Kandidaterna bör redovisa sin syn på José Manuel Barroso

Årets val till Europaparlamentet kan komma att bli historiskt. För första gången kan vi väljare bestämma vem som blir nästa ordförande i Europeiska kommissionen. Efter att folken i Frankrike, Nederländerna och Irland i folkomröstningar motsatt sig en fördjupning av EU-samarbetet, skulle Europas politiker kunna återvända till vår civilisations vagga, och till den lika enkla som geniala idén om demokrati. Vem vi väljare skickar till Europaparlamentet avgör nämligen vem som får förtroendet att leda Europa under de kommande fem åren.

Enligt EU:s fördrag är det stats- och regeringscheferna i Europa som ska nominera den person som de vill utse till Europeiska kommissionens ordförande. Den demokratiska haken i sammanhanget är att denna nominering måste godkännas av Europaparlamentet. Beroende på vilket eller vilka partier som vinner Europaparlamentsvalet i år, ter det sig närmast självklart att stats- och regeringscheferna i Europa måste respektera väljarnas vilja vid nomineringen till en ny kommissionsordförande.

Som jag redan har konstaterat krävs det därför inga nya fördrag för att demokratisera EU (AB 16/9 2008). Allt som krävs är att vi väljare genom våra folkvalda representanter vrider makten ur händerna på de nationella politiker som för tillfället har regeringsmakten i EU:s medlemsstater. Det är istället Europas medborgare som, genom deras folkvalda representanter, borde avgöra sammansättningen av nästa kommission och dess ordförande.

Den moderata partigruppen i Europaparlamentet (EPP-ED) beslutade därför vid sin senaste partikongress att stödja återvalet av den sittande kommissionsordföranden José Manuel Barroso. Eftersom en majoritet av EU:s stats- och regeringschefer är borgerliga, är sannolikheten därför mycket stor att Barroso får ett förnyat förtroende om EPP-ED vinner valet. Detta ger oss väljare – och förhoppningsvis även media – ett utmärkt tillfälle att, före valet, utvärdera vad José Manuel Barroso faktiskt har uträttat under de senaste fem åren, och vad denne har för förslag för att möta den ekonomiska, finansiella och sociala krisen i Europa.

En enad europeisk fackföreningsrörelse har dock förklarat att den kommer att utkräva ett demokratiskt ansvar av den sittande kommissionen i samband med valet till Europaparlamentet (European Voice och Europaportalen.se 2009-03-05). José Manuel Barroso  har nämligen konsekvent vägrat att värna strejkrätten, arbetstagarnas rättigheter och principen om lika lön för lika arbete i efterdyningarna av Laval- och Viking Line-målen vid EG-domstolen.

Såväl Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen i Europaparlamentet, som Graham Watson, gruppledaren för Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, har efterlyst att socialdemokraterna presenterar ett trovärdigt alternativ till José Manuel Barroso som ny kommissionsordförande. En koalition av den europeiska vänstern, miljöpartister och federalister i Europaparlamentet kan därför stoppa José Manuel Barrosos återval som ny kommissionsordförande.

Allt är därför upplagt för en klassisk politisk strid mellan å ena sidan nyliberala och å andra sidan socialdemokratiska och socialliberala värderingar, i det stundande Europaparlamentsvalet. Det finns bara ett problem. Europas socialdemokrater är nämligen på god väg att svika demokratin. Det europeiska socialdemokratiska partiet PSE vägrar – eller är oförmöget – att presentera en motkandidat till posten som kommissionsordförande. I bästa Monty Python-anda har bl.a. Europaparlamentarikerna Poul Nyrup Rasmussen och Jan Andersson förklarat att Europas socialdemokrater kommer att presentera sin kandidat till kommissionsordförande för oss väljare – först efter valet till Europaparlamentet.

Det verkar i dagsläget inte finnas en enda europeisk socialdemokratisk politiker som är beredd att på allvar plocka upp arbetarrörelsens fana och utmana José Manuel Barroso om makten. Om detta beror på inre splittring, eller på att socialdemokraterna i Europa vill ha en plats vid köttgrytan när talmannen i Europaparlamentet väl ska tillsättas, är det nog bäst att låta vara osagt.

En sak är dock säker: denna politiska walk-over strategi bäddar för ett lågt valdeltagande, ett ytterligare undergrävande av demokratin i Europa och ett katastrofalt valresultat för socialdemokraterna i Europa.

Frågan vem som ska leda Europeiska kommissionen under nästa mandatperiod har hitintills lyst med sin frånvaro under den svenska valrörelsen till Europaparlamentet. Är det för mycket begärt att samliga kandidater till Europaparlamentet bekänner färg i denna fråga före nästa söndag?  Om vi väljare inte har något val eller en möjlighet att påverka i denna fråga, varför ska vi annars gå och rösta?

Den som bättre än de flesta verkar ha förstått den politiska risken med att låta valet till Europaparlamentet utvecklas till en förtroendeomröstning om, och ett bokslut över Barroso-kommissionen, är vår statsminister Fredrik Reinfeldt.

Hur ska man annars tolka det när den tillträdande ordföranden i Europeiska rådet hävdar att ”väljarna är rationella, de inser att EU-valet inte är lika avgörande för deras vardag och för framtiden” (DI 2009-05-10). Hur kan du påstå att det är en ”väldig skillnad” på riksdagsval och EU-val eftersom EU-parlamentet ”inte har sin grund i regeringsbildning och inflytande”, Fredrik Reinfeldt? Är även du rädd för demokratin?

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7559

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Barosso är huvudorsak till att fördragen inte behandlas korrekt. Byt ut honom till en person med integritet som kan stå emot nationalstatens fjuttigheter. Viktigt.

Permalänk | Anmäl #1 A Smith, 2009-05-29, 14:56

replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags

Permalänk | Anmäl #2 k247br, 2010-07-28, 07:25