Fritt forum

Peder Tjernström om Fritt forum

Så vad är PC?

Publicerad: 2009-05-10 14:05, Uppdaterad: 2009-06-09 14:06

De sociala vetenskaperna tycks ha svårt att säga någonting användbart om samhällsklimatet, vilket för tillfället kännetecknas av etisk feghet och en benägenhet att följa minsta motståndets lag. Nya teoretiska infallsvinklar kunde liva upp. Jag vill föreslå en sådan.

0 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Peder Tjernström är analyschef på Gerilla Produktion.

Ingen svensk får 2009 påpeka att islam är en religion skräddarsydd för militär erövring, eller att homosexuell adoption innebär gambling med barnets utvecklingsvillkor - trots att iakttagelserna knappast kan avfärdas som frivola. Vi förväntas å andra sidan ta för givet att växthusgaser kommer att utplåna allt liv på Tellus, även om läget fortfarande är svårbedömt. Våga bryta koden och du sprakar på ett bål tänt av s.k. intellektuella från din egen kultursfär, människor vars raseri - genuint eller ej - knappast står i vettig proportion till insatserna.

Exemplen är godtyckligt valda och sakfrågorna egentligen perifera. Det väsentliga är att läsarens puls kan ha gått upp. Politisk korrekthet präglar "vår tid" och många beklagar tendensen utan att orka utmana den. I brist på djupare förståelse av dynamiken bakom kollektiva mentaliteters fluktuationer måste det ligga nära till hands, även för yrkesforskare, att falla tillbaka på onödigt grunda tolkningar av den värderelativism som kännetecknar utvecklingen. Då riskerar fokus hamna på de mest uppenbara externa faktorerna, t.ex. erfarenheter av imperialismen, Europas efterkrigstrauma och ivrigt hånade framstegsutopier från förr.

Men ytterst få sitter tjugo timmar varje dygn vid en ångdriven spinnmaskin.

På bara ett par årtionden har relativismen utvecklats från akademisk sport till någonting som dominerar tonläget. Den ökända postmodernismen är faktiskt här nu, lustigt nog ett bra tag efter att ha slutat vara modeord (skogen för träden). Vi har vant oss att slentrianmässigt ge den som skriker högst rätt oavsett vad som skreks - givetvis ett bekvämt sätt att parera jobbiga ställningstaganden. Vi kan knappast vara helt uppriktiga mot oss själva när vi uttrycker sådana impulser, men det är en skyddsmekanism värd att analysera.

Tiden är vi. Samhällsklimatet är i hög grad socialpsykologiskt internt i den bemärkelsen att ordet symboliserar hur människor reagerar på varandras reaktioner. Att klimatet på så vis fraktar mycket av sitt eget bränsle är något sociologer brukar vara snabba med att påtala men ovilliga eller (hemska tanke) oförmögna att omsätta i mallar som verkligen kunde användas till att redogöra för svängningarna. Ofta nöjer man sig med ett elegant bildspråk som inte blir mycket mer än hermeneutiskt vattentrampande. Men vad är det fråga om när ett samhälle frivilligt skruvar upp hyckleriet på det här sättet, utan ultimatum från omvärlden eller högre makter? Mot vad är det ett försvar och vilka mekanismer är drivande? Vad beror det på att en epok framstår som tam, vilse och tillkrånglad - barock - när mentaliteten på samma plats vid en annan tid präglades av stolthet och expansionism (egenskaper med sina egna problem, självklart) utan att skillnaderna kan ges en tillfredsställande redogörelse med hänvisning till externa förlopp? Vad mer kan sägas om att just vår tid är sen?

Jag tror det krävs ett radikalt byte av perspektiv för att komma vidare från den metaforiska hållning som idag dominerar de humanistiska disciplinerna, i riktning mot ett fruktbart grepp om tidsandan. Vad gäller metoden skulle det behövas en seriös kvantitativ undersökning av hur individer i egenskap av samhällsmedlemmar anpassar sina existentiella anspråk till den upplevda verkligheten. Mitt förslag är att klimatet bäst förstås i termer av en social preferensderivata, vilket naturligtvis låter abstrakt. Jag ska försöka klargöra vad jag menar.

Handlingar (inklusive debattinlägg och rena känsloutbrott) kräver motivation. Någonting måste utlösa dem. Exakt hur detta ska uppfattas är omtvistat, men vi kan förenklat säga att autonoma handlingar styrs av preferenser, alltså vad vi vill. När vi vill mycket talas det om höga anspråk - och tvärtom. Den som vill extra mycket på något område kanske beskrivs som en person i jakt på utmaningar, men många sådana drabbar oss också vare sig vi vill eller inte, så långt inget märkvärdigt.

Bakom den gängse synen på hur folk möter utmaningar skymtar uppfattningen att vissa bestämda doser av psykologisk frustration kommer som brev på posten i anslutning till givna prövningar (Bertil får inte chefsjobbet, alltså blir han grinig). Först när brevet delats ut är det möjligt att påverka situationen (Bertil förvandlar sig till en friluftsmänniska och grinigheten avtar). Den som klarar att lösa sina problem mår bättre, den som misslyckas mår dåligt och tvingas till bortträngning. Denna fixering vid livsbeslut som skyddsvapen mot befintliga retningar har säkert mycket att göra med arvet efter Freud, men då har vi bara sett ena sidan av myntet och jag tror det är här man riskerar gå vilse.

Psykologisk frustration är tecken på att någon preferens har frustrerats - man fick inte det man ville. Men människor har utomordentliga möjligheter att undvika psykologisk frustration och de ansträngningar det skulle kräva att stilla den genom att lära varandra vilja mindre. Bertils kontakter med omgivningen kanske på snirkliga vägar hjälpte honom till slutsatsen att han egentligen inte vill ha en befordran utan grandoft och svampplockning. Visst är det bra med kantareller, men faktum är att Bertil har sänkt sina tidigare anspråk rörande framgång i karriären. Den som sänker sina anspråk lider ceteris paribus mindre eftersom han mer sällan går på pumpen. Det låter svårt att åstadkomma sådant i ensamhet på kammaren ("surt sa räven" är nog mest ett uttryck för självbedrägeri?), men vi klarar det gemensamt i ett nät av sociala återkopplingar. Vad vi alla vill är knappast en nollsumma - det är en summa som under vissa omständigheter kan minska avsevärt. Att tanken känns deprimerande gör den inte automatiskt ogiltig.

Hur ska man tolka att Saturn V - det mest potenta styrbara föremålet i det av oss kända universums historia - aldrig förekommer i bildad konversation? Att ledande akademiker med iver söker förlöjliga Winston Churchill? Att SSUS är på väg till skrot trots att hon gjorde 46 knop i tester (25 baklänges)? Att vi vägrar uttrycka fasa över hur våra barnbarnsbarn kommer att slå döden 2069 när de klantat sig färdigt med genmanipulationen? Att vi inte klagar över att alla bilar som tillverkas är ohyggligt fula jämfört med bilar från sextiotalet, trots många gånger större designbudgetar? Den som känner sig tvingad att göra narr av exemplen har ju blivit en del av dem.

Teleologi är läran om ändamål. Vårt samhälle har uppenbarligen lärt sig känna teleologisk pessimism, vilket spiller över i bl.a. estetisk och politisk pessimism. Vi begär inte värdiga handlingar av varandra eftersom vi klarat att glömma hur resultaten av sådana handlingar kunde kännas. Allt kan inte skyllas på att Gud hade den dåliga smaken att dö eller att kulsprutorna smattrade i Flandern, framför allt kan inte sådana iakttagelser (även om vi lyckades göra en komplett lista) förklara den cykliskhet som kännetecknar mänskliga kulturers attityder till existensens villkor. Perioder av kalcifiering brukar sluta i en sorts uppdämdhet som leder till kriser där luften på något vis rensas. Då kanske vi talar om paradigmskiften, men vad är det vi menar?

Leibniz uppfann (NE väljer "upptäckte") differentialkalkylen. Den har bl.a. hjälpt mänskligheten bygga broar som inte rasar när man kör tåg över dem. Tydligen gillar inte indiska transportmyndigheter Leibniz. Enorma praktiska framsteg har annars gjorts till följd av att begreppet derivata tillämpats och omfattats konceptuellt inom naturvetenskaperna. En derivata beskriver någontings trend på ett användbart sätt - att acceleration är derivatan av hastigheten minns ju alla från skolan. Varför inte prova samma tankegång (om första ordningens funktionella hänvisning till andra ordningen) på mentaliteter? Ingen fara, jag är inte "mekanist" eller "determinist" vad gäller oss människor, men jag tycker man kunde genomföra experimentet i hopp om någon kvantifierbarhet. Nej, detta är inte naivt. Det är däremot ett försök att påvisa hur långt vi i väst har kommit i vår gemensamma, outtalade strävan att slippa känna känslor överhuvudtaget.

Då blir det alltså en fråga om att skifta fokus från "vill" till "vill vilja". Jag tror att tidsandan kräver en undersökningsmodell som beskriver riktningen snarare än läget. Om man tänker efter har vi en benägenhet att stirra oss blinda på hur mentaliteter råkar se ut just nu, sedan står vi frågande inför kriserna. Dessutom bortser vi lätt ifrån att samhällen ofta vill vilja mindre snarare än mer när det gäller meningsfulla ändamål. Om vi har en känsla av att den västerländska kulturen spårat ur, är det förmodligen enklare att tillsammans ytterligare minska anspråken på existentiell följdriktighet än att öka ansträngningarna.

Samhällsklimatet borde alltså relateras till hur vi fortlöpande hjälper varandra begränsa existentiella önskemål - som i djupaste mening är teleologiska önskemål - i samband med att verkligheten tynger oss, vilket den nästan alltid gör. Den huvudsakliga riktningen är i princip mot en strypning av anspråk, men ibland når detta en smärtgräns där tystnaden blir öronbedövande och en kris utlöses. Kort därefter har vi fått nytt hopp som vi omedelbart sätter igång att försöka släcka igen. Tillsammans.

Det kollektiva självförakt som kännetecknar västvärlden 2009 får konturer när man på så vis uppfattar det som en restprodukt av våra allt ettrigare gnagande misstankar om att vi är i färd med att dämpa existentiella anspråk därför att det vore så plågsamt att ha dem kvar och uppleva dem frustrerade. Självföraktet mynnar ut i värderelativism; när de flesta ord är tomma tar det emot att erkänna hur mycket innehåll man kunde ha fyllt dem med. Ett tydligt symptom är vårt ökande behov av självironi, inte minst på tv (prova åtta minuter M*A*S*H - höjden av ironi på sjuttiotalet - utan att somna). Ett annat är missbruket av begrepp som mångfald och tolerans, ofta tillgripna för att antyda den politiskt riskfria ståndpunkten att "de" måste vara bättre än "vi". Ironiskt faktiskt, när man samtidigt hävdar en värderelativistisk grundsyn.

Enskilda psyken behöver inte drabbas av olidlig dissonans trots att majoriteten krympt sina anspråk. Jag resignerade inte! Däremot fann jag en omväg över bedömningen av andras åsikter. Det var s.a.s. samhället som dämpade obehaget och det är fritt fram att tro att vi egentligen mötte utmaningarna snarare än ogiltigförklarade dem - frustrationen är ju borta. I princip krävs inget självbedrägeri på det individuella planet eftersom en bekväm kognitiv hävstång finns i vårt utbyte med varandra. Ställda inför besvärliga utsikter hjälps vi åt att ducka under hindren, men inte genom att smita från ställningstaganden vi ser som angelägna - vårt sätt att ordna detta är att upphöra med att se dem som angelägna överhuvudtaget.

Andra symptom: Att 82 % fortfarande röstar på politiska partier som tigit ihjäl sina ideologier. Att vi inte ifrågasätter kommersialiseringen av idrotten trots att många klassiska sporter faktiskt blir tråkigare i snabb takt. Att svenska melodifestivaluttagningen avgörs av en internationellt sammansatt jury och att många listettor bygger på ett (1) ackord - det gjorde inte listettor 1939, eller 1979. Att retro kan anses fräckt. Att värdeteoretiska fundament aldrig efterlystes i diskussionen om direktörernas bonusar. Att en intelligent människa kan tro att To the Lighthouse skrevs av P.D. James.

Det här blir en självuppfyllande profetia när folk coachar varandra i att avstå från tillit till sunda instinkter. För oss människor är "bra" (fred, medicin som fungerar, att ta en stor gädda) resp. "dåligt" (krig, kvacksalveri, att tappa en stor gädda) långt ifrån godtyckliga värden, även om det känns knasigt att kalla dem universella i strikt objektiv bemärkelse. Människor är så lika varandra genetiskt att de i hög grad kan enas om vad som är ändamålsenligt att sträva efter och vörda, annars skulle väl fältantropologer ha en direkt horribel överlevnadsstatistik. Smärta gör ont på Sumatra. Tröst tröstar i NYC, men jag misstänker att den gör det även på Sumatra. Att det ofta är relativister som vill sopa våra likheter under mattan måste anses tänkvärt eftersom de samtidigt programmatiskt förnekar att vissa kulturyttringar skulle kunna vara bättre än andra.

Från denna utsiktspunkt ser man hur intimt värderelativismen hänger samman med allmänt minskade anspråk på följdriktighet i livet och samhället. Eller med en teknisk formulering, hur nära den hänger samman med socialt betingad preferensadaption inom den teleologiska domänen. En följd torde bli ökad politisk korrekthet, eftersom vi kollektivt valt att sluta tänka på vad som egentligen är värt att beundra. När lusten att förädla tillvaron avtar, suddas bilden ut och man får svårare att påminna sig om poängen med att jämföra olika tillstånd och fördöma de dåliga.

Vad är då den psykologiska orsaken till att politiskt korrekta utspel brukar bli så våldsamma? Varför ska den som helt fredligt nämner problemen med könskvotering, politisk konst eller ouppfostrade barn på krogen inte bara bemötas utan faktiskt lynchas? Knappast ämnet just nu, men "Får inte jag utmana konvenansen, ska ju inte..." ingår tveklöst som en komponent. Det är en (o-)moralisk svartsjuka som förstärks av att så många är vilse samtidigt.

Även om vi anar sammanhangen, är det lätt att sjabbla bort trögheten i en analys av samhällsklimatets cykliska rörelse genom uppdämning och kriser. Vi beklagar dekadensen och andefattigheten, men reducerar samtidigt problemet från en fråga om tendens till en som tycks gälla den frysta bilden. Hur ska vi då kunna säga någonting meningsfullt om kraschen när den kommer?

Det är i adaptionens tidsderivata forskningen borde söka en funktionell nyckel till epokernas teleologiska låsningar, annars tror jag de abrupta kasten förblir ogripbara. Derivatan av ett samhälles anspråk på tillvaron (vad samhället "vill vilja") kan formellt uppfattas som en kurva tidsmässigt överlagrad på manifesterade anspråk. Det är inte otänkbart att tidsandan bäst förklaras utifrån fasförskjutningar mellan dessa kurvor; i princip kan en resignerad kultur vara på väg "upp" medan en vid första anblicken ambitiös kultur rör sig mot förstelning.

Sådant borde få konsekvenser för hur verkligheten gestaltar sig. Vetenskapen har nog inte kommit särskilt långt på vägen mot en förklaring av hur det sociala klimatets cykler utgör ett självbefruktande system.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Så vad är PC?

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar