Felriktad kritik främjar inte rysk demokrati

Niklas Ekdal skriver att Putin och Medvedev aldrig skulle ha släppt kontrollen över årets största mediehändelse och de signaler som den sände ut i Europa. Jag vet inte om Ekdal såg schlagerfinalen i lördags. Men ifall han gjorde det noterade han förhoppningsvis det reportage som drev med både den ryska polisen och säkerhetstjänstens kontroll över medborgarna. Med tanke på hur noggrant regimen normalt brukar värna dessa institutioners rykte var det faktiskt anmärkningsvärt frispråkigt.

Uppenbarligen fanns det alltså ett visst manöverutrymme för arrangörerna. Och det passade de på att utnyttja. Naturligtvis inte till någon högljudd manifestation mot regimen. Men ovan nämnda reportage, armékörens totala stilbrott och valet av TATU:s poplåt är ändå intressant, och vittnar om att Ryssland i en del sammanhang är mer mångfacetterat än vad vissa tror.

För två år sedan avbröt TATU en turné med buller och bång för att delta i det årets prideparad i Moskva. Det kan knappast ha varit okänt för dem som ansvarade för schlagerfinalen. Och vare sig regimen förstod det eller inte, så är det ett faktum att armékören sjöng med i en sång som handlar om - och i Ryssland därför förknippas med - lesbisk tonårskärlek och inte militär aggression.

Militärens närvaro i allehanda ryska sammanhang, inklusive kulturen, kan man förstås beklaga. Samtidigt bör man vara försiktig med att övertolka dess innebörd och alltid se den som ett medvetet politiskt uttryck. Militärkörerna har en given plats i den ryska kulturtraditionen, och kören som framträdde i melodifestivalen är en av de mest prestigefyllda manskörerna i landet. De som är med i den är det förmodligen för att de sjunger bra snarare än för att de bär på en chauvinistisk övertygelse. Det var skillnad på det ryska folket och Sovjetsystemet, skriver Ekdal. På samma sätt är det skillnad på det ryska folket och dagens ryska regim.

Att en armékör kan skämta och medverka i satiriska sammanhang är för övrigt inte alls så otänkbart. Moskvadistriktets armékör framträdde häromåret i rysk teve med en sång som gjorde narr av Kremls gasutpressning mot grannländerna. I en ledarartikel i Svenska Dagbladet för några dagar sedan uppmärksammades just detta uppträdande. Där beskrevs det dock istället som ett seriöst menat hot mot västvärlden.

Den svenska ledarartikeln var ett både sorgligt och symptomatiskt exempel på hur ryska företeelser alltför ofta bemöts i Sverige. Sorgligt för att den faktiskt drabbade dem som försöker utmana den obehagliga samhällsutvecklingen i Ryssland, det vill säga de krafter som är i starkt behov av omvärldens stöd. Symptomatiskt för att den precis som Ekdals inlägg reflexmässigt tolkar det ryska i negativa och militära termer, utan att ens vilja se några alternativa förklaringar.

Det finns många allvarliga människorättsproblem i dagens Ryssland. Dessa bör lyftas fram och kritiseras skarpt, liksom andra uppenbara tendenser till ett alltmer auktoritärt styrt samhälle. Men kritiken måste bygga på välgrundade fakta, och den måste riktas mot rätt personer och företeelser. Annars blir den uddlös.

När Ekdal, och tyvärr alltför många med honom, istället med svepande anklagelser ger sig på Ryssland blir det i själva verket svårare för den seriösa och nödvändiga kritiken att nå fram. Då får textraden "they don't understand us" plötsligt politisk relevans, och det i viss mån med rätta.

Martin Uggla (13 artiklar)

Anmäl