Fritt forum

Jacob von Heland om Fritt forum

Vem vaktar väktarna? Jäv i Hovrättens dom om spädbarnmisshandel

Publicerad: 2009-06-03 23:06, Uppdaterad: 2009-06-04 18:06

Här följer jag upp en tidigare publicerad artikel med rubriken “Bortom rimligt tvivel?” Artikeln berör ett hovrättsfall där en pappa dömdes till fyra års fängelse för grov misshandel av sin dotter. Vi frågade oss hur hovrätten kunde döma för misshandel, trots att det fanns så mycket tvivel och oenighet i rätten. De medicinska experterna som i rätten argumenterade för misshandel som förklaring är samma personer som författat en statlig rapport kring det rättsliga förfarandet vid misstänkt spädbarnmisshandel. Här föreslår jag att det var en invecklad jävsituation som låg till grund för rättens dom.

6 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag är doktorand på Stockholms universitet. I min forskning studerar jag institutioner, förvaltning och vetenskapens roll i samhället.

Jag har följt detta rättsfall sen hovrättsdomen i mars 2009. Denna artikel baseras till stor del på "Regionalt Vårdprogram- Vid misstanke om fysisk misshandel av späda barn, del 2" (2008).

Det här är en uppföljande artikel om en hovrättsdom om spädbarnmisshandel. Vi berättade om en hovrättsdom i ett ärende av misstänkt spädbarnmisshandel i mars månad 2009 (se ”Bortom rimligt tvivel?” Newsmill 22/4-09).
I korthet frågade vi oss hur hovrätten kunde döma pappan för misshandel. Vi ansåg därmed att det finns skäl för Högsta Domstolen att göra om rättegången, eftersom hovrätten inte tog ”vederbörlig” hänsyn till tvivlet och oenigheten som uppkom under rättegången. Huvudpoängerna som vi framlade finns mer utförligt återgivna i ett reportage om rättegången av Bo Zackrisson i aprilnumret av tidskriften 2000-talets Vetenskap (Nr. 2-09) där han skriver att,

Rätten går till hundra procent på åklagarens linje /.../ Vad tre internationella expertvittnen vittnat om under ed tar inte rätten någon som helst hänsyn till. Det är som om de /internationella expertvittnena/ överhuvudtaget inte varit närvarande i rättssalen.

I samma tidning kommenterar en annan åhörare, psykiatern Mats Humble domen,

När den fällande domen offentliggjordes insåg jag, chockad, att man faktiskt inte kan begära att jurister ska kunna värdera komplicerad medicinsk information. Det man däremot borde kunna begära är att de skulle inse sin begränsning och se till att en opartisk grupp experter får utreda frågan mer utförligt än vad som kan bli fallet vid en utfrågning under en rättegång.

I denna uppföljande artikel, tänkte jag helt kort visa att dessa frågor och funderingar enkelt kan förklaras som jäv. Men först kommer en redogörelse för domen, dess bakgrund och det moraliska problemet med misstänkt spädbarnmisshandel.

Det moraliska dilemmat ligger i brottets natur. Tänk dig att ett spädbarn inkommer till sjukhuset med skador som föräldrarna inte kan ge en bra förklaring till. Skador som ser ut som de skulle kunna vara tillfogade genom misshandel. Tänk att det, som ofta är fallet, saknas bindande bevis såväl som andra vittnen än familjen. Det rättsliga ledmotivet att ”hellre fria en skyldig, än att fälla en oskyldig” som vi framförde i den förra artikeln tyngs sannerligen ned av kval. Bör detta även gälla vid fallet med det lilla skadade barnet? Tänk om föräldrarna ändå är skyldiga? I fall som dessa, finns det någon som...? Nej, det finns ingen som vill agera domare vid ett fall av misstänkt spädbarnmisshandel.

Mot en bakgrund av dessa obehagliga tankar är det troligt att Miogruppens bildande på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i 2005 efterföljdes av en lättnadens suck (1). Här bildade forskare, läkare och annan sjukvårdspersonal en speciell grupp som ställde sig på barnens sida, som tog spädbarnmisshandel på allvar och var beredd att bistå samhället med sin expertis.

I hovrätten dömdes en pappa dömdes till fyra års fängelse för grov misshandel av sin två veckor gamla dotter. Det var läkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som slog larm efter att ha funnit flera frakturer, bl.a skallskador och blödningar vid en röntgenundersökning. Annan bindande bevisning saknades. Familjen undersöktes av sociala, psykiatriska och polisiära instanser utan att misstanken om barnmisshandel kunde styrkas. Tvärtom framkom bilden av två friska, normala och omhändertagande föräldrar med en två-årig son som inte uppvisade några fysiska eller psykiska tecken på misshandel. Föräldrarna uppgav i förhör att de misstänkt att något inte stod rätt till med den nyfödda flickan eftersom hon var svullen, ömtålig och hade gråtit mycket sedan hemkomsten från BB. Under de första två veckorna efter barnets födsel bodde både farmor och morfar i hemmet. De utesluter med kraft att misshandel kunnat ske.

Därmed baserades hovrättens dom på det medicinska vittnesmål som representanter från Miogruppen rättsläkaren Petra Råsten-Almqvist och neuroradiologen Olof Flodmark lade fram i egenskap som åtalets vittnen. De menade att skadorna tillfogats spädbarnet genom en grov och upprepad misshandel. Försvarets sakkunniga vittnen, neuroradiologen Patrick Barnes, radiologen Kathy Keller och neuropatologen Waney Squier från universitetssjukus i Stanford och Oxford menade däremot att den troligaste förklaringen till skadorna var en kombination av benskörhetssjukdomen rakitis och en relativt svår förlossning.

Miogruppen och det nationella vårdprogrammet
Den medicinska bedömningen har kommit att spela en allt större roll i rättsfall som rör spädbarnmisshandel. Detta kan spåras tillbaka till 2005 då Olof Flodmark tillsammans med en grupp läkarkollegor grundade Miogruppen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Gruppens tillkomst motiverades av stora svårigheter att bevisa spädbarnsmisshandel och det uttalade syftet var att utifrån medicinsk bas utforma en nätverksbaserad, tvärvetenskaplig metod för att komma åt och fälla förövare.
Gruppen har mandat att företräda Astrid Lindgrens Barnsjukhus i alla frågor som rör spädbarnmisshandel. I uppdraget ingår att (2):
-    att skapa rutiner för och bedriva verksamheten rörande spädbarnmisshandel
-    att som expertis bistå, stödja och informera om spädbarnmisshandel
-    att upprätthålla kommunikation med polis, rättsväsende och socialtjänst
-    att utbilda externa aktörer som är verksamma inom området
-    att upprätthålla ett referensbibliotek av hög kvalité
-    samt att bedriva egen forskning för att utveckla förståelsen kring spädbarnsmisshandel.

Under år 2008 fick Miogruppen även i uppdrag att författa en statlig rapport kring hanterandet av barnmisshandel (3). Huvudförfattare var Olof Flodmark. Petra Råsten-Almqvist var (en av många) medförfattare; textbidrag och referenser kom bl. a från Barnombudsman, en kriminalinspektör vid polisen, utredare vid socialtjänst och kammaråklagare. Rapporten är därmed grundligt förankrad i social, polis- och rättsväsende och har godkänts av Stockholms medicinska råd (SMR) den 29 januari. I och med vårdprogrammet har alltså Flodmark och Miogruppen utformat hållning och agerande i barnmisshandelsärenden på regional nivå i Stockholms län. Vårdprogrammet omnämns dessutom i den nationella vårdguiden och utbildning av berörda instanser och personal sker fortlöpande på nationell nivå.

I vårdprogrammet betonas sjukvårdspersonalens skyldighet att anmäla misstänkta ärenden till Socialnämnden (s.66) samt att man ska vara beredd att medverka som vittne eller sakkunnig i en eventuell rättsprocess (s.69). I denna process tilldelas läkare med radiologisk expertis (skelett- och hjärnröntgen) en speciellt viktig roll. Punkter (1-5) visar på det rättsliga förfarandet vid misstanke om misshandel,

(1) Det är inte är ovanligt vid misshandel av späda barn att det helt saknas yttre
tecken till våld. Då blir de radiologiska undersökningarna mycket viktiga
och kan vara de enda konkreta bevisen i den rättsliga processen. (s.75).

(2) Det är mycket viktigt att verkligen utnyttja tillgänglig spetskompetens eftersom de radiologiska undersökningarna och de bilder som produceras vid såväl konventionell radiologi, datortomografi som magnetkameraundersökning är lätt tillgängliga för eftergranskning av utomstående experter vars kunskap, om den appliceras rätt, kan innebära skillnaden mellan friande och fällande dom. (s.76)

Programmet vänder sig dessutom till det svenska domstolsväsendet och varnar för ”oseriösa” och försåtliga expertutlåtanden (4),

(3) En ny utveckling som har varit särskilt utbredd i USA och Storbritannien är förekomsten av oseriösa medicinska vittnesmål. Här erbjuder sig över nätet
mindre seriösa experter att uppträda i rättegångar och förfäkta teorier...exempelvis Dr Colin Paterson från Aberdeen, påstår att det finns en särskild form av benskörhet som är tillfällig och bara uppträder vid samma ålder när späda barn vanligen misshandlas. Under de allra senaste åren har dessa teorier presenterats som seriösa sakkunnigutlåtanden även i svenska domstolar. Det är viktigt att känna till att denna form av ohederlighet finns även i Sverige. Namnen på dessa individer är väl kända men det är ändå så att vittnesmålen presenteras på ett så försåtligt sätt att (4) det krävs stor kunskap och erfarenhet och ett omfattande tidsödande arbete för att visa dem som falska. (sid. 73).

Läkare måste vara medvetena om att de skriver för lekmän, t.ex så kan inte rättsväsendet förstå medicinsk terminologi.

(5) Läkare måste vara medvetna om att de skriver för lekmän som inte har kunskaper i medicinsk terminologi, de behöver alltså vara tydliga – för alla. Samma problem återfinns hos såväl socialtjänst som polis och rättsväsendet (s.92).

I programmet betonas att det är rätten som avgör i händelse av motsägande medicinska expertutlåtanden,

(6) Två olika sakkunniga kan ha olika uppfattningar utan att någon gör sig skyldig till mened eller ovarsam utsaga. /.../ Det är rätten som värderar skilda fynds bevisvärde. (s.75).

Från ett rättsetiskt perspektiv blir det sista citatet märkligt. Självklart är det rätten som värderar kvalitén och trovärdigheten hos vittnesmål under en rättegång. Vem skulle det annars vara? Samtidigt så framgår av citaten ovan att Flodmark och de övriga rapportförfattarna är väl medvetna om svårigheterna för jurister att förstå (och bedöma) kvalitén på de medicinska argumenten som framkommer i rätten. Om ni minns Humbles kritik av domen (se citat ovan) så var det precis detta, dvs. rättens kompetens att på ett korrekt sätt dra slutsatser ifrån experternas vittnesmål som ifrågasattes. Humble menade att ett problem från rätten berodde på att juristerna inte förstod expertvittnena men likväl genomdrev en fällande dom genom att godtyckligt plocka russin ur kakan.

Läkare som väktare av sanningen
Den franska filosofen Bruno Latour oroar sig när demokratiska samhällen tillåter Vetenskapens objektiva och naturliga fakta att avgöra samhälleliga problem som innehåller etiska bedömningar och medför radikala politiska handlingar. För att visa vad han menar använder han sig av den berömda grottallegorin (5). Platon jämförde människornas normaltillstånd vid att leva fastkedjade i en grotta. Allt människorna ser är skuggor av verkligheten som reflekteras på grottväggen. Men några människor (Filosoferna) lyckas krossa sina kedjor, i sin kärlek till sanningen, varefter de tar sig ut ur grottan. Där ser de äntligen den Sanna verkligheten. Filosoferna för sedan med sig kunskap om Sanningen tillbaka ner i grottan där de upplyser de fastkedjade människorna om hur saker och ting verkligen förhåller sig.

Platon hade en vision av en idealstat som skulle ”vaktas” av de upplysta Filosoferna – det var de som hade tillgång till sanningen och som därmed var bäst lämpade att styra och ”vakta” ”sanningen”. Kritik som har riktats mot Platons idé handlar om maktens korrumperande funktion och människans ofullkomlighet. Finns det ingen som kan vakta och kontrollera väktarnas “sanning” och handlande, frågar sig kritikerna?
I Latours version har Forskaren ersatt Filosofen i berättelsen. Latour menar att Vetenskapen har kommit att förkroppsliga en platonsk längtan efter det rena, naturliga och objektiva som befinner sig långt borta från demokratins eviga käbbel (6).

Det finns alltså en fara med ett samhälle som är beroende av vetenskapens objektiva bedömningar. Latours poänger är enkla. Med vetenskap menas att en typ av kunskap anses vara objektiv, dvs. vad instrumenten säger; i kontrast mot vad en person tycker. Detta gör att vetenskap känns distanserad och ofarlig. Men det är försåtligt. Det är nämligen bara ett fåtal personer som är forskare ”väktare”. Det är dessa som kommer överens huruvida instrumentets uttalande kan anses vara det rätta, dvs. vad som behövs för att svara på en viss fråga. Det är också bara detta fåtal ”väktare” som är kapabla att bedöma kvalitén på instrumentets uttalande.
Det är enligt Latour farligt att tillåta vetenskapliga fakta avgöra tvister av stor samhällelig betydelse om det saknas bra kontroll av vetenskapsmännens “sanning” och handlande. Ju färre vetenskapsmän som anses sitta inne med en giltig kunskap, desto mindre diskussion om kvalité och hur den skapas m h a instrument och program och abstrakta begrepp som är främmande för lekmannen. Medborgarna är helt enkelt tvungna att blint lita på vetenskapsmännens kunnighet.

Jävproblemet i rätten
Låt oss summera de sätt som denna rättsdom är problematisk ur ett jävperspektiv. Från rapporten presenterade vi fem citat (1-6 punkter se ovan). Tagna tillsammans ger visar de hur Miogruppen anser att man på rätt sätt bör avgöra vid misstänkt spädbarnmisshandel enligt följande resonemang:
1. Det är svårt att bevisa spädbarnmisshandel.
2. Men det går att fria/fälla med radiologisk data av hög kvalité. Datan måste dock hanteras rätt- dvs. av någon med spjutkompetens.
3. Det finns oseriösa medicinska vittnesmål från England och USA som t.ex pratar om benskörhet.
4. Det fodras stor erfarenhet, kunskap och tid för att avslöja dessa som falska.
5-6. Jurister har svårt att förstå de medicinska resonemangen.

Vad händer när vi testar dessa punkter på de fem expertvittnena och rätten själv? Blir de bedömda på ett rättvist sätt? Eftersom samtliga expertvittnena är högt internationellt rankade läkare-forskare så måste de alla anses tillhöra spjutspetsen av radiologer- eliten av eliten. De uppfyller därmed punkter 1 och 2. Rättens representanter uppfyller inte kraven utan faller bort. Om vi fortsätter vidare till punkt 3, tilltro/misstro så skär den rakt mellan åtalets och försvarets experter. Samtliga tre av försvarets experter kommer från USA eller England och samtliga av dessa tre framför i rätten benskörhet som en trolig alternativ förklaring. Båda dessa faktorer har kopplats samman i rapporten med falska och oseriösa medicinska vittnesmål. De två svenska forskarna från Miogruppen som vittnar för åtalet har dock sin trovärdighet i behåll. Punkt 4, 5 och 6 betonar ytterliggare att rättens medlemmar har svårt att förstå och bedöma de medicinska vittnesmålen på ett korrekt sätt. De saknar tid, erfarenhet och kunskap att göra den rätta bedömningen.

Hur ska rätten agera om expertvittnena är oense?

Det är här den starkaste jävproblematiken framträder. Om rätten i sitt slutbetänkande hade funderingar kring vittnesmålen, var skulle de vända sig? Till den statliga rapporten? Till Miogruppen? Till Astrid Lindgrens Barnsjukhus eller till Stockholms Medicinska Råd? Överallt skulle de bli hänvisade till Olof Flodmark som var huvudförfattare av rapporten såväl som en av grundarna av Miogruppen. Men de behöver inte rådfråga Flodmark, eftersom han under ed i rätten har slagit fast om att detta ”bortom rimligt tvivel” rör sig om barnmisshandel.

Det verkar alltså som om ett komplicerat beroendeförhållande har uppstått mellan rättsväsendet och den svenska medicinska expertisen när beslut ska fattas i en ev. dom om misstänkt spädbarnsmisshandel. Miogruppen har fått ikläda sig ett allomfattande expertansvar som även tycks inkludera ett visst juridiskt ansvar för hur utredning och bedömning ska genomföras. Domstolen ska avgöra en eventuell tvist mellan experter men ser ingen självklar instans att rådfråga, förutom den svenska expertis som redan har dikterat förutsättningarna. Hur kunde det bli på det viset?

Författarens kommentar: Eftersom Miogruppen och den statliga rapporten spelar en central roll i artikelns argument, och eftersom Barnes och Flodmarks namn redan publicerats i “2000-talets Vetenskap”, är alla vittnenas namn offentliggjorda i artikeln. Samtliga delar av texten som ändrats till ”fet stil” eller kursivt har gjorts av författaren.

Referenser:
1. www.karolinska.se/sv/Barnsjukvard/Barn-och-ungdom/Kliniker--enheter/MIO
2. Ibid.
3. Flodmark et al. (2008) ”Regionalt vårdprogram – Vid misstanke om fysisk misshandel av späda barn, Del II.
4. Miogruppen har även anordnat seminarium om “Det oseriösa vittnesmålet” på Karolinska Institutet med representanter från bl. A Domstolsverket och Sveriges Advokatsamfund (11/5-07) www.newsdesk.se/view/pressrelease/147029
5. Latour (2004) “Politics of Nature”.

Jacob von Heland (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7719

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket intressant fråga där målet inte kan sägas helga medlen, som dömer en oskyldig människa.

Permalänk | Anmäl #1 Edvard, 2009-06-05, 08:02

Ja, Jävsfrågan tillhör onekligen ett av de stora frågetecken man slås av efter att ha tagit del av fakta kring denna rättegång. Till den saken tillkommer även att åklagarens expertvittnen tydligen också i praktiken är både målsägare och huvudvittnen i rättsfallet?!

Ett annat stort frågetecken är hur man, enligt åtalets hypotes om misshandel, kunnat finna det bevisat att just fadern skulle vara förövaren? Det bodde vid tillfället fyra vuxna människor i lägenheten. Ingen av dessa, eller någon annan eller något annat, vittnar om någon misshandel eller förekomsten av något annat onormalt i sammanhanget överhuvudtaget, - förutom att barnet uppenbarligen inte verkade helt friskt.
Att man sen, som det lyder i domen, använder pappans egen utsaga - om att han möjligen kan ha råkat skada barnets arm av misstag i samband med en lek i soffan - som bevisgrund för ett åtal av detta slag låter faktiskt ganska bisarrt, minst sagt.

Man måste häpna över detta domslut, och på det sätt denna rättegång administrerats.

Permalänk | Anmäl #2 Stig Rosander, 2009-06-07, 02:56

Välskriven artikel, mardrömslik historia!

Permalänk | Anmäl #3 Sara, 2009-06-12, 08:16

Mycket viktig artikel.

För mer info: http://pippigruppen.wordpress.com/

Permalänk | Anmäl #4 Matti Wallin, 2009-06-14, 17:38

Miogruppens verksamhet är sanktionerad av regeringen och finansieras med statliga medel. Några läkare har utsett sig till experter och tror sig på allvar kunna göra träffsäkra diagnoser huruvida ett spädbarn har varit misshandlat eller fått skadorna på annat sätt.

Detta är en exakt parallel som inom psyklogin. Där gör sig många psykologer till samfundets räddare utifrån en feministisk mall och är beredda att bekräfta ett barns vittnesutsagor kring misstänkta sexuella övergrepp som sanna trots att det föreligger internationell konsensus om att traumatiska minnen kan vara både sanna eller falska som följd av omgivningens suggetion eller psykisk störning.

När medicinska och psykologiska experter släpps in en rättsal är det en livsviktig regel varje försvarsadvokat måste lära sig, nämligen att Sverige är ett litet land och alla domare följer så gott som alltid den gällande politiska viljeyttringen. Och vad som har gällt dom senaste 30 åren är skottpengar på män och speciellt fäder. Huvudinställningen är då att det är bättre att ta i lite extra och få bakom galler fler män även om det innebär att viss del av dom är oskyldiga..

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Vem vaktar väktarna? Jäv i Hovrättens dom om spädbarnmisshandel

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar