Vi närmar oss vägs ände.

Devalveringen i Lettland rycker nu allt närmare.  Den lettiska centralbanksledningen tycks nu vara ännu lite närmare att släppa kontrollen över den egna valutan lat.

Detta alltså för att skapa ett likviditetstillskott och undvika att ekonomin stannar av ytterligare.

Att den svenska Riksbanken lånat 100 miljarder kronor är också en förberedelse för en lettisk devalvering, genom att Riksbanken därvid förbereder sig för att kunna lämna statliga stöd till de svenska bankerna, vars kreditförluster kommer att bli gigantiska vid en devalvering av latvalutan, detta eftersom kreditexponeringen till uteslutande del är gjord i Euro.

Detta innebär för de svenska bankerna att återbetalningsförmågan på deras uteliggande lån dramatiskt kommer att försämras, vilket omgående kommer att realisera enorma kundförluster för bankerna. Bankerna måste då antingen stärka det egna kapitalet med belopp som i princip motsvarar de realiserade kreditförlusterna, eller så måste bankerna minska sina uteliggande krediter med belopp motsvarande 10 gånger de realiserade kreditförlusterna, enligt Baselregleringarna, vilket i sin tur skulle leda till ännu fler kundförluster och ännu större krav på kapitaltäckning, eller alltså en ytterligare minskad uteliggande kreditvolym.

Alternativet till en devalvering i Lettland, är att vänta tills valutareserven är helt slut och ekonomin helt dör ut och försvinner ned i ett svart hål. Vilket sannolikt inte framstår som ett särskilt rationellt beteende av de politiskt styrande med hänsyn till den socialekonomiska stabiliteten i regionen.

Detta pekar på en ökad sannolikhet för en nära förestående devalvering i Lettland. En devalvering i Lettland som ett troligt scenario innebär dess­utom med all säkerhet att de andra två baltiska staterna kommer att följa efter. Det har investerats mycket politiskt kapital för att behålla den fasta växelkursen, men i längden kan Baltikum inte hålla emot. I Estland och Litauen ser det möjligen något bättre ut, men dessa kommer också att tvingas devalvera, om Lettland går den vägen, och detta för att inte omgående förlora för mycket i konkurrenskraft.

En devalvering i en eller flera av de baltiska staterna, skulle omgående komma att innebära ett mycket hårt slag mot de svenska bankerna Swedbank och SEB. De bägge bankerna har bedrivit en omfattande utlåning i Baltikum. Swedbank har en kreditexponering på 217 miljarder kronor och SEB 166 miljarder kronor. Med en 50% devalvering så innebär detta att i princip hela de uteliggande krediterna måste realiseras som kreditförluster.

En stor del av lånen har utgivits i euro, och om de lokala valutorna devalveras skulle låntagarnas betalningsförmåga alltså försämras radikalt över en natt.
Konsekvensen skulle bli att de svenska storbankernas kreditförluster exploderar i Baltikum och bankernas kapitaltäckning skulle då snabbt sjunka till så låga nivåer att endast statliga övertaganden kan komma i fråga. Sedan blir den lettiska friheten en fråga som skall betalas av de svenska skattebetalarna, vilka givetvis inte på långa vägar anser att de behöver protestera, och att bankernas ägare skall behöva ta på sig ansvaret för detta. Det kommer med en viss naturlighet eftersom bankerna är den naturliga vägen i det svenska samhället till att berika sig så som förevarande politiker eller ämbetsman.

Dessa likviditetstillskott är dock dels helt bortkastade pengar, och dels skapar detta en underliggande inflation i det svenska penningsystemet.

Att likviditetsstödet är bortkastat beror på att inga underliggande värden har tillförts bankverksamheten, i någon annan mån än att den svenska framtida värde produktionen skall bära lasten av detta, och detta har inte det svenska samhället någon som helst nytta av.

Att en ökad penningmängd till en given mängd värde som skall beskrivas, skapar inflation är något som alltför många tycks benägna att glömma.

Det svenska samhället är inte på något enda sätt betjänt av detta försvar av bankernas balansräkningar och verksamhet. Penninghandel är och förblir en ickeproduktiv verksamhet som ändå förr eller senare måste elimineras på en öppen konkurrensmarknad. Att reglera för dess vidmakthållande börjar komma farligt nära dumhetens gräns.

Och dessa bankförluster skall sedan lastas över på de svenska skattebetalarna, som då villigt åtar sig betalningsansvaret för den lettiska friheten, eftersom de uppskattar detta förnämliga system så mycket.

Om folk åtminstone kunde supa till en längre tid och följa sina hjärtans mening, och inte räddhågset kura i stugorna. Det har gått långt sedan Wilhelm Moberg beskrev det svenska. Vi får väl sätt hoppet till att alla hitflyttade inte är lika passiviserade, och att det därigenom kan tändas en gnista som får flamman att låga.

Carl Norberg (95 artiklar)

Anmäl