Fritt forum

Peder Tjernström om Fritt forum

Konsten...i våra kranier

Publicerad: 2009-05-13 09:05, Uppdaterad: 2009-05-14 12:05

Få tongivande debattörer vill kännas vid några som helst skäl att diskutera konstens psykologiska fundament. Attityden vittnar om semantisk förvirring och allmänt bakvänt tänkande, eftersom den fruktade och därför häcklade "definitionen" inte vore annat än en formulering av någonting vi människor redan söker - och har sökt i årtusenden.

1 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Analyschef, Gerilla Produktion.

Dagens tabu mot att precisera konstens uppgift verkar hänga ihop med hur teorin under 1900-talet kunde tyrannisera utövningen och därigenom sudda ut flera i princip välbehövliga konceptgränser. Båda lägren har problem med att förstå varför det blev så. Många av teoretikerna tror att de är konstnärer. Eftersom de utmanar och tänjer och har galleristkompisar som installerar deras installationer vågar få komma med invändningar. Det har gjorts till heligt påbud att konsten ska förhålla sig kritisk till sina egna förutsättningar. Paradoxalt nog har det samtidigt blivit hädelse att ifrågasätta verkningsgraden hos enskilda uttryck, eller i klarspråk att bedöma när konst är bra och när den är dålig. Sällan frågas vilka kulturproducenter som inte är konstnärer - och varför så få är det.

Den som undersöker saken kommer att bevittna följderna av ett antal värdeteoretiska skamgrepp, bl.a. häcklas "romantikerna" för att sitta fast i esteticism. Renläriga postmodernister har låst sig vid konflikten mellan två extrema uppfattningar, den ena präglad av ickerepresentation och dekonstruktion och marknadsförd som den enda hållbara attityden i vår tid, den andra ett okritiskt upphöjande av det vackra eller sublima eller "rätta" - välj skällsord efter behag. Utifrån denna förenkling har man dels (korrekt) hävdat att en definition som utgick från det vackra skulle bli mycket bristfällig, dels (felaktigt) att det inte går att hitta allmänmänskliga kriterier för vad som är konstnärligt. Ståndpunkten har ibland motiverats med det poststrukturella argumentet att allt är språk. Våra känslor är språk, alltså ideologi - alltså godtycke, vilket innebär att varje försök till definition blir ett försök till politiskt förtryck.

Att påstå något sådant och sedan uttala sig om konsten är ungefär lika lämpligt som att vara färgblind och välja tapeter efter våglängderna. Vi måste ta avstamp i mänsklig psykologi, allt annat är förmätet och förmodligen religiöst. När det gäller psykologin är långt ifrån allting godtycke. Färgen British Racing Green är inte språklig imperialism. Jag ska inte dröja vid den här diskussionen, men en seriös definition måste redogöra för det vackra, det trösterika och andra s.k. modernistiska värden som ingår i de flesta människors intuitiva uppfattning om konst. Vi strävar bevisligen efter att tala om den på ett för varandra begripligt sätt, (lyckligtvis?) utan att kunna enas om minsta gemensamma nämnaren. Vad sägs om följande provisoriska kriterium:

En verksamhet är konstnärlig i den mån dess produkt föranleder människor att reflektera över sina existentiella anspråk.

Jag tror det är pragmatiskt motiverat att tala om kvalitativa skillnader mellan olika subjektiva upplevelser. Med existentiella anspråk menar jag våra önskemål om teleologisk halt, d.v.s. rättvisa och följdriktighet i tillvaron, grundläggande mänsklig delaktighet och tröst när saker inte vill hänga ihop. Sådana upplevelser förtjänar att sorteras i en egen domän eftersom de har unik inverkan på varje persons psykologiska profil och handlingsmotivation. Schematiskt kan olika anspråksdomäner förväntas överlappa varandra på varierande sätt i olika kulturer och under olika historiska perioder, men det sker inom ramar som sätts av generna. Alla friska människor delar förmågan att identifiera och värdesätta upplevelser av följdriktighet, samt behovet av att ompröva sådana värderingar för att se en mening med livet.

Jag föreslår att det är i dessa sammanhang konsten blir relevant. Vi är benägna att känna tacksamhet och kanske vördnad över att bli förda till nya utsiktspunkter. Vi välkomnar - efter att ha fått en puff - omvälvningar i synen på tillvarons ändamål. Konstupplevelsen är en sådan puff. Den som skyr en positiv definition och motiverar det genom att hacka på esteter eller modernister har alltså missat poängen eftersom den grundläggande drivkraften inte är behovet att bearbeta estetiska anspråk utan existentiella. Den senare preferensdomänen överlappar delvis den förra i normala människors psyken och därför kommer estetiska anspråk visa sig instrumentellt betydelsefulla, men de är inte fundamentalt bestämmande för vad som är konst. Samma gäller de domäner som rymmer våra anspråk rörande det sublima, det märkliga och det oroande, men även postmoderna angelägenheter som ideologi och eklekticism.

Att det blivit fult att tala om god konst beror i så fall mer på begreppsförvirring än att den skulle vara omöjlig att hitta. Enligt mitt förslag blir den mer god ju mer den bidrar till att röra om i konsumentens existentiella preferensmängd. Det som efterlyses är en verksamhet med hög teleologisk verkningsgrad, vilket inte utesluter att många verk kräver aktivt tolkningsarbete från konsumentens sida. Från den här utgångspunkten inbillar jag mig att delar av den samtida konstdebatten kunde avslöjas som skendebatt.

Varför är poängen inte helt enkelt tillfredsställelse av befintliga önskemål, kanske av den längtan efter "djupare förståelse" vi för tillfället råkar känna? Vad är det som får oss att värdera omprövning så högt? Förmodligen den gnagande insikten att anspråk ständigt riskerar förtvina p.g.a. slentrian och resignation. Det torftiga i livet blir ett skäl att sänka kraven snarare än att öka ansträngningarna, med följden att många accepterar en onödigt grund tillvaro. I princip behöver ingen neuros uppstå eftersom det vi gör inte är att förtränga frustration utan sänka horisonterna så att frustrationen uteblir. Samtidigt försvinner chansen till många värdefulla upplevelser.

Det är lyckligtvis även möjligt att nå frigörelse från resignation, med högre anspråk som följd. Vi använder ordet självförverkligande och tycks avse en ansträngning som gör att vi vaknar och kräver "mer" än det vi hittills nöjt oss med. När detta sker som resultat av att en specifik kulturhandling stört oss med märkvärdig pricksäkerhet och ekonomi, tror jag vi är benägna att tala om en konstupplevelse:

En verksamhet är konstnärlig i den mån dess produkt föranleder människor att problematisera sina existentiella anspråk i riktning mot frigörelse från resignation.

Konsthandlingen är alltså i grunden ägnad att assistera människor i arbetet med att öka aptiten på ändamål i tillvaron, vilket av kontingenta psykologiska skäl inbegriper aptiten på skönhet, men även på förståelse, försoning, tröst och andra abstrakta värden.

Man kan i Kierkegaards efterföljd betänka hur svårt det är att tradera existentiella insikter utan att de reduceras till någonting ovidkommande ur mottagarens synvinkel. Det verkar som att varje person måste nå sådana insikter enskilt, inom sig själv, men det hindrar inte att det kan finnas utrymme för kommunikationsformer som s.a.s. på omvägar överför impulser till fruktbar självrannsakan. Visst stämmer det med sunda förnuftet att uppfatta konstutövande som arbetet med att hitta och exploatera sådana former? Konstnären är i så fall en person som visar sig duktig på att skicka budskap som överlever miljöskiftet från social interaktion till privat omprövning, något som inte förutsätter att han eller hon måste veta exakt vilken upplevelse det blir fråga om eller hur mottagarens tolkningsprocess ser ut. Om de nödvändiga färdigheterna kommer av övning eller medfödd talang är egentligen irrelevant, men de är tillräckligt sofistikerade för att motivera den privilegieställning vi spontant ger konstnären i analyser av hur verket skapas, traderas och konsumeras i samhället. Det modifierade kriteriet kunde se ut så här:

En verksamhet är konstnärlig i den mån dess produkt utgör ett verkningsfullt indirekt existensmeddelande, d.v.s. ett sådant meddelande som när det tolkas förmår assistera mottagaren i hans eller hennes subjektiva strävan att problematisera existentiella anspråk i riktning mot frigörelse från resignation. Konstverket är det indirekta meddelandet. Konstnären är en person med särskilt utvecklad förmåga att skicka sådana.

Meddelandet lär knappast bli konst om avsändaren bifogar facit till hur omprövningen ska ske, han kan ju inte veta vad i mottagarens tolkning som ger den värdefulla upplevelsen. Det framgångsrika budskapet kännetecknas snarare av betydande potential till ifrågasättande. Det är en katalysator eller trigger, men processen som utlöses är privat.

Svårigheterna har naturligtvis bara börjat. Det händer massor av saker som influerar människors djupare känslor av följdriktighet. Inte blir kalvande isberg och överlevda tågolyckor konst bara för att de råkar orsaka den sortens grubblerier jag talar om? Nej, men att exkludera sådana händelser tycks förutsätta att någon unikt konstnärlig intention byggs in i definitionen, vilket skulle dra med sig en rad välkända problem. Förhoppningsvis är det en gordisk knut. Om vi accepterar ett kriterium grundat i mänsklig psykologi borde det inte heller vara svårt att godta att det i praktiken endast är människor - med mänskliga funderingar, tvivel och färdigheter, samt vissa specifika avsikter - som förmår skapa produkter med sådan sprängkraft att andra människor vill kalla dem konst. Dessutom tycks det krävas att vi vet eller åtminstone tror att en annan människa (med vissa intentioner) stod bakom verket för att vår reaktion ska bli den relevanta.

Är prästen i predikstolen en konstnär? Han är ju människa och skickar avsiktligt ett kraftfullt meddelande till de kyrkobesökare som råkar vara mottagliga för religiösa budskap. Och vad ska vi säga om langaren och heroinruset? Även om langaren bara vill tjäna pengar är det möjligt att hans säljhandling leder knarkaren till avsevärd problematisering efter silen. Nej, de är inte konstnärer. Varför? Följande tillägg känns motiverat:

Det existensmeddelande som är relevant för den konstnärliga upplevelsen är ett i det aktuella påverkanssystemet värdemässigt internt meddelande.

Prästen erbjuder "Gud". Heroin är en kemisk substans med påtagliga verkningar. I båda fallen tillförs ändamålsenlighet utanpå det vara‑mässigt representativa. Jag påstår inte att konstnären blir bättre ju mer av hans stoff som är skåpmat, men i varje socialpsykologiskt sammanhang finns vissa faktorer som "redan ingår" och vissa andra som måste kallas extraordinära när de presenteras. Jag gissar att det primärt är i bearbetandet av de förstnämnda människor söker sig till konsten. Här ingår att vi ska dö (teleologikvaddaren nr 1), att vi är rädda för att slänga bort det korta liv vi har, att stan är stor och bullrig och att vi riskerar bli ensamma på ålderns höst. Detta är det omtalade mänskliga villkoret som vi uppfattar det i den kultur och epok vi råkar tillhöra. Konstnären är tveklöst en specialiserad budbärare, men det han lärt sig är inte att överskölja mottagarna med "ny" mening utan att möblera om någon vrå i tillvaron på ett så oväntat sätt att de efter sin tolkning upplever turbulens inom den existentiella anspråksdomänen.

Tänker man efter är detta en sällsynt förmåga. Det kan alltså vara dags att våga söka bra konstnärer. Jag förutsätter inte att sådana har något avancerat intellektuellt förhållande till sina egna metoder, inte heller blir det problem med alla sociopater som framställer underbara verk; att de avsiktligt skickar den här sortens meddelanden måste inte betyda att de bryr sig om vad mottagaren får ut av sin tolkning.

Ett fokus på omprövning av teleologiska anspråksnivåer borde kunna ge belysning åt den problematiska gränsdragningen mellan utövning, teori och kritik - och säga någonting om varför så många teoretiker inbillar sig att de sysslar med konst. Detta blir ungefär samma sak som att förklara var postmodernismen gick vilse.

En bra konstvetare är en person som klarar att genomföra och förmedla tänkvärda analyser av konstnären och verket, av hur existensmeddelandet färdas till mottagaren och hur denne tolkar det. Teoretikerns ansträngningar är riktade mot det vi provisoriskt kan kalla den intellektuella domänen - som alltid kommer att visa sig teleologiskt extern - vilket i grunden skiljer honom från konstnären. Inget hindrar i princip en person från att utmärka sig i båda rollerna men det sker sällan. Det teoretikern gör för att bli konstnär är i värsta fall helt enkelt att visa upp ett intellektuellt resonemang och insinuera att det skulle vara konst. Kanske smart, dock en bluff. Det finns f.ö. ingen garanti för att en person med förmåga till kritiskt tänkande och/eller samhällspatos kommer att beröra andra människor på djupet bara för att han vill det. De kanske snarare är egenskaper som bromsar honom.

Vi är nog överens om att även de mest oväntade kulturuttryck kan bli konst under vissa förutsättningar medan andra aldrig blir det trots att de "borde". En diskussion om konstens uppgift i samhället blir i sig konst endast om den får folk att ifrågasätta tillvaron på ett djupare plan. Vissa teoretiskt mättade projekt har fungerat som konst p.g.a. lyckad timing, ett tag senare framstår liknande försök typiskt sett som pinsamma. Det är snart ett sekel sedan han ställde ut pissoaren. Då - och under flera årtionden efteråt - påverkade tydligen denna intellektuella ansträngning omvärldens benägenhet till omprövning av tillvaron. Brilloboxar, chippendaleskrapor och diverse aggressivt tendentiösa installationer funkade ett tag som genuin konstutövning, sedan förvandlades den sortens initiativ av socialpsykologiska skäl till teori eller kritik. Eller skräp. Mycket har varit rent plagiat, vilket sopats under mattan med sofistikerad jargong.

Att definitionsmässigt uppfatta konstverket som en form av provokation kan alltså vara att blanda ihop mål och medel. En konsthandling leder till ifrågasättande - den är inte nödvändigtvis ifrågasättande. Handlingen får vara precis vad som helst så länge den föranleder någon individ att rucka på sin teleologiska anspråksstruktur (en struktur som alltid riskerar stelna i dagliga livet). Den samtida teorins villrådighet bör därför formuleras som en postmodern villrådighet: man anade det genuina konstverkets konstituerande aspekt av existentiellt budskap - och därigenom trigger till inre rannsakan - men saknade förtroende för det som pågår i individers psyken och tvingades istället snickra ihop en ställföreträdande omprövningsmall av det intellektuella virke man hade liggande. Enligt denna mall blev konstens uppgift att ställa frågor om sin egen funktion i samhället samtidigt som den förväntas utgöra politisk manifestation. På så sätt skuffades problematiseringsbegreppet ut i en diskursiv miljö präglad av rationalistiska spelregler (ironiskt med tanke på postmodernismens programförklaring); det psykologiskt interna blev omtolkat till någonting externt, det privata blev socialt och fokus på subjektiva upplevelser av följdriktighet byttes mot ett akademiskt stötande och blötande som missar konstens väsen. Hädanefter var man dömda att plocka godtyckligt bland verktyg som i bästa fall är pragmatiskt behändiga.

Det här kan säga något om varför vår tids verk så ofta liknar självmotsägelser. 2009 kör vi det mesta genom diskurskvarnen av ohejdad vana och desarmerar på så vis meddelanden som kunde ha visat sig tillräckligt existentiellt kraftfulla för att utgöra konst. Trots att det jag kallat ett postmodernt resonemang oundvikligen biter sig självt i svansen av teoretiska skäl har det kommit att utgöra norm för hur konstutövande bör gå till, vilket inneburit att teorin obefogat kunnat lansera många av sina analyser som konst. Även om inte särskilt många kallar sig postmodernister idag(?) har centrala teser överlevt. En spade är som bekant en spade. Då och då kan en kulturyttring i och för sig träffa rätt trots vad översteprästerna mässar (begåvade personer tenderar hitta sin väg även efter att ha pumpats fulla med suspekt teori) och bli till lösryckta argument för att fortsätta i samma riktning, men de verk som presenteras hamnar oftare på kollisionskurs med vår känsla för begreppet konst.

Den postmoderna dogmen sitter inflätad i övergripande resignationsmönster - ett dekadent samhällsklimat präglat av skräck för det som är bra - och har därför överlevt med konstgjord andning i åtskilliga decennier. Den har tillåtits färga av sig på den intellektuella debatten i omotiverad grad. Bland symptomen kan nämnas att den ofta talar om sig själv som icketeori och vill få sökandet efter positiva definitioner till någonting barnsligt. Det kanske mest avslöjande är att många nutida verk faktiskt inte berör oss överhuvudtaget trots att kritikerna slår knut på sig för att kunna kalla dem provokativa.

Peder Tjernström (2 artiklar)
http://www.adpref.se

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/7029

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"2009 kör vi det mesta genom diskurskvarnen av ohejdad vana", hävdar Peder. Men detta är nog bara sant inom små och allt mer marginaliserade grupper, där clowner som Derrida fortfarande är stora och man gillar kontinentala diskurser. Konstfack är nog ett sådant ställe - kanske just för att konstnärer är så generellt obildade vad gäller vetenskap. Feminismen är en annan sådan skyddad verkstad.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Konsten...i våra kranier

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar