- och den vita valen, Varg-Larsen,? Traven? Man vet ju inte. Men du kanske är förnöjsam och tycker att du kan acceptera den sjungande sjömannen iklädd randig tröja med röd snusfana runt halsen och med tummarna pekande uppåt när han tjillevippar sina fjuttlustiga sjömanstrallar och sveper en flaska calvados. Evertaubespektaklet? Va? Arkaiskt förstenade stereotyper. E de va du tror va? Va tänker du? Är det kanske detta du bygger dina förutfattade meningar på? Kärehjärtanesdå. Men egentligen: Tångdoft och vågskvalp, stormast och förliga vindar i all ära. Haven är djupare än så. Himlen högre än i den sagan. Sjömanskapet kommer att göra dig galen. Vänd medan tid är! Räddas vad som räddas kan!

Ditt liv kommer att förändras. Det är oåterkallerligt. Du kommer aldrig nånsin att bli densamme. När du nu får känna vindarna i fören och låta dem leka i ditt medvetande. Gå med tåjärn på metalldäckets klangsjungande yta. Stå i motvind framme på backen. Eller när du får tillfälle att gå midskepps på styrbordssida och känna av kursändringar i vindens kantring, va? Nordsjön, Biscaya, Medelhavet, Indiska Oceanen. Eller en tidig morgon när vi närmar oss Zueskanalen efter en relativ svalka i Medelhavet, möts av vinden från Sahara, att du står vid relingen och låter den varma siroccon strö salt och sand i ditt belätes sår. Va? Eller en isig vintermorgon i Nordsjön när stag och spant är nedisat till vita skulpturer och tankarna knastrar som nylagd morgonis. Eller lyssna till kättingens spel när ankaret går i Döda havet, i hettan. När värmen kryper in i kraniet och inte ens tankarna kan skänka svalka. Eller vid storm min gosse. Full orkan. Det blåser hårt som i helvetet. Borden fladdrar som gardiner och masterna böjs som tandpetare. Då är det inte nådigt. Din mage är uppe och trär sig som en trattkantarell över ditt huvud. Då e de kul vettu. Då sätter den stora förändringen in. Då är det ingen idé att hålla emot. Då är motstånd gagnlöst. När mr Sjöberg går bärsärk.

Nej, man får lugna sig. Spä ut sig själv som en mental negligé. Bara ana sig själv i tillvaron. Flyga lågt över markerna. Eller ve och fasa i okristlig morgon på väntkajen i Hamburg när fyllan går över till ett genuint bakrus som inte skådats i denna världen och du väntar på launchen ut till ankarplatsen där båtjäveln ligger och skvalpar med tungt arbete i farans riktning.

Och alltid denna hemska skräck för att drunkna. Dö drunkningsdöden. Denna totalkvävande tanke duvet. Och när du sedan går iland får du möta alla främmande kulturer, annorlunda livsstilar, avvikande beteenden. Ta en taxi. Ta en rischa, ta en hästdroska. Vansinnig fattigdom, groteska levnadsförhållanden. Men det är världen det här. Så ser den ut. Då är det bara att ge efter.Vi ska till Australien. Men först. Vi ska till Indien e du medveten om det? Har någon berättat? Malabarkusten? Är det något som tilltalar möjligen? Ormar i flätade korgar, apor på magasinstaken. Va tror du om de? Koromandelkusten? Eller när gräshoppssvärmarna i egyptiska Alexandria kommer! De äter uppå varandra. Vet du det? Från varsin ände. Precis som människor. Eller sandstormarna. Och sedan hamnarna, resans yttersta mål, ditt livs Shang-li-ra! Jo det är utland, främmande kust, människor och skrämmande lust. Herregud. De e va jag kan säga...så här långt...och sedan under alltihop...skräcken för att drunkna, drunkningsdöden...duvet...fy fan...mamma är jävligt långt borta nu ...

Mannen snöt sig kraftigt i näven och drog sedan samma hand genom den täta kalufsen.

Jag skulle till att säga något men mannen startade på nytt.

- Men va mager du är! Vid så unga år? Som en knotig gubbstubbe redan? En liten huggkubbe. Inlänning va? Bott i nån mager skogstrakt uppöver va? Norrlänning? Tallbarr och granbarr. Storhosta och tvinsot. I nån inkrökt liten torr tallskog i någon vrå av den norrländska geografrihörnan. Kolmila. Och. Lätt vind över trädtopparna, snöflingor, termometern på minus. Ja. Nu, nu undrar man faktiskt vad du väntar på? Posten? Mjölkbilen? Eller plogbilen. Den där känslan när första snön kommer, när det blir så där kristallklart över granskogen med det vita täcket landat på de nedtyngda grangrenarna. Stjärnorna gnistrar och barnaögon tindrar och det är jul! Vackra vintermorgnar. Frosten griper tag. Eller när det töar, små vattenpärlor på verandaräcket. Allting så där som det brukade va i barndomen. I föreställningens stereotypa men lättillgängliga verklighet. Eller på grusvägen bortom granskogen, vid Jönssons mjölkpall. Tussilago i diket. Flugor på fiskrensbänken. Morfar i vedbon. Står där och täljer tankar vettu. Och. Mormor badar. Sanden strilar mellan hennes liktornsbrutna tåleder när hon vandrar på grunt vatten. På våren varje år nere i sjön flyter de gamla mormorspattarna lättjefullt bland näckros och vattenspindlar. Det vilar över alltihop en samlad känsla av hyvelspån och tjärdoft, lingonsaft och fiskrens. Gammal hembygd helt enkelt. Tror du inte vi sjömän längtar hem va? Tror du inte det? Eller...vad tro du...vad undrar du...vad tänker du?...havet?...vad som väntar?... att nån sorts sjöjungfru skall komma å välkomna...

Det var min första båt. Vi låg i Hamburg.

Vi hade börjat kvällen med en Bacardi i hans hytt och sedan satt vi skansmässen och drack vidare. Och han, matros Albertsson, som seglat i tjugo år höll någon slags evighetslång monolog bland annat om att gå till horor.

Och jag satt där bland dessa sjömän. Jag hade snabbt introducerats i det liv man levde ombord i båtarna, andra dagen när jag skulle servera soppa i mässen kom en stor styrman in och vinglade, han var nästa två meter lång och han var stupfull och gick fram till soppan och kikade ned i den och rörde lite och fråga mig vad det var för skit jag serverade. Om jag hade tömt uthuset i soppterrinen. De e kocken som lagar maten ombord, svarade jag skräckslagen. Då tog han soppan och hällde över mitt bröst och den var ju nästan kokhet. Jag gallskrek och blev vansinnig och rusade fram till en stol och högg tag i den och slog över ryggen på honom så att den bara blev flisor och då tog han tag i ett kylskåp som stod på golvet, det var ett sånt där litet enpersonskylskåp, ett miniskåp som de hade öl i och han tog upp det där och kastade mot mig men jag duckade så det slog in i skottet bakom mig. Så började min sjömanstid.

När matrosen höll den där monologen i skansmässen som enkom var riktad till mig som oerfaren och bortkommen blev jag vansinnigt generad inför de andra sjömännen.

Sedan gick vi iland och fortsatte att äta och supa på en restaurang och fortsatte därefter i samlad tropp till det där stället. Det var omgärdat av ett sånt där grönt plåtstaket, ungefär som en gammeldags pisskur och man vek in bakom det och kom in i härligheten. Vi stod alltså där i Hamburgs sjömanskvarters innersta kärna, själva hjärtat i horkvarteren. Om man är sexton år och och står där på Reeperbahn och aldrig har legat med en tjej är det som...som någon absurd initieringsrit i någon bortglömd infödingsstam. Och matrosen är med och förhandlar med horan. Han står där tillsammans med oss andra nere på gatan och gapar upp till henne på sin hemmagjorde tyska och hon svarar med dånade stämma och han överröstas ibland av alla de andra som står och gapar upp till andra horor. De sitter där i långa rader i fönstren som på någon sorts utställning. Skrevande med benen och med behagen uthängda. Jag blev ju generad bara av att se alla dessa enorma tillgångar uthängda slösande genom fönstren. Jag var skräckslagen och full. Matrosen stod där och blinkade och gestikulerade:

- Det här är mässkalle! Han är oerfaren!, sedan blinkade han och skrek: Lammkött! Och sedan nya menande blinkningar medan han hela tiden pekade på mig. Han talade med en jättestor kvinna. Som jag då tyckte var en stor tant. Hennes bröst var enorma och hon hade satt upp håret så det var nästan en halv meter högt och hon rökte hela tiden med en sorts bitter vinkling på mungipan. Jag stod där bredvid den erfarna matrosen tillsammans med förstekocken, en tredjemaskinist och en båtsman. Som ett litet sällskap med en önskan. En uppgift. Att jag skulle få kkomma till. Att bli man. Den oerfarna mässkallen skulle få sitt första landgångsshort-time. Det hade de gett sig på. De tog sin uppgift på mycket stort allvar, matros Albertsson och de andra. Beskrev hur grön jag var och hur varsamt hon måste gå fram. Och kvinnan eller tanten som jag tyckte hon var, nickade roat och erfaret och glodde lystet på mig. Deras uppsåt var säkert ärligt och hon verkade snäll men jag kände mig helt utlämnad, snarare våldtagen av denna grupp.

Jag fick inte ens betala själv och än mindre välja kvinna. Och matros Albertsson min ledsagare in i denna värld gav henne en extra dusör med en menande blinkning att hon skulle göra sitt bästa och att han förstod de problem som kunde uppstå med en novis som mig.

Jag fördes in.

Uppför en trappa.

Jag hade helt tappat min egen vilja. Och jag var iskall. Jag mötte kvinnor med andra sjömän under armen och de hejade på mig och sjömännen blinkade och kommenterade min förestående stund.

Jag gick bakom min kvinna. Trappan smalnade av ju längre upp vi kom. Vi mötte katter, en hund och en dvärg. Han log menande mot mig klappade mig på armen, nickade understödjande och applåderade. Han hade förstås hört hela det inledande resonemanget från min mentor Albertsson. Hela det pretentiösa upplägget.

Alla tycktes skratta åt mig och delta i den allmänna upphetsningen kring mina göromål och huruvida jag, som aldrig legat med en kvinna, skulle få uppleva denna salighetens stund på jorden.

Min kvinna var blond och storväxt. Jag började plötsligt fundera på henne. Stort och sväljande var hon. Jag var nyss fyllda sexton och hon verkade vara en tant. Fyrtio eller något. Det doftade starkt av allehanda parfymer och stekt bratwurst och kål och jag hörde någon vråla av vällust.

Jag var isstod invärtes.

Vi gick in genom en skamfilad dörr, handtaget var löst och man fick det nästan i handen. En liten svarthårig kvinna kom skrikande ut ur en av dörrarna:

- He is too big!

Hon var klädd i en militärjacka och endast trosor och efter henne kom en jättegrek med guldbeslag i hörntänderna... I korridoren fanns tre dörrar. Alla var målade i grälla färger som gick i rött, rosa, eller så. Vi gick in i den första till höger. Hon öppnade och föste in mig. I detta läge var min klenod i sin absolut minst iögonfallande form. Den hade liksom skrumpnat ihop totalt. Det kändes hemskt. Jag hade ingen känsel. Jag försökte få något liv i den men den var stendöd. Där verkade helt enkelt aldrig ha funnits något av värde.

Hon stängde dörren med ett snett leende, den ena mungipan hade den där bittra vinklingen. Hon såg på mig med ögon som sade: 'Kom nu lille vän så ska du få se vad tant har under kjolen!' Hon såg faktiskt upphetsad ut. Kanske gav det henne en ny ingång att jag var så bortkommen och så förbannat tafatt och skräckslagen att det lyste om mig som fosfor. Den mest oskyldiga och tappade människa som någon sin hade gått upp till en hora på gamla ärevördiga Reeperbahn! Jag borde ha ställts ut i en monster! Hon kom fram till mig. Kysste mig med ett smack rakt över munnen. Det smakade öl, cigarett och något annat mera syrligt. Jag hade ingen chans att varken besvara kyssen eller värja mig, jag bara stod där som ett våldtaget barn. Och hon trevade runt min jylf. Hela tiden log hon det där leendet som ändå hade en bitter vinkling: "Kom här ska du få se vad tant har för roligt under kjolen!"

Hon visade mig att sitta, det fanns ett litet bord med en toalettrulle och en risig transistor och två stolar förutom den stora sängen. Jag satte mig ned och jag kände inte längre min kropp. Alla kanaler från hjärnan till kroppen var avstängda. Jag hade heller inte något medvetande. Jag visste absolut inte vad jag skulle ta mig till. Varje tanke som dök upp i mitt huvud gick sönder. Smulades sönder av den ångest som det innebar att var inknuffad till denna gigantiska kvinna som var så imponerande, som kvinna, som kön, som en fullständigt komplett representant för kvinnosläktet, ja att jag uppfattade hennes som ett enda stort kön på två ben. Och hennes andhämtning hade nu stigit och hon suckade djupt då och då och gick omkring i det lilla rummet och mumlade saker och jag satt där på stolen. Mentalt nedfrusen. Hon log då och då mot mig och ville mig säkerligen rätt väl. Men jag var skräckslagen. Och de märkligaste saker dök upp i mitt huvud.

- Bist du mude?, frågade hon plötsligt. Hon skrattade och jag tyckte lite mer om henne nu. Hon hade lite värme som hon visade mig. Hon gjorde en gest mot min jylf

- Wie geht es? Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag slog ut med händerna. Hon skrattade:

- To much drink! Hon släckte hastigt sin halvrökta cigarett och reste sig upp och började klä av sig. Hon gjorde det med gester som skulle föreställa streeptease men de var ytterligt stela nästan klumpiga, jag tyckte det såg komiskt ut. Hon gick fram till den lilla risiga transistorn som hon hade på nattduksbordet och skruvade fram radio Luxemburg och hon började dansa när hon lossade sin behå i ryggen. De mest makalösa bröst som någonsin skådats föll nu ut framför mig, som två otroliga utväxter Hon log igen.

Jag tyckte hon var fin som var så vänlig mot mig. Stor fin, vänlig och slösande. Och hon gjorde väl bara sitt eländiga jobb. Men jag var skräckslagen. I upplösningstillstånd.

Hon gjorde en gest mot sängen:

- Zum Bett!

Jag skulle klä av mig, menade hon och jag skulle lägga mig i jättesängen som hade en rosa sänghimmel.

Jag gick uppgivet till sängen och satte mig ned. Hon kom fram och började knäppa upp min livrem. Jag lät det ske. Men hennes ansträngningar gjorde mig bara ännu mer oemottaglig och apatisk. Jag drog sakta ned mina byxor och lade dem på en stol. Nu var det kalsongerna. Hon tog ett resolut tag i mitt kön utanpå kalsongerna, kramade i ett fast, nästan hårdhänt grepp, men henne ansikte uttryckte förvåning. Jag förstod på henne att hon undrade var den tagit vägen. Om jag överhuvudtaget hade någon. Och detta i sin tur gjorde att den krympte ytterligare och gjorde sig så osynlig som möjligt.

Hon funderade ett tag. Tycktes fundera över det oöverstigliga problem som mitt försvunna kön var. Plötsligt sken hon upp. Hon manade mig att lägga mig ned bekvämt och vänta där och gav sig iväg bort till en garderob. När hon öppnade den fick jag se de vidunderligaste redskap. Mycket läder och remmar, piskor och handbojor, selar och betsel, ja det var mycket åt det pinande hållet. Jag blev förskräckt och undrade vad som nu skulle hända. Hon tog något i handen och kom fram till mig. När hon höll fram det framför mina ögon tyckte jag det såg ut som en sådandär gummituta dom hade på tummen förr på posten när de räknade sedlar. Men räfflorna satt här på insidan. Hon trädde på den på min viljelösa vän. Det var svårt och hon gjorde vad hon kunde. Hon drog och slet men jag kände ingenting. Och jag tittade intresserat på men bara som en nyfiken åskådare.

Hon gjorde en uppgiven gest med händerna:

- Zu viel zu trinken!

Jag fick en irriterad uppmaning att klä på mig och hela situationen skulle i mitt minne äta sig in som en epidemisk mask. Jag var tillintetgjord, tiltad, in till vanmakt förgjord. Jag ville hem. Ville bli barn igen, ville aldrig stiga in i den otäcka vuxenvärlden där de höll på med sådana här otäcka konstigheter. Och händelsen satte sina spår. Fartyget fortsatte sin färd ned i Medelhavet till Marseille och jag var skräckslagen inför de nya prövningar som väntade mig under den fortsatta resan. Min självkänsla, min manlighet, hela min person var nu tunn som destillerat vatten. Jag funderade allvarligt på att låta det blåa Medelhavet dra en barmhärtighetens slöja över mitt ömkliga liv. Många kvällar stod jag vid relingen akterut under månen och såg längtansfullt ned i det silvriga kölvattnet och tänkte att vissa människor aldrig riktigt finner sig i denna tillvaro...

Benny Holmberg (48 artiklar)
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.7743748

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Fy fan. [...] Blogg:Så mycket en trosa kan identifiera sig med en kalsong &l, 2009-09-06, 19:38

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/8018

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ååååh, det var det roligaste jag läst på länge! Men stackars grabb! Hahaha!!!

Permalänk | Anmäl #1 MMM, 2009-09-03, 06:41

Märkligt att deras tjänster är så eftertraktade om de är så motbjudande.

Permalänk | Anmäl #2 Orm, 2009-09-03, 12:09

Märkligt att 51% blir glada av prostitution enligt millandet ovanför. Världen är upp och ned. Jämställdhet, arbetsrätt, homosexualitet, mer vård i fängelserna, ja helt enkelt humanism, är saker som människor blir arga över här på newsmill verkar det som. Det är synd om människan.

Permalänk | Anmäl #4 Karin Andreasson, 2009-12-04, 09:31