Svensk demokrati är bäst i världen - det duger inte alls

Sverige är en demokrati. Enligt ansedda brittiska tidskriften The Economist, som 2006 inventerade de demokratiska systemen i 167 olika länder, är Sverige rentav världens mest demokratiska land - eller "nästan perfekt" som de formulerade det.

Allt är ju som bekant relativt och i den sämsta av världar med en historia mer fylld av diktatur, förtryck, slaveri och skriande orättvisor än motsatsen kan även ett halvdant politiskt styresskick som det svenska framstå som ett föredöme. Jag vill dock sticka ut hakan och hävda att i grunden inte mycket har förändrats sedan Sverige styrdes av en upplyst despot och hans feodalherrar, utöver att svenskarna idag har en teoretisk möjlighet att var fjärde år avsätta och tillsätta sina herrar.

Det som kallades demokrati i antikens Grekland framstod nog för de liberaler som för 250 år sedan formulerade USA:s konstitution som ett utpräglad privilegiesamhälle. Och det demokratiska system som dessa herrar grundade framstår idag i många avseenden som föråldrat och odemokratiskt. I skenet av det senaste decenniets IT-revolution ter sig också efterkrigstidens "ångdrivna" svenska demokrati som otillräcklig och skendemokratisk.

Den moderne väljaren vill fritt kunna ta ställning till sakfrågor snarare än att rösta i blind partilojalitet. Av bl.a. det skälet minskar andelen svenskar som är medlemmar i ett politiskt parti stadigt och är efter en halvering bara under de senaste 20 åren nere i anmärkningsvärt låga 5 procent. Ändå är det i partierna som agendan för svensk politik formuleras och de personer som du och jag ska få rösta på som kandidater till riksdagen nomineras.

Partisystemets demokratiska legitimitet urholkas ytterligare av att inte heller interndemokratin i dessa snäva kretsar fungerar. Det mesta bestäms av en liten klick i repsektive partis toppskikt. För att återigen sticka ut hakan hävdar jag att ca 10-20 personer, ett par tre stycken från varje riksdagsparti, har mer inflytande över svensk rikspolitik än resten av Sveriges närmare 7 miljoner röstberättigade medborgare tillsammans. Motsvarande gäller för den demokratiska processen i kommuner och landsting.

En av riksdagens viktigaste uppgifter är att fungera som folkets kontrollmakt för att tillse att regering och myndigheter sköter sitt arbete. Varje partis ledamöter har också ett ansvar inför sina väljare att tillse att partiets politik inte driver för långt ifrån vad man fått mandat för av väljarna. I stället har riksdagen likt roddarna på en romersk galär under parti- och regeringspiskan förvandlats till ett forum för lydiga knapptryckare. Där riksdagsledamöter borde återföra sina vilsegångna partiledningar till den rätta vägen sker det motsatta; ledamöterna tvingas, ofta med bryska metoder, av sina partiledningar att rätta in sig i ledet och göra som de blivit tillsagda. Interndemokrati har ersatts av interndiktatur.

Vid några tillfällen det senaste året har problemen med denna osunda kultur uppenbarats särskilt tydligt. Det gäller exempelvis vid antagandet av FRA-lagen och vid ratificeringen av Lissabonfördraget, beslut som av allt att döma togs i medveten strid med folkviljan men helt enligt påbud från regering och partiledningar som i sin tur fått tydliga direktiv från makthavare i USA respektive Bryssel. Våra statsråd och partitoppar kröker nämligen i sin tur rygg inför andra länders politiska makthavare och starka särintressen.

Allvarlig kritik måste också riktas mot den svenska grundlagsutredning som pågått i fyra år med målsättning att stärka och fördjupa det svenska folkstyret och öka medborgarnas förtroende för demokratins funktionssätt och som i december förra året lämnade sitt slutbetänkande till regeringen. Det är ett anmärkningsvärt magert innehåll som utredarna - en kommitté bestående av 14 handplockade personer från de sju riksdagspartierna + en hovrättspresident - kan redovisa. Mot bakgrund av kommitténs politiskt elitistiska sammansättning och rekrytering och att den har försiggått på behörigt avstånd från det svenska folket borde man kanske inte vara förvånad, däremot upprörd. 

Utredningen har i bästa fall på ett för makteliten ofarligt sätt skrapat på ytan av vårt politiska system, som när man föreslår en sänkning av personvalsspärren till 5 procent eller att kommunala folkomröstningar (dock endast rådgivande) måste hållas om 10 procent av kommuninnevånarna begär det. I värsta fall har man ägnat sig åt ren kosmetika, som när man föreslår att språket i regeringsformen skall göras könsneutralt eller att somliga grundlagsformuleringar bör förtydligas. När betänkandet varit ute på remissrunda kan man dessutom befara att det av det redan från början klena materialet inte bidde mycket mer än en fingertutt.

De tunga frågorna, förslagen som verkligen skulle kunna "fördjupa den svenska demokratin och stärka medborgarnas möjlighet till insyn, inflytande och ansvarsutkrävande", som grundlagsutredningens förste ordförande Lars Enqvist formulerade det vid ett tillfälle, de har utredningen trots fria händer i uppdraget konsekvent undvikit. Således finns i slutbetänkandet inget om författningsdomstol, inget om skilda valdagar för riksdags- och kommunval, inget om en personvalsreform eller utvidgning av folkomröstningsinstrumentet värd namnet, inget om hur man ska komma till rätta med att riksdagens voteringar blivit en ren formalitet och transportsträcka för regeringars och partiledningars dekret, inget om hur de demokratiska institutionernas inflytande över de systemkritiska delarna av marknaden kan stärkas osv.

Inför valet till EU-parlamentet nu i juni introduceras en ny företeelse i svensk politik, partipolitisk reklam i rikstäckande TV-medier. Det lär knappast bli en engångsföreteelse. Vare sig grundlagsutredningen eller någon annan offentlig utredning tycks dock ha bemödat sig om att ta fram några riktlinjer i syfte att motverka att opinionsbildningen och det demokratiska samtalet snedvrids till följd av medieaktörers godtyckliga censur eller vem som har mest pengar att köpa mediautrymme för.

Det svenska EU-medlemskapet och den tilltagande federalisering som denna union genomgår har också negativa demokratiska implikationer. En majoritet av alla lagar som stiftas i Sverige är numera bara implementeringar av EU-direktiv. Även grundlagen föreslås få en ny skrivning om EU som i praktiken innebär att portalparagrafen i framtiden skall tolkas så att "all makt i Sverige som inte politikerna skänkt bort till EU utgår från folket". Ett lovvärt mellanstatligt samarbete håller på att ersättas av ett överstatligt EU:s Förenta Stater, något som allvarligt begränsar Sveriges inrikes- och utrikespolitiska handlingsfrihet och i allt väsentligt reducerar den enskilde medborgarens redan små möjligheter till demokratiskt inflytande.

Jag har haft politisk rösträtt i 32 år. Konkret innebär det att jag vid totalt 10 tillfällen har fått lägga färgade lappar i en låda för att göra mitt lilla avtryck på utformningen av svensk politik och sammansättningen av Sveriges riksdag samt det landsting och den kommun där jag bor. Två (snart tre) gånger har jag fått utföra samma procedur i val till EU-parlamentet. Därutöver har jag också fått säga ja eller nej i fyra folkomröstningar. Utan att på något sätt vilja förringa rösträtten som utgör fundamentet i varje demokrati måste jag ändå tillstå att det exekutiva demokratiska inflytande som förlänats mig som medborgare är närmast skrattretande litet.

I vårt demokratiska system finns i princip ingen skyldighet för folkvalda att också lyssna in väljarnas tankar och idéer eller göra dem aktivt delaktiga i utformningen av den praktiska politiken. Det finns knappt några rutiner ens för frivillig återkoppling och interaktion. I ungefär hälften av Sveriges kommuner och landsting finns förvisso något som kallas för medborgarförslag men med sådana är det endast möjligt att väcka smärre separata ärenden, inte lägga sig i fullmäktiges gängse politiska beslut. Det har även inträffat att möjligheten att lämna medborgarförslag har avskaffats i kommuner där politikerna ansett att medborgarna tyckt för mycket för ofta.

IT-revolutionen har förändrat vårt samhälle i grunden. Nästan alla svenskar har tillgång till en dator med Internet-anslutning och en mobiltelefon. Med dessa verktyg kan vi idag göra en fantastisk massa saker och få tillgång till en otrolig mängd information. Medan nöjesindustri, banker, detaljhandel och många andra aktörer håller sig aggressivt i framkant, ligger vårt politiska system och plaskar lojt i bakvattnet. Visst, alla partier har en hemsida och många politiker en blogg men när det gäller att ge medborgarna möjlighet till ökat exekutivt inflytande över politiken har ingenting hänt.

Det är förvisso för tidigt att skriva ett epitafium över den representativa parlamentariska demokratin och förpassa den till historieböckerna men det är hög tid att även vårt styresskick på allvar involveras i den samhällsomvälvande process som pågår i IT-revolutionens spår. Mycket av det som bankernas tjänstemän tidigare gjorde åt oss, det gör vi nu själva via vår Internet-bank. Många av de samhällsgranskande och opinionsbildande uppgifter som gammelmedia tidigare hade, de sköter vi nu i allt större utsträckning själva via bloggsfären. Analogt gäller att många av de politiska uppdrag vi hittills delegerat till våra valda ombud i kommun, landsting och riksdag, de kan vi med fördel själva börja utföra.

En grundregel bör vara att endast tillämpa representativ demokrati där det är opraktiskt med direktdemokrati. Tidigare har tekniken lagt hinder i vägen för direktdemokratiska reformer, det gör den inte längre. Tiden är mogen och medborgarna redo för en demokrati där väljarna ges större exekutvia befogenheter än att bara lägga lappar i lådor var fjärde år. Det är dags att de får ta aktiv del i den demokratiska processen. Gå ut försiktigt och låt medborgarna successivt växa med uppgiften. Kan vi rösta i melodifestivaler och Idol-tävlingar med våra mobiltelefoner så kan vi göra det också i politiken. Håll en mobiltelefonomröstning i en viktig fråga varje månad året om. Inför en direktdemokratins dag då medborgarna via Internet får ta virtuell plats i plenisalens taburetter och själva votera. Möjligheterna är oändliga. Vilket parti blir först med att göra direktdemokrati till en valfråga inför valet 2010?

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7376

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag håller helt med artikelförfattaren att tekniken möjliggjort betydligt fler folkomröstningar. Till detta skulle jag vilja foga vad man röstar om. Att rösta om enskilda frågor är stort, men att rösta om regeringens budget är större.

Ett av de riktigt stora demokratiska underskotten, är att politikerna har närmast oinskränkta möjligheter att ta en allt större andel av våra intjänade pengar och använda för mer eller mindre populistiska offentliga utgifter.

Aldrig har vi fått frågan att om vi får välja själva, skulle vi lägga egna pengar på ändamål X? Det som händer i praktiken - långt från retoriken - är att diverse politiskt korrekta påtryckare får pengar för diverse ändamål (genustokeriet är det mest uppenbara exemplet) samt dessutom att pengar används för direkt röstköpande reformer för att behålla makten (maxtaxan på dagis är ett av de mer uppenbara exemplen).

För att stärka demokratin, så borde budgeten läggas fram för folket, där regeringen måste pedagogiskt förklara och motivera varje essentiell utgift. Om folket säger nej, har regeringen en chans att komma med ett uppdaterat förslag. Blir svaret nej då också, måste regeringen avgå och nyval utlysas.

På det här sättet gör man klart för alla inblandade parter vilka som har det sista avgörandet. Dvs makten kommer att utgå från folket också i verkligheten.

Permalänk | Anmäl #1 jens, 2009-05-24, 10:37

Jens: jag var ju tvungen att begränsa mig lite, artikeln blev lång ändå. Den utgör bara ett axplock av exempel på hur illa ställt det är med den svenska demokratin. Jag håller helt med dig om att statsbudgetar och även kommun- och landstingsbudgetar borde gå ut på folkremiss i någon form. De flesta medborgare ägnar dryga 30 % av sin arbetstid åt att generera skatter till statskassan utan något som helst konkret inflytande över hur dessa pengar används. Med ökat inflytande ökar sannolikt också viljan att betala skatt. För s och v som värnar om en stor offentlig sektor och inte vill köpa väljare med löften om skattesänkningar vore det ju guld värt att kunna säga "vi tar tillbaka den tusenlapp i månaden du fått av alliansen men du får själv bestämma till vad den ska användas" - liberalism och socialdemokrati i skön förening. Om du ringer Mona så ringer jag Lars.

Permalänk | Anmäl #2 Mats Dagerlind, 2009-05-24, 11:04

Tanken är god, Mats!
Men just nu låter det lite utopiskt. Tror du på fullt allvar att politikerna frivilligt kommer släppa på sin makt? Redan nu är ju politikerna livrädda för det fria nätet och dess yttrandefrihet.
En internetrevolution kanske kan rensa ut de gamla politikerna och få in lite riktiga folkliga politiker?! Framtiden får utvisa. Jag kommer tyvärr ihåg hur de gamla politikerna mobbade ut NyDemokrati!

Permalänk | Anmäl #3 TÅGMICKE, 2009-05-24, 11:16

Författarens bild av hur vår "demokrati" ser ut idag stämmer nog bra men det där att rösta mobilt konstant riskerar nog att minska betydelsen av omröstning som borde (enligt mitt tycke) reserveras åt stora beslut. Dessutom så har demokratin urhålkats en bra bit, är det riskfritt att hålla elektronisk röstning? Hur långt har de fallit? Steget att utan fingeravtryck påverka röst resultatet är kanske inte så långt speciellt nu.

Permalänk | Anmäl #4 Hobo, 2009-05-25, 10:53

Kanske har du rätt och tiden är inne för att låta folket ta del av makten. Någon riktig demokrati har vi inte just nu i alla fall. Ler partiledarna stort och lovar riktigt fint inför valet så står det dem fritt att bära sig åt precis hur som helst i mellanperioden. Riksdagen är tandlös eftersom den är full av åsiktsbefriade knapptryckare som röstar som cheferna säger och lyfter lön.

Ett par problem dock.

1 - De som röstar, och framför allt när det röstas ofta, blir de som har specialintresse. En aktiv minoritet kan få oönskat stor makt över den tysta massan.
2 - Kan man lita på att folk förstår vad de röstar på, särskilt när det gäller lite mer invecklade ekonomiska frågor? Min tur att sticka ut hakan här, men är det inte risk att "gratis öl"-frågor och liknande skulle röstas igenom? Eller varför inte "Vi ska ha rätt att omedelbart få komma till specialist-läkare närhelst vi vill, för annars blir det spöstraff"-frågan?

Permalänk | Anmäl #5 Sanjassi, 2009-05-27, 05:50

Sanjassi: Båda de problem du pekar på är barnsjukdomar. När folk lär sig inse att man måste ta sitt demokratiska ansvar och faktiskt rösta så försvinner risken att en liten klick kan få igenom sin politik genom att utnyttja på det stora flertalets röstskolk. Naturligtvis finns det frågor som är så komplicerade att väljarna inte kan förväntas känna till varje detalj, men det gör faktiskt inte politikerna heller, de trycker på knappen utifrån en bedöming av de utredningar och den kader av experter och tjänstemän som utrett frågan och deras kompetens. Det kan väljarna också göra. Desstuom skriver jag i artikeln att man ska starta lugnt och låta väljarna växa med uppgiften. När väljarna får klart för sig att man faktiskt får och kan påverka politiska beslut konkret, då ökar också intresset av att faktiskt sätta sig in i frågorna. Om folket fattar tokiga beslut så får man ju också leva med konsekvenserna och med tiden lär väljarna sig att inse vikten av att tänka först och rösta sen.

Permalänk | Anmäl #6 Mats Dagerlind, 2009-05-27, 10:40

Mats! Tack för en inspirerande och välskriven artikel!

Jag kunde inte hålla med mer! Jag har till och med skrivit en liknande artikel (se min sida) och sedan såg jag din artikel.

Jag hoppas verkligen det du beskriver kan bli verklighet! Det är ju i praktiken så lätt, rent tekniskt, det kräver bara politisk vilja och politiskt mod.

Permalänk | Anmäl #7 Oscar Ekdorff, 2009-06-14, 23:25