Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

Miljöpartiet håller kongress i helgen. Läs (13) Skriv

EMU

Nyval i Grekland. Kan landet räddas kvar i eurozonen? Läs (91) Skriv

Hyresrättens roll i ekonomin

Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Fritt forum

Henrik Unné om Fritt forum

Sjukvården ransoneras!

Ligger det i ditt intresse att låta anonyma byråkrater bestämma om du ska få leva eller dö? Det är det som frågan om skattefinansieringen av sjukvården handlar om.


Om författaren

Jag tycker att man ska själv betala för det man behöver. Man har inte rätt att leva som parasit.

Många svenskar resonerar att de är mera trygga om staten (eller landstinget) betalar deras sjukvård, än de skulle vara om de betalade den själva, via den egna plånboken. Om de betalade själva skulle ju risken finnas att de inte skulle ha råd med vård, om de drabbades av en olycka eller sjukdom som krävde en dyrbar behandling, och som de inte hade försäkrat sig mot. Men staten har så enormt mycket mera pengar än de själva har, resonerar de, så det blir aldrig något problem för staten att betala?

De som resonerar på det här sättet glömmer en sak. Samtidigt som de själva resonerar så här, gör alla andra medborgare i välfärdsstaten det också. Så statens ofantliga ekonomiska resurser motsvaras av ofantligt stora förväntningar från miljontals medborgare. Därför kommer staten inte alls alltid att ha råd med alla medborgarnas alla behov av vård. Att staten skattefinansierar sjukvården betyder inte att det uppstår mera pengar sammanlagt att betala sjukvården med. Det betyder bara att det blir staten som får uppgiften att anpassa förbrukningen av sjukvård till resurserna - istället för att de enskilda medborgarna gör det själva. Skattefinansiering av sjukvården betyder att staten måste *ransonera* den. Staten får då bestämma vem som ska få vilken sjukvård - och vem som ska vara utan.

Någon byråkrat i sjukvårdsapparaten kommer då att kunna resonera så här t.ex. - "Ska vi ge denna man en dyrbar bypass-operation? Han behöver den - men han är 75 år gammal, så han får inte så många år kvar att leva ändå. Kanske vi istället ska ge denna 5-åriga flicka en dyrbar behandling för sin hjärnskada? Hon behöver den - men chansen för att behandlingen ska lyckas är ändå inte så stor. Kanske vi istället ska ge den här 45-åriga kvinnan behandling för sin lungcancer? Hon behöver den - men å andra sidan har hon rökt i 30 år, så hon har egentligen sig själv att skylla på. Kanske vi istället ska . . . o.s.v. Det finns inga objektiva principer byråkraten kan gå efter när han bestämmer vem som ska få vård, och vem som ska få vara utan. Så hans godtycke får avgöra.

Politikerna talar naturligtvis inte om för folket att sjukvården ransoneras. Det är minst sagt ett känsligt ämne. Att vara öppen och ärlig i denna fråga skulle kosta vilken politiker som helst massor av röster. Därför får sjukvårdsbyråkrater ransonera sjukvården i tysthet - t.o.m. i hemlighet. Att "smyga" är ju vad staten brukar göra, när det är fråga om saker som är känsliga men nödvändiga - som exempelvis registreringen av kommunister under Kalla kriget eller ransoneringen av utlovade "sociala rättigheter", som gratis sjukvård.

När vården är "gratis" (d.v.s. skattefinansierad) finns inga incentiv för medborgarna att var för sig begränsa sin efterfrågan på vård. De åker till akuten så snart barnen blir förkylda, de förväntar sig att samtliga sjukhus i landet ska ha den allra modernaste, dyraste tekniken, de förväntar sig att sjukhuset ska ta prover även om det är ytterst sannolikt att proverna inte fyller någon funktion, o.s.v. Till en början kan staten möta den exploderande efterfrågan på sjukvård, som skattefinansieringen släpper loss, genom att anslå ännu mera skattepengar till vården.

Men skattebetalarnas pengar är ju begränsade till sin omfattning.

Och inte nog med att pengarna så småningom sinar. Dessutom blir den politiserade sjukvården allt mindre effektiv allteftersom tiden går. Det byggs upp ett tryck successivt. Och när politikerna inte längre kan skjuta problemen ifrån sig, utan börjar handla, blir det bara värre. Politiker och byråkrater är inte bättre på att spara effektivt än de är på att leda en expanderande verksamhet effektivt. Politikerna anställer t.ex. flera byråkrater för att sköta besparingsarbetet, och minskar istället antalet läkare och annan vårdpersonal.

Den personal som blir kvar blir alltmera utbränd av den omänskliga arbetsbördan den drabbas av när personalstyrkan "bantas". Dessutom hålls deras löner nere i det desperata försöket att spara pengar. Det värsta för den enskilde läkaren är dock inte den omänskliga arbetsbördan eller den otillräckliga lönen. Det värsta för honom är korselden som han hamnar i. Å ena sidan har han de bortskämda patienterna som anser sig ha rätt till världens bästa sjukvård, utan att själva behöva betala något via den egna plånboken. Å andra sidan har han de dryga byråkraterna som kräver att han ska hålla kostnaderna nere, så att sjukvården inte spräcker budgeten. Stressen som denna konflikt ger upphov till förstör alltmer läkarens förmåga att tänka klart, och därmed göra sitt jobb på ett bra sätt.

Och det är ett misstag att tro att problemen i den socialistiska sjukvården blir åtgärdade om bara de blir kända. Missförhållanden i socialistiska verksamheter kan växa eller bestå i hur många år som helst. Vanvården av diabetikerna är bara ett exempel på detta bland många. 1984 slog dåvarande ordföranden i Diabetesförbundet, Bertil Dahlén, larm om de onödiga amputationerna av fötter på äldre människor med sockersjuka. Dahlén menade att ca. 1.400 av de totalt 1.500 amputationer som årligen gjordes av tår eller fötter på diabetessjuka var onödiga. De skulle ha kunnat undvikas med bättre förebyggande fotvård. 1997, tretton år senare, hade fortfarande ingenting gjorts. Det gjordes *fortfarande* 1.500 amputationer av diabetesfötter årligen. Docent Jan Apelqvist, vid universitetssjukhuset i Lund, sade i Svenska dagbladet den 2e februari, 1997 att - "Ett antal svenska och utländska studier visar att man med ganska enkla åtgärder kan göra mycket för att undvika amputationer, och därmed lindra patienters lidanden, och undvika rörelseproblem." Men den socialistiska sjukvården hade fortfarande inte gjort det.

Majoriteten av svenska folket räknade alltså fel när de inbillade sig att de kunde skaffa sig en ökad trygghet genom att låta skattefinansiera sjukvården. När de inte själva betalade för sin sjukvård via plånboken, bestämde de heller inte själva över sin sjukvård.

Bara en fullständig privatisering av *både* produktionen och finansieringen av sjukvården kan rädda den. Om sjukhusen vore privata och drevs för att göra högsta möjliga vinst, och om sjukvården betalades direkt av kunderna och deras privata försäkringsbolag - då skulle sjukvården ständigt bli bättre och billigare, istället för att bara förfalla. Kunden är ju kung - så länge det är han som betalar.

Och sjukvård är inte så dyr att "vanliga" människor inte skulle ha råd att betala för den via den egna plånboken. Om en vanlig svensk har råd att betala tusentals kronor om året i landstingsskatt för att finansiera sin sjukvård - då skulle han ännu mera ha råd att betala för sin sjukvård via plånboken, om sjukvården privatiserades och landstingsskatten avskaffades. Rutinartade vårdutgifter kunde hon betala med besparingar, och ovanligt stora utgifter (t.ex. vid en svår sjukdom) kunde hon klara genom att skaffa sig privata försäkringar innan hon blev sjuk.

Man skulle inte ha råd med *oändligt* mycken sjukvård, om man betalade via den egna plånboken. Men man skulle få göra de nödvändiga prioriteringarna själv, istället för att vara i händerna på de anonyma byråkrater som ransonerar sjukvården närhelst den är socialistisk. Och man är väl tryggare om man ser till att hålla makten över sitt liv i ens egna händer, istället för att lägga den i andras händer?





Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7168

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det rådande systemet inte lätt att bryta - höga skatter har gjort att de flesta inte kan betala sin vård eller försäkringar - dessutom har poliikerna alltid hävdat att samhällig vård är bäst - mycket landstingsskatt har det dock hunnit bli - bara hoppas att bli sjuk så att pengarna kommer i retur

Permalänk | Anmäl #1 Matsi, 2009-05-23, 01:44


annons:
annons:

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.