Visst är näsan en social konstruktion.

Det är anmärkningsvärt hur strukturer med "objektiva" sanningsanspråk när de problematiseras antingen ställer till med en charad där man framhåller sig själva som orättfärdigt påhoppade för att inte hålla sig inom ramarna för den politiska korrekthet som de faktiskt själva företräder (om vi förstår politik som det fält där kampen om tolkningsföreträde pågår, som länken mellan det ännu ej avgjorda och objektiva "sanningar", så blir väl biologismen snarast en representant för det politiskt korrekta, då den faktiskt syftar mot upprätthållandet av det redan invanda, mot bevarandet av status quo), eller far ut i ett oreflekterat och oartikulerat orerande. Man blir emotionell och snärjer in sig i en olycklig mix av pseudovetenskaplig teorirevisionism, kontextblindhet och en inte oansenlig mängd bildningskomplex. Och man blandar bort korten, vad det beträffar begrepp som poststrukturalism och humanism, på ett sätt som närmast liknar förvecklingskomedins. Så, för att klarlägga det hela något: När humanismen talar om den enade och koherenta människan så vill poststrukturalismen flytta detta (tänkta) centra ut ur individen till det sociala rummet. Det blir anti-humanism. Det är själva grundbulten i resonemanget. Biologismens förutsättning, däremot, vilar i humanismens tro på en essens i personen.

Allt omkring oss kan betraktas som "text". Detta innebär inte ett förnekande av den materiella världen, bara att vårt förhållande till världen och dess ting och händelser är beroende av den betydelse som dessa ges av diskursen. Alltså, diskursen vänder sig till oss som särskilda personer och vi kan inte undgå de subjektpositioner som tilldelas oss själva och andra av diskursen. Vi är låsta i ett system av rättigheter och skyldigheter som följer dessa positioner. Men även om subjektet är konstituerat av diskursen så innebär detta inte att vi inte besitter kapaciteten till en historisk kritisk reflektion. Vi kan välja mellan att acceptera diskurser som orubbliga sanningar, eller gå emot dem.

Utkomsten av biologismens, eller dess företrädares argumentation är olycklig. Men signifikant för en elitistisk tanketradition som, med från vetenskapen lånade begrepp, vill erbjuda den yttersta "sanningen". I stället för att bråka med denna beskrivning av verkligheten, menar man, bör man i stället ta sitt sunda förnuft till fånga och slutligen erkänna sakernas egentliga tillstånd. Det är alltså inte fråga om en öppen diskussion. Vad biologismen uppmanar är: tänk om, tänk rätt. Men hur saker är och hur man vill att de ska vara är inte samma sak. Hur gärna man än skulle vilja det.

Låt oss vara ärliga. Den rådande samhällsordningen är inte en som allmänt betraktar individen som decentraliserad. Den förstår inte, i första hand, det sociala spelet som ett resultat av i kulturen konstruerade och delade strukturer. Tvärtom tenderar den allmänt rådande föreställningen att vilja placera incitamentet för våra beteenden i människan. Kulturen betraktas närmast som ett omslagspapper. Fokus ligger på det som befinner sig innanför. Om man sedan kallar detta för själ, naturtillstånd eller hormoner kan göra det samma. De syftar alla bort från yttre faktorer, bort från det kontextberoende komplexa, mot de enkla, stabila och eviga förklaringarna. Detta är en syn på världen som stänger dörrarna för förändring, som konserverar gamla ordningar, som underkänner det som inte lever upp till det rådande sanningsobligatoriet.

Biologismen snavar över sin egen retorik, gör lingvistiska kullerbyttor och byter argument (i brist på?) mot förolämpningar. Kategoriseringsivern är stor när hegemonins (organiseringen av samtycke) principiella utestängningsmekanism blåser upp sig och tar ton. Rösten spricker och ut rinner sanningsdirektiv som definierar kritiken som "fundamentalism", "extremism" eller "religion". Det är plumpt, ovidkommande och det klingar falskt i det lägre registret. Och det är, tyvärr, föga överraskande. Tilltalet är symptomatiskt för en reaktionär livsåskådning upphöjd till ideologi. För biologismen är inte intresserad av att reformera. Den söker nya alibin för att rättfärdiga en uråldrig struktur. En ordning som innebär konkreta konsekvenser i form av underordningen av vissa och privilegier för andra.

Intressant här är när man förklarar, i ett försök att tillsluta alternativa tolkningar, innehållet i utmanande versioner av rådande verklighetsbeskrivningar som innehållslösa. Extra roligt blir detta när just biologismens försvarare angriper opponentens språk och ogiltigförklarar dess terminologi. Paradoxen är uppenbar. I samma andetag som man vill monopolisera orden som beskriver världen, i samma stund som man, för att försvara sin position, bestämmer vilka som äger värde och vilka som inte gör det, så trivialiserar, rent av förkastar man tanken på språket som social konstruktör. Man underkänner en beskrivning till fördel för en annan. På språkliga grunder. Den ansatsen slutar i platt fall.

Och här kan det vara på sin plats med en passus om begreppet biologism och biologin som vetenskap. De båda är inte synonymer som sammanstrålar i en och samma punkt. Biologismen är en livsåskådning, en pseudovetenskap, vars språkdräkt utgörs av lånta fjädrar. Man hämtar sitt ordförråd från biologin, medicinen och psykologin. Argumenteringen liknar vetenskapens men den specifika uttolkningen och den följande tillämpningen av dess rön vill förklara sociala orättvisor som det oundvikliga resultatet av vår biologiska konstitution. Det handlar inte om en seriös forskning, utan om ett tillrättaläggande av vissa (lånta) "fakta" så att de tjänar de egna intressena. Man utvidgar alltså biologin till att omfatta även den egna synen på komplexa sociala strukturer. Det blir politik. Vad vi måste uppmärksamma här är var den vetenskapliga terminologin får sitt sammanhang, var den övergår till ideologi hos biologismen, vilka förförståelser man knyter den till och vad detta anses bevisa. Dess uttryck blir alldeles tydligt, och begripligt (inte att förväxla med förståeligt), i talet om kvinnan som "naturligt" underordnad och mannen som lika "naturlig" primat. Men, detta betyder inte att det inte sant. Frågan är var någonstans den vetenskapliga biologiska beskrivningen slutar och var biologismen börjar essentialisera det sociala till biologi. Vilka är incitamenten? När biologismen psykologiserar könen och deras beteenden så går det inte att separera från att idéer filtreras genom den pågående sociala kontexten och deras positioner i denna.  Detta sammanhang försvinner inte bara för att man blundar.

Diskursen, för att tala med Foucault, frammanar de ting om vilka den talar. Den refererar till särskilda uppsättningar av betydelsebärande enheter (tal, text, bilder, symboler o.s.v.) som sammanstrålar till strukturer, till specifika versioner av sammanhang och skeenden. Diskursen, väl förankrad i institutionella och sociala institutioner, för med sig schemata, genom språket, för vad vi kan och borde göra. Orden blir politik. De vaktar det vedertagna mot det främmande. Det annorlunda. De rör vår blick i riktning mot tingen och fyller dem med kulturspecifika betydelser.

Vilket för oss in på diskussionen om näsor. Det är nämligen en vanlig kritik mot socialkonstruktivismen att påstå att om könet är en social konstruktion så kan man hävda det samma om vilken annan kroppsdel som helst. Av någon anledning föreslår man ofta näsan. Och man vet inte hur rätt man faktiskt har. Näsan är en potentiell social konstruktion. Vi kan beskriva den som en klump av kött och brosk placerad mitt i ansiktet. Den har två hål genom vilka vi kan andas. Den kan förklaras i biologiska och medicinska termer. Allt detta innebär att formulera vad en näsa är i ord. Finns det något annat sätt? Och ännu viktigare, kan dessa ord laddas med innebörder som får sociala konsekvenser?

Beskrivningen, eller förståelsen av en näsa som uttryck för vissa specifika egenskaper, eller brist på dem, är tyvärr en historisk realitet. Det är inte allt för länge sedan som man mätte näsor, och andra kroppsdelar, på ett för ändamålet upprättat rasbiologiskt institut, och utifrån de resultat man kom fram till, parat med en specifik förförståelse, delades människor upp i högre och lägre kategorier. De tillskrevs vissa egenskaper. Och så vida man inte skriver under på att detta var ett riktigt och rätt förfarande, grundat på goda vetenskapliga grunder, så måste man oundvikligen betrakta även näsan som en, vid tiden, och i framtiden möjlig social konstruktion.

Biologismen utgör en kraft som kan omvandla fördomar till något som framhålls för att vara exakta beskrivningar av verkligheten. Låt oss minnas begrepp som rashygien och praktiker som de som följde av steriliseringslagarna. Detta är exempel på hur pseudovetenskaper mynnat ut i vedervärdiga praktiker. Praktiker som haft stöd i kulturen och som betraktats som vetenskapligt objektiva och förnuftiga. Alldeles säkert skrattade vetenskapen åt sina kritiker då, precis som den påstås skratta åt dem idag. Hade det inte varit för att skrattet fastnar i halsen och ger en besk eftersmak så hade jag sagt att skrattar bäst som skrattar sist.

När biologismen lånar begrepp från vetenskapen och förklarar till exempel sociala asymmetrier mellan könen som något i grunden hormonellt, och därför naturligt, fortsätter den en lång tradition av särartstänkande som blivit till ett obligatorium, en ordning som arbetar för de redan privilegierades fördel. Alldeles oavsett om vi talar om vetenskap eller religion, de kunskapsproduktioner som har haft och har ett avgörande inflytande på det västerländska samhällets utveckling, och var de står i opposition mot varandra så sammanstrålar de på en väsentlig punkt. När man (!) talar om människan så är utgångspunkten mannen, och kvinnan är det, i allt väsentligt, annorlunda mot vilket han konstituerar sig själv. Beauvoir uttrycker det så här i Det andra könet när hon talar om Eva i Genesis senare skapelseberättelse:

...hon är hans komplement genom att vara den icke-väsentliga. Hon förefaller sålunda att vara ett offerlamm med privilegier. Hon är naturen, när den når fram till medvetandets genomlysta klarhet, hon är ett av naturen undergivet medvetande.

Judith Butler talar om den heterosexuella matrisen, den ordning som är så fast etablerad att man betraktar den som objektivt sann, genom vilken allt filtreras och värderas, godkänns eller underkänns. Detta är det absoluta sanningskriterium genom vilket allt annat blir positionerat. Utkomsten är en underordning, en utestängning, i objektivitetens namn, av det som inte faller inom den normerande betydelsespecifikationen. Men, i begreppet objektivitet ligger en självmotsägelse.

Beslut föregås av avgöranden om vad som ska mätas, vägas, observeras osv., hur detta ska göras, vilket påverkar det vetenskapliga projektet. Arbetar inte den individuella vetenskaparen utifrån en specifik social och kulturell kontext? Och har denna ingenting att göra med hur legitim forskning konstitueras?

I (det vetenskapliga) uppsåtet att inte värdera fakta skapar man värderande kunskap. Själva den påstått neutrala utgångspunkten ger slutsatser en status som "sanna". Det är denna auktoritet, detta värde som biologismen utnyttjar när den monterar sina livsåskådningscollage utifrån en lånad vetenskaplig terminologi.

Diskursens yttre (det som den utesluter) hotar dess existens genom att, i egenskap av alternativa verklighetsbeskrivningar, demonstrera dess obeständighet. Hotet upplöses genom artikulationer som återställer (exteriört) den entydiga ordningen genom undertryckandet av möjliga alternativ. Den hegemoniska interventionen fixerar elementen i moment tvärs över de diskurser som antagonistiskt kolliderat så att en diskurs, en verklighetsbeskrivning, åter dominerar. Biologismen är en av de drivande krafterna i denna process.

Att viss livsåskådning vill mäta exempelvis skillnaderna i "manliga" respektive "kvinnliga" förmågor indikerar inte bara att man tror sig kunna göra det utan också, vilket är anmärkningsvärt, att det är viktigt. Dessa beslut och föreställningar är inte resultatet av ett politiskt-kulturellt tomrum, och kan följaktligen inte betraktas som objektiva och värderingsfria. Det är ett primitivt analogitänkande med betoning på det som skiljer istället för det som förenar.  Att förneka detta är att bidra till dess vidmakthållande.

Patrik Evereus (3 artiklar)
http://www.patrikevereus.wordpress.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7268

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Nå, man kan ju springa vilse i språket också. Och aldrig hitta ut.

Permalänk | Anmäl #1 Ludde, 2009-07-16, 09:46

"...Det är ett primitivt analogitänkande med betoning på det som skiljer istället för det som förenar. Att förneka detta är att bidra till dess vidmakthållande.

Jo... - Patrik Evereus - så är det ju, faktiskt...

Det finns Något i Allt... :idea: Samverkan är win-win för Alla. Motverkan ger vinnare och förlorare = Alla blir förlorare över tid sett, tyvärr tyvärr... :cry: - tycker Josef B.

Permalänk | Anmäl #2 Josef Boberg, 2009-11-30, 14:13