Därför blev jag en sökare

I Allhelgonakyrkan är vi alla Guds älskade barn, ovillkortligt älskade för dem vi är. I Markusevangeliumet 10 kapitlet berättas hur lärjungarna försökte hindra att barnen bars fram, men Jesus blev arg och sa att låt barnen komma till mig , för Guds rike hör dem till. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit.

För Jesus fanns inga särskilda barn alla var hans barn. Per Albin Hansson sa i sitt folkhemstal 1928, att det goda hemmet känner inte några previligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. I det goda hemmet skulle råda likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet.

Nej det skall inte finnas några styvbarn eller vanvårdsbarn, men vi finns. Jag är ett av några tusen styvbarn i Sverige o världen, där samhället varit våra förmyndare och där vare sig Markus-evangeliumet eller Per Albin Hanssons tankar hittat fram. Som 2 åring i början på 50-talet flyttades jag till Nybodahemmt i Stockholm. Jag var något så ovanligt för den tiden ett barn vars pappa fick vårdnaden vid skilsmässan. Men det fanns alltid andra intressen som gick före mig och ganska kort tid efter lämnades jag till Nybodahemmet i Stockholm.

Under några år vandrade jag mellan Nyboda och olika fosterhem. När jag var 5 år kom jag till mitt slutliga fosterhem i södra sverige, vistelsen varvades med återbesök på barnhemmet. 

Som fosterbarn och barnhemsbarn betraktades vi inte som unika fåglar utan som något samhället lämnat åt sidan. Vi skulle vara tacksamma för att någon tog emot oss och eftersom vi kom från familjer som inte ville ha oss eller inte fick ta hand om oss skulle vi snarast glömma vårt ursprung. Om jag hade önskat göra det hade det ändå varit svårt eftersom mina kamrater alltid påminde mig om att jag var ett djävla barnhemsbarn och fosterhemsung.

Jag hade ingen lust att glömma, som 5 åring, med en historia bakåt som var levande var det svårt. Min farmor i Stockholm, som under hela sin livstid var min trygga punkt, fanns ständigt i mina tankar. Varje brev, kort som kom var ett erkännande av att någon brydde sig. Brev från min biologiska mamma gömdes och jag visste aldrig att hon skrivit eller skickat paket.

För min fostermamma var detta svårt, hon ville att jag skulle helt klippa banden med min historia och när hon inte lyckades betraktades jag som otacksam. Otacksamma var vi barn, som fått samhället som överförmyndare, och som inte kunde acceptera att att våra rötter klipptes av.
Min fosterfamilj var bra, jämfört med vad många andra upplevt och att det inte fungerade var inte bara deras fel. På den tiden var fosterfamiljerna i Barrnavårdsnämndens händer, det var där man fick råd och tips om hur vi bråkiga och olydiga barn skulle behandlas. Jag tror att min fostermamma hela sitt liv gick omkring och var fruktansvärt rädd för att göra fel, istället för att våga lita på sitt eget omdöme.

Pappa höll en viss kontakt med mig, men hans besök handlade oftast bara om att jag skulle glömma honom, farmor och den historia jag bar med mig. Jag tror jag var runt 7 år, när mina fosterföräldrar fick en märklig julklapp. I ett brev till mina fosterföräldrar (som jag hittade i min barnavårdsakt) skriver han: ”Bästa Herr och o Fru X, jag vill ge er en julklapp detta år som jag hoppas ni tar emot. Jag erbjuder min dotter, Anne  till adoption.”

Mina fosterföräldrar sa efter en viss betänketid nej till julklappen med motiveringen att de inte vågade ”då jag visade sidor som de inte visste om de skulle klara av”. Jag hörde till och från som barn, ordet adoption och när jag blev äldre berättade min fostermamma kort att de diskuterat frågan men inte vågat gå vidare. Jag hittade min fars brev som vuxen, och det väckte enormt många mörka minnen. Jag ville inte tro att jag skulle vara en julklapp och dessutom en julklapp som man undanbad sig.

För några år sedan visade TV filmen "Stulen Barndom"  med Kent Sänd bror till trubaduren Bengt Sänd. Kent var en av oss som varit placerad på barnhem med traumatiska minnen och svåra konsekvenser som vuxen. Han tog sitt liv innan filmen visades. Det var då den öppna debatten om Styvbarn/varnvårdsbarn började. Det tillsattes två utredningar varav en pågår fortfarande, Vanvårdsutredningen, 1040 personer har anmält sig för att berätta om sina liv som barn, jag är en av dem som också berättat min historia.

För min egen del började jag fundera över min uppväxt när mina barn blev stora. Minnen trängde fram, ångest och funderingar över varför mitt liv blivit som det blev. Vad får en att göra vissa val, som i slutänden inte är bra.
Mina barn är min stolthet och kärlek, Bägge är adopterade. Men jag har aldrig reflekterat över detta mer än när andra säger ”hur är det att inte ha egna barn”.
Nej vi barn som ingen vill ha vi är ju inte någons egna barn eller hur är det nu?

Adoption för mig har varit något jag levt med sedan jag var 13 år. I mitt fosterhem förväntades att jag självklart skulle bli med sk oäkta barn, tidigt. Inte minst sedan jag flyttades tillbaks till Nyboda som 13 åring där mina sexuella utsvävningar fick sin början. Men jag blev aldrig med barn och jag sa alltid ”nej för jag skall adoptera barn, för att det finns så många barn som är övergivna som ingen vill ha”.
När jag och min dåvarande man först fick ett fosterbarn som vi fick adoptera efter ett år var det ett självklart val. När vi fick hem vår dotter från Inden var hon lika given, det var de mest efterlängtade barnen i världen och vi fick förtroendet att låna dem och skapa grunden till deras framtid.

Som barn och tonåring var jag oerhört medveten om att inte vara efterfrågad. Ja mina fosterföräldrar fanns kvar, men också dom gav upp mig. Jag blev en fighter på mitt eget sätt. På Brännkyrka Läroverk där jag började som 13 åring på Nybodahemmet,  blev jag dagligen mobbad och utsatt för att jag var barnhemsbarn. Till slut orkade jag inte och slutade skolan. Sedan dess är mobbing något som får mig att rysa och må illa och att vi inte lyckats komma till rätta med mobbingen idag är så trist för alla de barn och vuxna som blir utsatta.

Många av mina "styvsyskon" fick det oerhört mycket värre än jag. Jag har haft turen att våga skaffa barn, ha haft ett normalt äktenskap och även haft turen att kunna studera som vuxen.

Detta medan andra har haft fullt upp med att överleva i dåliga förhållanden, kriminalitet oh missbruk. Men jag har också gått igenom dåliga förhållanden, missbruk och om inte kriminalitet så i gränslandet. Jag har varit utnyttjad i min strävan att få vara som alla andra, jag lånade ut mig för att den vägen vinna någon form av tillhörighet. Det tog lång tid innan jag orkade och kunde se mönstren i mitt liv om vad som formade mig och vad som fått mig till vad jag är idag. Många har funnits på vägen, min farmor, min faster och Hasselakollektivet bla.

I ett papper i min barnavårdsakt, står det att Barnet kommer inte att klara vanlig skola, hon är inte dum men har inte förmåga att klara vanlig skolgång (då var jag sju år).
När jag var 4 år beskrivs jag obildbar och utan möjlighet till ett normalt intellekutellt liv. Nu har jag arbetat som lärare i 12 år, innan dess som journalist, jag läser in min lärarexamen, jag kanske inte är i Jan Björklunds ögon världens bästa lärare, men jag har god människokännedom och jag skulle aldrig komma på tanken att säga att något barn inte har möjligheter. Det är vi som ger dem förutsättningarna.

När jag skriver här tror jag att vi är flera styvbarn och vanvårdsbarn, och vi är många världen över, Irland, Norge, Australien. Senast på Irland där 60 000 barn utsattes för övergrepp när de placerades för uppfostran inom den katolska kyrkan, med stöd av irländsk barnavårdslag. Eller i England där man så sent som på 60-talet deporterade besvärliga barn till Australien.I Australien saknade urbefolkningen rösträtt ända långt in på 70-talet. Barnen tvångsomhändertogs. Under kriget fraktades barn från Finland till Sverige, från Berlin till Sverige. För att slippa kriget, men många av de här barnen har fått livslånga psykiska skador och vare sig Finland eller Tyskland kan se något fel i att barn tvingades ifrån sina föräldrar till vilt främmande länder och människor.

Jag tillhör gruppen sökare, Allhelgonakyrkan har blivit mitt vattenhål, där vi faktiskt får komma fram och få ovillkorlig kärlek utan att be om ursäkt för vilka vi är. Fortfarande 55 år senare kan jag känna smärtan av hur det var att vara utpekad, utnyttjad och utanför samhället och leva i dysfunktionella miljöer. Att vara tjej och inte duga för den man var utan för den som man förväntades att vara.

Den utredning, Vanvårdsutredningen,  som nu görs via Socialdepartementet som också handlar om mitt liv, blir på sätt och vis en förlängning av kränkande behandling. Allianspolitikerna förstår inte att ju längre Vanvårdsutredningen pågår, dessto längre tid tar det innan vi kan lämna vår historia bakom oss. För den som aldrig levt utanför samhällets gränser är det svårt att kanske förstå känslan av att titta in genom ett fönster och veta att alla dörrar verkar stängda. Jag har också insett att tjejerna for så oerhört mycket mer illa, de utnyttjades inte bara i fosterhem och på institutioner, de utnyttjades också utanför. Många pojkar utnyttjades sexuellt som barn, användes som gratis arbetskraft, men manssamhället har varit betydligt mer toleranta mot männen än mot kvinnor som varit och är utsatta.

Ge vanvårdsbarnen ett ansikte, ett ansikte som talar för oss och tvingar omvärlden att se att vi finns och har funnits. Ett ansikte som vågar bli röst, finns de vågar de!

Jag behöver inte återge tidningarnas berättelser förhoppningsvis har ni läst dem själva, men vad lär vi oss och vad har vi lärt oss?
Så mycket har jag lärt mig att jag inte längre vare sig skäms eller känner skuld för det som jag varit. Vi behöver inte känna skuld och skam, vi behöver inte be om ursäkt. Det är vi som skall ha ursäkten för att den viktigaste tiden i vårt liv blev bestulen. Vi måste få upprättelse för att samhället måste lära sig av historien. VI måste våga tala om våra liv för att ge dagen och morgondagens omhändertagna barn en röst.

Anne Skåner (75 artiklar)

Anmäl