Fritt forum

Carl Norberg om Fritt forum

Vågor på den ekonomiska sjön

Publicerad: 2009-05-23 11:05, Uppdaterad: 2009-05-23 12:05

Och återigen så tycks förståelsen för det nuvarande systemets funktioner ha undgått finansdepartementet i en inte obetydlig utsträckning.

4 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Stoiskhet

För att kunna skapa tillväxt så finns det givetvis ett automatiskt krav på en ökad penningmängd.

Bankerna måste då dels ha möjlighet att låna ut pengar, vilket i penningekonomin ordnas med det Baselreglerade Fractional Reserve systemet, alltså det att en fraktion av en given värdegrund ger rätt till ett visst lån hos Riksbanken om man har bankoktroj i Sveriges fall, och där sedan den totala summan av fraktionen och det hos Riksbanken lånade beloppet får expanderas tiofalt mot en säkerhet till det totala lånebeloppet.

En bank med en krona kan alltså låna 8 kronor av Riksbanken mot en repa, och förfogar då över totalt 9 kronor. Dessa nio kronor utgör den kapitaltäckningskvot som banken måste ha, för att expandera fram en kredit på 90 kronor mot något som banken bedömer vara en acceptabel säkerhet för detta belopp.

Men sedan måste man således även ha mångfalt fler individer som är villiga att skuldsätta sig för den sammanlagda framexpanderade penningmängden, och detta genom att belåna sig (med eller utan säkerhet), alltså att inteckna sin framtida betalningsförmåga för att istället kunna konsumera nu.

Bostadsbelåning har i detta varit en utmärkt motor i många år, folk har haft märkliga begrepp om hur mycket de egentligen betalar för en bostad. Gamla hus från 60-talet tycks kunna öka i pris hur mycket som helst, detta trots att de bara blir äldre och sämre, och att det snart är mer rationellt att riva och bygga nytt. Köpare uttrycker att "alla andra betalar lika mycket, så man måste bjuda över om man ska få något", "Det är inte samma sorts pengar som man handlar mat för" och "pengarna som man köper hus för är bara siffror på ett papper, som man sedan betalar till banken för".

Men allt fler börjar nu inse riskerna och konsekvenserna med denna expanderade skuldsättningsekonomi, detta eftersom de flesta någonstans kan inse att det inte går att öka skuldsättningen i all oändlighet, och därför väcker frågan om vad som händer sedan, efter det att de sista lättvindigt givna krediterna är slut.

I Tyskland har man kommit på att folk som egentligen bara har råd med en gammal risig bil kan skuldsättas för en ny bil med hjälp av skrotningspremier, det håller kreditkarusellen igång en liten stund till. Kanske skulle man även införa rivningspremier för gamla hus också, i Sverige kallar vi nu istället detta för ROT-avdrag, och Handelsbanken är ytterligt "generösa" och vill enligt egen utsaga hjälpa aktivitetsnivån i samhället, i det att räntenivån på ROT-lån har satts till 0%. Att detta främst gynnar bankens ägande i befintligt belånade fastigheter, det är givetvis ingenting som banken berör i detta.

Men om det inte går att hitta tillräckligt många som vill och ges möjlighet att utöka sin skuldsättning, då går det längre inte att fortsätta bygga tillväxten på en expanderad kreditgivning, bara för att riksbanken skapar den första kreditivsedeln, till exempel en hundralapp. Tillväxten måste bestå av en ökning i producerade värden, inte av en ökning av värdemätningsinstrument, alltså det som vi kallar valuta eller pengar.

Och att låta befolkningen skuldsätta sig kollektivt via staten skapar endast snabb inflation, detta är de flesta regeringar medvetna om, så detta är inget som man gärna vill se, men detta är antingen man vill detta eller inte, det som nu är på gång att ske.

Problemet nu i vår ekonomi är principiellt den omvända processen som beskrivs i ovan när skulden och valutan bildas. När den givna krediten som har skapat en viss penningmängd av någon anledning fallerar, och kreditgivaren (banken) måste realisera sin säkerhet som banken tagit för valutabildningen och lånet/krediten, då kan alltså följande inträffa.

Säkerhetens värde stämmer inte med det värde som banken har till grund för sitt valutaskapande, detta kan banken givetvis tjäna på om marknaden expanderar och priserna stiger. Men om priserna faller, så innebär detta att banken istället förlorar mellanskillnaden mellan värdet på den givna krediten och det realiserade värdet på säkerheten ifråga.

Detta innebär främst två saker, varav en är i bankens omedelbara perspektiv, och det är att det egna kapitalet drabbas direkt av denna förlust i balansräkningen.

Detta innebär att bankens egna kapital minskar, vilket i sin tur gör att upprätthållandet bankens möjliga kapitaltäckningskvot minskar, vilket i sin tur leder till att banken enligt gällande regler måste minska sin utlåning med motsvarande belopp för att uppfylla gällande krav på kapitaltäckning.

Den andra effekten gäller för samhället, och den effekten kallas givetvis för inflation, eller försämrad köpkraft per valutaenhet.

I exemplet i ovan så skulle detta innebära att om de 90 kronorna realiseras till en kundförlust, så kommer det egna kapitalet att försvagas med 90 kronor.

Detta i sin tur innebär att banken enligt gällande regler för kapitaltäckning nu måste minska sin uteliggande kreditgivning med minst 900 kronor.

Att banken inte i detta läge kan göra något annat än att stärka det egna kapitalet, alltså till exempel att be ägarna om pengar i form av nyemissioner, det förstår alla om de tänker efter. Det går inte att på en vikande marknad öka utbudet till en given efterfråga, utan att priset faller. Detta innebär att om banken väljer att säga upp uteliggande krediter så kommer ytterligare kreditförluster att läggas till de redan befintliga, så banken måste handla i det omvända och istället stärka det egna kapitalet, annars havererar banken.

Detta har vi redan nu sett otaliga exempel på, hur bankernas krav på likviditetstillskott för att stärka det egna kapitalet, får bekostas av skattebetalarna medan driftvinsterna tillfaller andra intressenter. Och detta är bara början som en första våg, en våg som främst handlar om interbankingverksamhet, alltså bank till bank. En realiserad förlust i till exempel Baltikum ställer krav på minst lika stora tillskott till det egna kapitalet, för att inte drabba den uteliggande kreditgivningen med en tiopotens. I händelse av detta så kommer inte effekterna av den andra vågen av kreditförluster, den vågen gäller marknader som är mindre inriktade på penningmarknaden, att vara möjliga att hantera eftersom denna våg i sig själv skapar effekter på en rad helt olika marknader, marknader som är uppbyggda av tillväxt baserad på kreditgivning.

Man har genom att stödja bankerna i detta givetvis skapat en situation där man undviker det totala och omedelbara kraschförloppet för banksystemet, men problemställningen i grunden kvarstår likafullt ändå.

Carl Norberg (95 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7369

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Och återigen så tycks förståelsen för det nuvarande systemets funktioner ha undgått finansdepartementet i en inte obetydlig utsträckning."

Visst förstår man mycket väl systemet fungerar, dock finns det begränsade möjligheter att agera på annat sätt.
På ytan har vi en demokrati och vi kan välja olika politiska inriktningar men om du röstar på socialdemokraterna eller moderaterna så baserar bägge partier sin ekonomiska politik på Fractional reserve systemet som i slutändan gynnar ägarna till bankerna. Knappast majoriteten av alla skattebetalare.
Makten tillhör ägarstrukturen till våra och de internationella bankerna och tyvärr heter den bästa affärsmodellen krig.

Ingen annan företeelse driver en sådan skuldsättning som krig, ökade värden på gamla bostäder är inte ens nära i jämförelse.

Igen, du beskriver systemet på ett klarsynt sätt och bekräftar mina slutsatser.
Som jag ser det pågår just nu en massiv mediakampanj att prata upp ekonomin, man ser att hastigheten på ökningen/minskningen i tex arbetslöshet, orderingång, vinster som tecken på att det kommer en snar vändning.
Man hoppas att kreditgivningen ska ta fart igen men som du skriver, grundproblemet kvarstår och kommer kvarstå så länge som skattebetalarna får stå för noten.

När man ser på USA och UKs skuldsättning så börjar iallafall jag undra hur det ska sluta....

Du får gärna skriva lite om vad du ser som alternativet till nuvarande system, i första hand för Sveriges räkning och dess konsekvenser.
Vad är ett hållbart ekonomiskt system som inte förbrukar jordens resurser i den takt vi gör idag?

/Torbjörn

Permalänk | Anmäl #1 Torbjörn Hurtig, 2009-05-25, 21:40

Ett penningsystem kräver motvärden idag precis som när systemet skapades.

Ett kreditsystem skall inte korrumperas genom privat interferens.

Och ränta således alltid bara tillfalla den valutaskapande.

Tre enkla rader som måste gälla om systemet skall vara långsiktigt hållbart.

Permalänk | Anmäl #2 Carl Norberg, 2009-05-25, 23:45

"Och ränta således alltid bara tillfalla den valutaskapande."

Kan du utveckla detta, Carl Norberg? Ska privata banker förbjudas?

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2009-05-27, 06:56

Det är naturligtvis inget självändamål att bankerna är statliga, men penninghandel är en kostnad som inte produktiviteten kan bär i en omfattning som den nuvarande, uppenbarligen.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Vågor på den ekonomiska sjön

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar