"Kamrater, er fiende är ni själva!"

När president Obama idag besöker grannlandet Egypten pågår samtidigt försöken att ena de palestinska krafterna. President Obama måste fortsätta att utgå från den verklighet som existerar. Under ett möte mellan representanter från Sydafrika och fraktionerna i Gaza kom en sida av verkligheten upp till ytan. Avsaknaden av enhet.

Det känns väldigt länge sedan. Mellan ett då och ett nu har murar byggts. Inte bara en utan många. Murarna har dessutom blivit högre, murarna har också blivit fulare, tjockare och murarna verkar idag vara omöjliga att förstöra.

Då, för fyra år sedan sa vi till varandra att det inte kan bli sämre, inte bli värre. Lidandet kan inte bli djupare. Det var mörker och kulor dödade, unga soldater blev mördare och familjemedlemmar försvann.

Och mitt under denna tid av ständigt mörker och förnedring samlades de palestinska fraktionerna i mitten av december 2004 för att samtala om en gemensam framtid. På ett konferenshotell i Gettot Gaza satt de politiska ledarna uppradade som skolpojkar för att lyssna till Yvette Lillian Myakayaka-Manzini (Maviwi), vice president av ANCs Kvinnoavdelning. Lyssna och samtala om något viktigt, kampen mot apartheid.

De var alla familjefäder och Gazabor. De var alla instängda bakom höga murar och vana att bli förnedrade av unga grönklädda pojkar och flickor från världens alla hörn.

De möttes i hotellets foajé, kramade om varandra, pussade varandra på kinden. Just denna morgon gratulerade man varandra till att man lyckats spränga ett vakttorn vid övergången till Egypten.

Men det blev snart sämre. Det som inte kunde ske, det som var omöjligt, var möjligt. Nästa gång vi ordnade ett liknande möte kunde inte fraktionerna längre träffas, de hade blivit varandras fiender. Det internationella samfundet hade sagt nej. Samlingsregering hade övergått i inbördeskrig.

Men först genomfördes presidentval efter Yasser Arafat. Abu Mazen valdes till palestiniernas nya ledare.

Snart därefter tvingade världen fram ett demokratiskt parlamentsval, alla skulle delta, också Hamas. Palestina skulle äntligen bli demokratiskt och många västländer var med och finansierade kostnaderna kring valprocessen. I Ramallah försökte Fatahs ledarskap hindra Hamas deltagande. Men världen ville något annat. Bush hade bestämt sig. Demokrati skulle skapas till varje pris under devisen att även en framtvingad demokrati är demokrati. Jimmy Carter och Carl Bildt var valobservatörer. Carter talade om seger för demokratin. Carter höll presskonferens med Bildt vid sin sida. Bredvid Carter såg Bildt ut som en skolpojke. Helt tyst satt Bildt vid ex-presidentens sida och såg med beundran i blicken på en av världens mest kända fredsmäklare.

Men snart kom smolket i bägaren och drömmen om en tvåstatslösning övergick i en de facto trestatsverklighet; Gaza, Västbanken och Israel. Världen hade talat. Carter och Bildt höjde rösten men väldigt få hörde ropen.

Men tillbaka till mötet mellan Mavivi och en grupp familjefäder från Gaza.

Det var en dag då man hade kommit överens om att inte tala om Israel. Inte tala om vad ockupationsmakten hade gjort i Jenin eller vad som hade hänt i födelsekyrkan i Betlehem. Nej, det kom att bli en lite speciell dag då man istället talade om Sydafrikas, kampen mot apartheid och samtidigt koppla det till vad som just då hände, eller inte hände på Gaza. Gaza var i centrum.

Mavivi berättade att man i Sydafrika, mitt under kampen mot det vita förtrycket hade bestämt sig för att inte använda våld mot civila. Civila dog, sa Mavivi, men det var varje gång ett misslyckande. Orsaken till att vi inte valde en strategi som riktades mot civila var enkel, fortsatte Maviwi. ANC sökte stöd från omvärlden, ville bryta isoleringen. "Vi var ju dessutom sedda som terrorister," sa Mavivi. "Frågan vi ständigt ställde var, hur skulle vi kunna bryta isoleringen?"

"Vi kom snart fram till en bild av omvärlden," sa Mavivi "som baserades på följande tanke. Om inte en taxichaufför i Stockholm förstår iden bakom en självmordsbombare så förstår inte svenska regering det. Om inte en lågstadielärare i Paris förstår det så förstår inte franska regeringen det.  Vi var tvungna att få förståelse från människor runt omkring i världen, vi behövde deras stöd. Stöd kunde vi bara få om taxichauffören och läraren förstod och kunde stå bakom vårt handlande. Regeringarna i Sverige och Frankrike vart uttryck för folkvilja.  Stöd, ansåg vi, kommer underifrån, och blir en kraft först när man gemensamt kan enas kring denna."

Mavivi, kvinna från Sydafrika har när punkten självmordsbombare kommit på agendan redan samtalat en timma. Samtalet har flutit på, öppenheten är stor, och männen med en högt uppsatt Hamasföreträdare i spetsen har deltagit intensivt. Man hade talat om behovet av ledarskap.  Under samtalet jämfördes Ariel Sharon med De Klerk och Yasser Arafat med Mandela. Man samtalade också om behovet av att kompromissa och den i Sydafrika etablerade sanningskommissionen, att förlåta sin fiende. Att förlåta sin fiende ledde till intensiva diskussioner.  Man var dock överens om att det först krävdes ett fredsavtal innan man kunde börja förlåta. Att det behövdes två signaturer innan kramar och kindpussar kan utdelas.

Men det var när Mavivi tog upp det strategiska tänkandet bakom självmordsbombare som samtalet börjar bli trögt. Mellan fraktionerna kunde man nu skönja meningsskiljaktigheter. Tyst blev det när Mavivi som sista punkt talade om kampen i södra Afrika och behovet av enhet, och enhet kring en strategi. Att arbeta fram ett gemensamt förhållningsätt. Det krävdes att ANCs kamp, motståndet, skulle vara tydligt, synligt och effektivt då fienden var starkare, både ekonomiskt och militärt.

Mavivi förklara att"vi var i Sydafrika under apartheid-tiden tvungna att arbeta så nära vår fiende som om han/hon var vår broder eller syster. Vi var tvungna att lära känna vår fiende, veta vad han tänkte. Vi behövde förstå hur han tänkte och fram för allt att veta när vår broder, syster, vår fiende ändrade sin strategi. Vi var tvungen att ligga före honom. För att klara av det var vi tvungna att arbeta, vara honom nära."

"Och vi lyckades," fortsatte Mavivi.  "Vi lyckades eftersom vi genom hela kampen höll en hög moralisk nivå . Vår moral ledde till att vi snart fick brett internationellt stöd. Först kom stödet från de skandinaviska länderna.  Snart följde andra länder efter och den vita minoritetsregimen i Pretoria blev mer och mer isolerad. "

 Men lika viktigt var den interna debatten som pågick inom ANC. Debatten hade som utgångspunkt att skapa enhet kring den egna strategin. "Inom ANC kom därför kompromissandet att bli ett viktigt ledord. En strategi utan enhet var för oss inom ANC en meningslös strategi som bara hade gynnat förtryckarna," sa Maviwi. "Vi strävade mot att alla skulle vara med i båten, vi gjorde en gemensam resa."

"Vi stod ständigt inför svåra val. Ledarskapet var spritt över många länder. Många av våra tyngsta ledare satt dessutom i fängelse. Men debatten levde. Samma debatt som fördes på Robben Island, fördes på kursgårdar i Sverige, i Tanzania, i Kenya, i Namibia, överallt. Ön utanför Kapstaden var stängd, säkerheten total men ingen kunde stänga ute Mandelas budskap, budskap om enhet."

"Det krävdes att unga och gamla enades, kvinnor och män skapade snart en gemensam front. Kommunister, socialdemokrater, liberaler och konservativa skrev under en gemensam plattform. Lika viktigt var att muslimer, kristna, judar och hinduer enades bakom kampen mot förtryckarna. Alla ingick i den gemensamma kampen mot ondskan. Snart kom också fördömandet från världens mäktiga ledare och då kunde också FN följa med."

"I denna långt utdragna kamp var ledarskapet avgörande. Vi hade en unik situation med ledare som stod för hög moral, enhet, och långsiktigt tänkande. Många av våra ledare hade under årtionden suttit fängslade. De hade varit inlåste ett helt liv, många räknade med att också dö bakom höga stängsel på en isolerad ö."

Mavivi var under hela samtalet mycket tydlig. Kom inte med några pekpinnar. Berättade bara en egen historia, Sydafrikas historia. En historia om kamp, om motstånd, om en strategi, om enhet. "Jag vet inte," sa Mavivi, "vad som är rätt i Palestina, jag vet bara vad som var rätt för oss. Vi lyssnade på våra vänner. Våra vänner gav oss goda råd men vårt agerande, vår handling var vår egen. Hade vi lyssnat på alla råden och följt dem hade vi aldrig blivit fria. Kampen mot apartheid var vår kamp."

Nu hade hon talat färdigt. Jag trodde att samtalet var över. Jag hade fel. Mavivi vänder sig nu till den högt uppsatte Hamas-företrädaren och ber honom att berätta om deras strategi. Berätta om den på samma sätt som hon hade berättat om ANCs.

Men han var tyst. Inte heller de andra ledarna hade något att förmedla. Även Fatahs representant var tyst. Det fanns ingen gemensam strategi. Det fanns inget gemensamt mål.  Att skapa enhet i Palestina kändes då väldigt avlägset.

Mavivi, kvinna från Sydafrika, säger nu med tydlig röst "kamrater, det verkar inte som att ni har en fiende. Kamrater, er fiende, det är ni själva och kamrater, er kamp har ännu inte börjat."

Hamasföreträdaren sitter tyst en stund. Blicken är fast och han ser allvarsamt på Mavivi. Så säger han långsamt och med hög röst, "vi kommer aldrig att glömma den som kommer till oss i tider av djupaste förtvivlan. Mavivi, när kan du komma tillbaka?"

Mats Svensson (16 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7720

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Samtalet mellan Mavivi och Gazaborna verkar sätta fingret på en sida av problemet!

Hoppas samtalet ingår i den kommande filmen, för det visar även på hur frihetskamper på olika håll i världen kan influera varandra.

Månne om det kan finnas nåt av värde som Subcommandante Marcos i Chiapas kunde berätta, när det gäller behovet av gemensam strategi, inre sammanhållning och demokrati, och externa allianser?

Permalänk | Anmäl #1 Niclas Kuoppa, 2009-06-04, 10:34

Ok, Mats Svensson, palestinierna måste enas för att kunna utplåna Israel och fördriva judarna samt skapa en ny arabisk korrumperad militärdiktatur trots att araberna redan har ett territorium som är hundratals gånger större än Israel.

Och Sydafrika, landet som plågas av korruption, kriminalitet, våldtäkter och HIV, ska vara förebilden.

Finns det någon vettig anledning till att Sverige ska fortsätta stödja den utvecklingen?

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2009-06-04, 10:41

ANC har inte så mycket att lära palestinierna - såvida inte det palestinska målet är att ersätta den judiska staten med en arabisk.
Det vore bättre om palestinierna hämtar inspiration från de nationella delningarna i det gamla Östblocket. Möt slovener, bosnier och serber för att lära hur man kan separera och gå vidare.

Permalänk | Anmäl #3 David Birger, 2009-06-04, 13:37

Märkligt att det inte kallades kolonialism när Egypten eller Turkiet styrde över palestinaområdet. Bara när Israel finns så är det ockupation, detta trots att det levde mängder av judar där innan.

I Israel bor det massor av araber som arbetar. I palestina finns inga judar, men det är judarna som är rasistiska!?!?!
Vart är logiken?

Permalänk | Anmäl #4 Daniel, 2009-06-05, 08:10

Daniel !
.
Visst var det en ockupation även under det Ottomanska Imperiets tid. Det är helt klart. Däremot ingen kolonialism emedan man inte koloniserade området med stora mängder Turkisk eller Ottomansk befolkning.
.
Rasismen finns på båda sidor, helt klart.
Så länge människor drivs av okunskap, inskränkthet, ovilja att lära sig, ovilja att lyssna, så kommer rasism och fördomar att frodas.

Permalänk | Anmäl #5 Amir , 2009-06-05, 10:36

Hej Mats..Vad är AIPAC ??Vem är USAs kongress??Har AIPAC makt över USAs politik??
Vem betalar USAs stöd till ISRAEL och Israels kärnvapen och förbjudna vapen??

Har USA makt över FN??..Varför försvarar USA,UK Israel orättvist??
Varför Irak,Libanon och Gaza med Iran men inte Israel??

Tack Mats..Världen har ett enda problem,Mats-sionism-.

Permalänk | Anmäl #6 Amer Al-bayya, 2009-12-27, 23:06

Amir, Judar har alltid funnits i området. I många delar var judar i majoritet INNAN Israel bildades. Judar har alltid funnits i området. Då kan du inte prata om kolonialism. I brittiska rapport från början av 1900 talet nämns det judiska byar. Du har bevisligen fel.

Då kanske du menar att Libanon är kolonialiserat av araber? Det var ett kristet land tills för ca 40 år sedan. Varför talas det inte om kolonialism där då?

Permalänk | Anmäl #7 Danne, 2010-03-29, 12:30

Amer Al-bayya, du kanske hellre vill tala om alla bidrag från norden som skickas till palestina som försvinner? Tex, 5 miljoner kr skickades från Sverige för att bygga en skola. Palestinierna skickade tillbaka bilder på skolan med glada barn. När svenskar åkte ner för att kolla adressen så fanns ingen skola där.

Norden skickar ca 4 miljarder i stöd till Palestina varje år. Samtidigt bränner dom våra flaggor för att några konstnärer klottrar profeter. Vart är tacksamheten för vår mat och våra pengar?

Permalänk | Anmäl #8 Danne, 2010-03-29, 12:34

ew drops omegawatches fall, and the watch discount rolex watch is useless!These are the quality rolex watches kinds of fake Rolex rolex watches watches that people usually rolexwatches buy. Especially when you fake rolex watches go out to stores replica rolex watch and see fake Rolex rolex watches watches on display, most rolex watches of those watches would tag watches fall into one of the above categories. Unlike a fake Rolex, however, these ink cartridges

Permalänk | Anmäl #9 echo, 2010-07-22, 07:56