Skattebetalarna räddar bankerna - i Tyskland också!

När Albert Rupprecht talar om sin för närvarande viktigaste uppgift sparar han inte på dramatiska ordvändningar. Han talar om "allvarliga förkastningar" eller om "farliga vandringar längs stupen" och om "den katastrof som vi varje dag måste förhindra". Han låter som en jourläkare eller fjällräddare.

Men Rupprecht sysslar inte med att rädda människor utan med att rädda banker. Ekonomen och CSU-politikern representerar valkretsen Weiden i förbundsdagen och är ordförande i det parlamentariska organ som ska kontrollera finansminister Peer Steinbrück och hans "Särskilda fond för stabilisering av finansmarknaden" (Soffin).

Lite dramatik är säkert nyttigt. Det hjälper ju Rupprecht att rättfärdiga ett förfarande som knappast följer den parlamentariska demokratins spelregler. Den tyska banksektorn ska skyddas mot sammanbrott med upp till 480 miljarder euro, mer än dubbla statsbudgeten. Men vem som ska dra fördel av detta beslutas inte av skattebetalarnas valda representanter utan av ett "ledningsutskott" tillsatt av finansministern och lett av statssekreteraren på finansdepartementet Jörg Asmussen. Förbundsdagen däremot avstår, beslöt den stora koalitionen i oktober, just i frågan om den omstridda banksaneringen från sin viktigaste rättighet: att kontrollera statens utgifter.

Utskott med munkorg
Endast ett litet organ sammansatt av nio ledamöter från förbundsdagens finansutskott tillsattes för att en gång i veckan informeras om bankräddarnas beslut. Varje fredagsmorgon träffar den lilla gruppen Asmussen eller den parlamentariska statssekreteraren Karl Diller samt Hans Rehm, operativ chef för Soffin, och får ställa frågor. Men parlamentsledamöterna får inte avslå eller ändra besluten. Och informationen är till och med hemlig. De nio utvalda får inte lämna underrättelser vidare till vare sig sina kolleger eller väljarna. Den som bryter mot denna bestämmelse kan anklagas för yppande av statshemlighet och i värsta fall dömas till upp till fem års fängelse. Är detta då bara ett pseudodemokratiskt arrangemang efter nordkoreansk förebild? Och hur får ledamöterna detta att gå ihop med bilden av sig själva som folkets valda representanter?

Rupprecht, en dynamisk räv från Oberpfalz, svarar med en motfråga: "Vad är alternativet?" Om förbundsdagen offentligt skulle debattera statlig hjälp till enskilda banker "skulle det omedelbart leda till tumult på marknaderna", försvarar han förfarandet. Aktierna kan rasa i värde och bankerna ifråga kan förlora sin kredit hos andra marknadsaktörer. Bankkoncernernas överlevnad får inte dras in i partistrider. Allmänheten hade förstås fått veta mer, "men resultatet skulle inte bli ökad klarhet utan mycket större osäkerhet", påstår han. I så måtto är ett hemligt organ "den bästa kompromissen". Där är man "på hugget, inte minst jag själv", och godtar inte några smitningsförsök, försäkrar han.

Inte heller Carsten Schneider, ekonomisk talesman för SPD, har några problem med denna konstruktion. Den är ju följden av "ett medvetet beslut" och för övrigt är han "inte förmäten nog att vilja besluta om vilken bank som ska få borgensgarantier och kapitaltillskott". Sådana frågor ligger i goda händer "hos det verkställande organet".

Vänsterpartiet: Parlamentet har omyndigförklarat sig självt
Roland Claus, som representerar vänstern i det lilla organet, ser naturligtvis annorlunda på saken. Parlamentet har "omyndigförklarat sig självt", klagar ledamoten från Sachsen-Anhalt, och hans bekymrade min antyder hur svårt det är för honom att medverka i det rättslösa organet. Indirekt är han "medansvarig för att allmänheten förs bakom ljuset", medger han. Ändå är organet "bättre än ingenting". På så sätt kan ansvaret för miljardrullningen åtminstone klargöras i efterhand. Också Alexander Bonde, ekonomisk talesman för De gröna, anser att bankräddarnas behandling av parlamentet är ohemul. "Egentligen strider allt det här mot en vald ekonomipolitikers heder", säger han.

Han störs mindre av hemlighetsmakeriet än av underutskottets impotens. För att verkligen kunna kontrollera besluten "hade vi själva varit tvungna att granska akterna från bankerna". Ledamöterna borde också ha rätt att "kalla och fråga ut de ansvariga företagsledarna", kräver Bonde. Eftersom utskottet förvägras detta får det bara veta sådant som Steinbrücks statssekreterare och Soffins chef Rehm vill yppa. Och att det hittills har varit alltför lite är något som även ekonomipolitikern Jochen-Konrad Fromme från CDU beklagar sig över. Man måste ständigt "tigga om information" som egentligen borde ha varit självskriven. Och det trots att den tyska staten fram till slutet av februari redan hade övertagit borgensförbindelser för 178 miljarder euro. Ytterligare 19 miljarder euro i kapitaltillskott är redan beviljade, lika mycket som alla tyska universitet kostar om året.

På en punkt vågade trots allt Fromme och hans kolleger göra uppror. Kontrollanterna från både regerings- och oppositionspartierna tog offentligt ställning mot den redan beviljade borgen till Volkswagens bank. Det handlar "bara om att gynna försäljningen", säger Fromme irriterat. Om "det verkställande organet" ändå skulle hålla fast vid planen måste det räkna med ett "motdrag från finansutskottet", hotar han.

Fördelningen av pengarna till bankerna har inte diskuterats
Men mot bakgrund av kostnaderna för de dyra saneringsfallen, som Commerzbank och Hypo Real Estate (HRE), framstår striden om bilföretagens banker närmast som ett handlingssurrogat. Helt centrala frågor rörande fördelningen av pengarna för att rädda bankerna har ju inte ens diskuterats i utskottet.

Till exempel frågan om den egentliga målsättningen med hela miljardrullningen. Alla ansvariga åberopar alltid att det är de krisande bankernas blotta storlek som tvingar staten att överta riskerna. Man kan inte riskera att en storbank går omkull eftersom det skulle dra med sig andra finansinstitut i avgrunden. Men Steinbrücks räddning av bankerna har bara ökat denna risk: Soffin subventionerar fusionen av Commerzbank och Dresdner Bank med 18 miljarder euro och skapar därmed en ännu större bankjätte.

Trots det ifrågasätter de parlamentariska övervakarna av Soffin inte affären. Den "enorma tidspressen" medgav inget utrymme för sådant, lyder ordförande Rupprechts motivering för det hafsiga förfarandet. Dessutom hade Allianz-koncernen, den tidigare ägaren av Dresdner Bank, fått "jätteproblem" om fusionen hade gått i stöpet. Genom ett beslut i början av januari var denna fusion redan kontrakterad, menar även Florian Toncar, som representerar liberalerna (FDP) i organet. Men båda är tvungna att medge att de varken känner till fusionskontraktet eller har prövat om Allianz, som ändå är Europas största finanskoncern med nästan 8 miljarder euro i vinst 2007, inte hade klarat att sanera Dresdner Bank på egen hand.

Lika ogenomskådliga är kostnaderna för räddningen av Commerzbank. Först köpte staten 25 procent av aktierna för 1,8 miljarder euro. Men kursen låg "60 procent högre än börskursen", minns Toncar. Aktierna hade lika gärna kunnat köpas till marknadsvärdet och andelen höjts till 33 procent (den andel som regelverket för Soffin tillåter), menar den unge FDP-ledamoten, som i egenskap av expert på konkurrenslagstiftning inte förmår dölja sina stora betänkligheter. Men han får inte berätta hur Commerzbanks räddare motiverade sitt "gynnande av aktieägarna". Detta kan väl knappast kallas parlamentarisk kontroll.

Commerzbank kommer att belasta statskassan med skuldräntor i åratal
Det gäller också för den andra delen av Commerzbank-affären. Soffin gjorde sig till passiv delägare för hela 16,4 miljarder euro, som ska ge ränteinkomster på 9 procent om året. Därför är det "en bra affär" för staten, förklarade Commerzbanks chef Martin Blessing. Den kan ju låna upp pengarna till 3 procents ränta och kamma in räntedifferensen som ren vinst.

Men Blessings framställning är helt vilseledande. För räntorna i storleksordningen 1,4 miljarder euro om året flyter bara in om banken går med motsvarande vinst. När den gick som bäst hade den bara 1,8 miljarder i vinst, och även om den åter skulle uppnå ett sådant resultat måste staten dela vinsten med många andra kreditgivare. Därför kommer Commerzbank att belasta statskassan med skuldräntor på upp till 500 miljoner euro under många år framöver - nästan lika mycket som Berlin lägger ned på alla dagis i staden.

Vore det då verkligen inte en uppgift för övervakarna av Soffin att offentligt bemöta Blessings uttalanden? Den socialdemokratiske ekonomipolitikern Schneider tvekar ett ögonblick och instämmer sedan. "Ja, det borde man egentligen klargöra", säger han. Att så hittills inte har skett visar att ledamöterna inte klarar av sina dubbla roller som hemlighållare och folkvalda. Schneider säger att han alltid måste fråga sig själv: "Får jag egentligen säga det här?"

Den kanske viktigaste frågan, kring vilken debattens vågor går höga i andra länder, har hittills hamnat helt i skymundan: Vem gynnas? Vilka är de borgenärer som nu köps fria med skattepengar till bankerna? Och skulle inte de som ställde upp med spekulationskapital för riskabla investeringar kunna lämna sitt bidrag till den ekonomiska saneringen?

Deutsche Bank kammar in 12 miljarder dollar från bankstödet till AIG
Senatorerna i den amerikanska kongressen höll till exempel inte tyst. När betalningarna till penningkoncernen AIG i början av mars steg till över 160 miljarder dollar, krävde de ut namnen på alla finansinstitut som AIG-cheferna hade slutit så riskabla kreditförbindelser med. Den ansvarige viceguvernören på centralbanken vägrade först att ge några upplysningar. "Folk skulle inte längre göra affärer med AIG om vi lämnade ut namnen", förklarade han. Men det kom han inte undan med. Regeringen behövde inte ens äska om mer anslag till räddning av bankerna om den inte lämnade denna information, det gjorde senatorerna klart. "Ni kommer att få höra det mest rungande nej som ni någonsin upplevt", fräste en av de upprörda kongressledamöterna till tjänstemannen/banklobbyisten. Därför tvingades AIG:s ledning offentliggöra namnen. På så sätt kom det fram att det bland annat handlade om många storbanker från hela världen som mycket väl hade kunnat bära en del av de uteblivna betalningarna. Till exempel Deutsche Bank, som kammade in nästan 12 miljarder dollar av de skattepengar som skulle rädda AIG.

Övervakarna av Soffin har mycket långt kvar till sådana modiga krav på öppenhet. Enligt liberalen Toncar är den bristande viljan till kontroll framför allt ett "uttryck för en svaghet i vårt system". Amerika har en "äkta maktdelning" genom att regering och parlament väljs var för sig. I Tyskland är däremot den parlamentariska majoriteten alltid en del av regeringen. Men "för ordningens skull borde borgenärerna naturligtvis dras fram i ljuset".

I Washington kräver parlamentsledamöterna svar, i Berlin håller man tyst
Något sådant kan Rupprecht, CSU-politiker och därmed också regeringsrepresentant, emellertid inte tänka sig. De amerikanska kollegernas envishet är visserligen "sympatisk". Men ackordsförhandlingar med borgenärerna "skulle ta månader" och den eskalerande krisen gör att det inte finns tid för det. Tidsbrist är också socialdemokraten Schneiders förklaring till varför han inte vet något om vem som gynnas. Men "diskussionen bör föras", medger han.

Åtminstone i fallet med det svarta hålet Hypo Real Estate (HRE) har bankräddarna kanske inget annat alternativ. För om de senaste ryktena från kretsarna kring bankinspektionen stämmer kan HRE:s förluster stiga till tresiffriga miljardbelopp, och därmed vida överstiga Soffins tillåtna kreditram i storleksordningen 80 miljarder euro. Senast då kommer de folkvalda i förbundsdagen att tvingas ställa frågan om det verkligen bara är skattebetalarna som ska stå för alla förluster. De hemliga kontrollanternas stora stund har förmodligen ännu inte kommit.

Artikeln har tidigare publicerats i den tyska tidningen Tagesspiegel. Översättning: Joachim Retzlaff.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7065

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Heja Harald!
Derivatspelen - det värsta ponzi-pyramidspel världen någonsin skådat - kommer att föröda våra samhällen och våra ekonomier. Det är dags för politiker och journalister att börja förstå vad det är som sker bakom våra ryggar. Det är dags att stoppa bankernas tiofaldiga utlåning av pengar som dom inte har. Det är dags att sluta med att skapa pengar ur skuld. Här kommer delar av en bra kommentar hittad på vår underbara world wide web:

´"Enligt ett hemligt 17-sidigt EU-dokument ämnat för de europeiska finansministrarna, ett dokument vilket den ansedda The Telegraph tog del av i februari 2009, hade det europeiska banksystemet dittills gjort derivatförluster på 25.000 miljarder dollar.

Med andra ord var en tredjedel av tillgångarna i de europeiska bankerna borta. Europas finansministrar sades vara askgråa i ansiktet när de i Bryssel klev ut från mötet där den 17-sidiga EU-rapporten diskuterats. Det låg inte i deras intresse att sprida den skräckinjagande informationen vidare till sina väljare."

Permalänk | Anmäl #1 Helena Palén Olofsson, 2009-05-14, 11:18

Fint att saker och ting kommer idaga.l.

Men men för att förstå vilken lösning man bör gå in för så måste man först begripa sig på varifrån pengarna kommer. Och framför allt - man måste begripa sig på vilka alternativ som finns till dagens gamla slitna psalm om banklån som den enda lösningen.

Michael Hudson på Island:

http://larahanna.blog.is/blog/larahanna/entry/871136/

Varje land kan skapa själv sina pengar UTAN att skuldsätta sig och låta banksystemet parasitera på processen !

Permalänk | Anmäl #2 Lars Osterman, 2009-05-14, 15:14

"Skattebetalarna räddar bankerna - i Tyskland också !"

Tja... - vad annat kan sådana som ENBART kan tänka och agera MainStreamat göra ?

Permalänk | Anmäl #3 Josef Boberg, 2009-05-17, 19:32

Make your life easier get the credit loans and all you need.

Permalänk | Anmäl #4 WaltersOla, 2010-03-13, 13:37