Inte säkert att de gamla partierna passar bäst på Europaplanet

Söndagens partiledardebatt i TV skedde 21 dagar före ett allmänt val – valet till EU-parlamentet. Det dröjde till sändningens slutminuter innan EU-frågorna kom upp. Skandal! säger några bedömare, begriper inte Agenda att valrörelsen är igång?

Är det inte snarare ett tyst indirekt erkännande av att våra riksdagspartier håller på att bli just riksdagspartier? Deras organisationer är allt mer beroende av annan finansiering än medlemsavgifter, och ryggraden är i många fall inte längre föreningsstrukturen utan de kommunala fullmäktigegrupperna och politiska kanslierna. I kommuner och landsting spirar också en flora av lokala och sektorsbundna sammanslutningar; Partiet Partiet, Torsåspartiet, Sjukvårdspartiet och Kommunens väl är några exempel från olika delar av Sverige.

Skulle det ha varit en utpräglad EU-valspartiledardebatt hade också två svenska partiledare fattats: Sören Wibe och Gudrun Schyman. Nu kommer väl varken Junilistan eller Feministiskt initiativ finnas kvar i EU-parlamentet efter valet 7 juni. Men hur ofta utesluter TV ledarna för partier som redan sitter i en politisk församling från en debatt i en valrörelse till just den församlingen?

För att göra det ännu mer komplicerat: om det hade varit en partiledardebatt i EU-valrörelsen, borde då inte Joseph Daul, fransk ordförande för konservativt/kristdemokratiska EPP, Joseph Schultz, tysk ordförande för socialdemokratiska PSE, Graham Watson, brittisk ordförande för liberala Alde, Monica Frassoni, italiensk ordförande för De gröna, Francis Wurtz, fransk ordförande för Europeiska enade vänstern och Johannes Blokland, nederländsk ordförande för Självständighet/demokrati har varit de partiledare som sagt något i debatten? De leder ändå respektive grupp i EU-parlamentet, grupper som förhandlar med varandra och strävar efter enhetligt politiskt agerande.

Som konservativ inser jag naturligtvis att politik inte är det samma som formell logik. Det bestående dominerar just genom att vara det bestående, våra nationella riksdagspartier den allmänpolitiska arenan ungefär som gamla etablerade varumärken som Coca Cola och Fanta läskmarknaden. Eller som tidningskoncerner nyhetsdetaljistmarknaden när denna förgrenar sig ut i nya medier. Ett starkt varumärke är ett starkt varumärke, i läsk som i politik.

Men lika litet som Coca Cola kan behålla det reklammänniskor uttrycker som ”share of mind” i kundens huvud eller mer handfast som ”share of space” i butikshyllan utan att arbeta för fortsatt läskmedvetenhet mot allt vad isglassar, slurrys, sodastreamapparater, drickyoughurtar, juicer, isteer och smoothies heter, lika lite kan ett riksdagsparti passivt se andra arenor rycka fram och hota den det självt är bra på. Någonstans i valrörelsens undertext kan vi skönja medvetenheten om konkurrensen mellan två politiska nivåer, båda lika demokratiska, men vaktande på varandra. Sådan nivåkonkurrens ser vi redan i dag mellan starkare kommunpolitiker och svagare landstingspolitiker. Nu känner rikspolitikerna av den från sina EU-kolleger.

Jag blir därför inte särskilt överraskad när ett partis kommunikationschef för två år sedan menade att så lite partimedel som möjligt skulle ödas på Europavalet 2009. Inte heller när Fredrik Reinfeldt i söndagens debatt lite överslätande säger att han förstår om väljarna inte tycker att 7 juni inte är en lika viktig valdag som 19 september. Hade de blåst på med entusiasm fullt ut hade de på sikt gjort sina egna positioner mindre viktiga.

Här tror jag faktiskt att vi har en delorsak till det låga valdeltagandet och intresset. Den nationella politiska nivån har ett intresse av att fortfarande framstå som den viktiga. Viljan att föra ut EU-engagemanget blir därefter.

Gårdagens starka varumärken är som sagt oftast också morgondagens starka varumärken. Precis som namn som Dagens Nyheter eller Aftonbladet kommer att prägla nyhetsströmmen under lång tid framåt även om volymen går från papper till digitala medier kommer våra riksdagspartier försvara sina positioner som de främsta allmänpolitiska varumärkena på en politisk skala, även om det formellt är fritt fram för konkurrens.

Men kanske inte. Politik är inte bara planerad verksamhet; det är lika mycket att svara på faktiska omständigheters snabba växlingar. I dag har EU exempelvis tagit steget från att vara en ram för en inre marknad till att bli ram för en inre krishantering vars omfattning vi ännu inte sett slutet på. Instabila grannar söder om Medelhavet, rysk dominans i energiförsörjning och politisk krishantering i det nya Sydösteuropa är andra pyrande stubintrådar vid vars ändar vi kan upptäcka bomber som kräver snabba svåra beslut som direkt kommer att beröra alla EU-medborgare.

Vårt partispektrum är framvuxet i den folkrörelsepräglade nationalstatens ram och speglade oöverträffat dess åsiktsriktningar från höger till vänster. Nu försvinner folkrörelsebasen snabbt och likaså, verkar det, den tydliga idéförankringen. Det är inte säkert att de partier som så framgångsrikt betjänar oss på den rikspolitiska scenen också är de som förmår formulera vår politiska vilja på Europaplanet om det skulle bränna till.

Per Dahl (8 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] vad är det som säger att samma partier som sitter i Sveriges regering ska sitta i EU-parlamentet? Varför får till exempel inte Junilistan som fick 14% av rösterna i förra valet vara med och [...] Blogg:Sveriges demokrati « , 2009-05-19, 08:17

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7177

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

EU idag är att ta pengar från svenska folket och göda internationell politisk korruption.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2009-05-18, 10:19

Det är kanske bra för en vitalisering av politiken om de etablerade partierna missbedömer EU-valets vikt. Det ger utrymme för nya krafter som junilistan, fi, sverigedemokraterna, libertas, piratpartiet med flera att ta sig in i EU-parlamentet och genom detta skaffa sig en pondus och legitimitet hemma i Sverige som sedan ger större möjligheter att ta plats också i den svenska valdebatten.
.
Det är dock ett horribelt åsidosättande av SVT:s public service-uppdrag att bjuda in till svensk block-debatt inför ett EU-val, inte minst mot bakgrund av TV4 och andra mediers deklarerade censur av somliga partiers information. Dels skär synen på EU i många frågor tvärs igenom blocken bland väljare och aktiva, inte minst är socialdemokratin splittrad. Dessutom skulle förstås partiledarna för övriga partier som kandiderar till EU-parlamentet fått delta, Nils Lundgren/Sören Wibe för jl, Gudrun Schyman för fi, Falckwinge/Engström för p och Jimmie Åkesson för sd.

Permalänk | Anmäl #2 Mats Dagerlind, 2009-05-18, 12:31

SVT och SR borde uppträda med intellektuell hederlighet och öppet erkänna att över 80% av våra lagar stiftas av EU. Sveriges riksdag och svenska EU politiker är som en liten mus i jämförelsen. Vakna upp! Det finns andra och bättre alternativ än svenska partier att rösta på!

Permalänk | Anmäl #3 Den Genomskinlige , 2009-05-18, 13:30