Nätet bygger ju på liberalism och hedonism

There was madness in any direction, at any hour. If not across the Bay, then up the Golden Gate or down 101 to Los Altos or La Honda. ... You could strike sparks anywhere. There was a fantastic universal sense that whatever we were doing was right, that we were winning. ...

And that, I think, was the handle – that sense of inevitable victory over the forces of Old and Evil. Not in any mean or military sense; we didn’t need that. Our energy would simply prevail. There was no point in fighting – on our side or theirs. We had all the momentum; we were riding the crest of a high and beautiful wave. ...
So now, less than five years later, you can go up on a steep hill in Las Vegas and look West, and with the right kind of eyes you can almost see the high-water mark – that place where the wave finally broke and rolled back.

Hunter S. Thompson ur Fear and Loathing in Las Vegas: A Savage Journey to the Heart of the American Dream

Där jag och folk som Karl Palmås ser nya sätt att organisera politisk mobilisering, och även nya sätt att se världen, ser Per Wirtén mer av kontinuitet och redan välkända mekanismer (Expressen 29/4).

Det ligger definitivt någonting i Wirténs analys. I stort sett alla de fenomen och mekanismer som vi ser kring nya mediers inträde är varianter på sådant som hänt förut. Alla medier har en gång varit nya, och även pressen började som radikal, populistiskt svärmande objuden gäst.

Vad man måste minnas är att det är ett givet faktum, redan innan den här debatten tog sin början, att hackerrörelsen och den kaliforniska frihetsideologi som ligger till grund för mycket av nätpolitiken kommer just ut det sena sextiotalets counterculture-rörelse. Hippies som bygger datorer i garage och så vidare. Därför blir 1968 en så pass given referenspunkt redan innan vi börjar debattera det här. Många av dagens energier fanns i den kaliforniska motkulturen redan på den tiden: Redan 1970 fanns ett fanzine, ”Radical Software”, som handlade om att hacka tv och video. Hedonismen och den i grunden individualistiska drivkraften finns där. Så även den berusande känslan av att en massa saker bara händer just nu, utan att någon egentligen stakar ut riktningen. De bara sker, ackumuleras, till någonting...annorlunda.

Man kan parafrasera Hunter S. Thompson och se hur en population av människor som tänker annorlunda når en kritisk massa och inte ens behöver slåss – energierna är redan så starka att det drar i en riktning oavsett vad de enskilda aktörerna gör eller säger. Man inte ens på förhand riktigt vad detta större kommer att innebära. Som jag säger i mitt föregående inlägg: ett pågående äventyr!

Men vad Thompson samtidigt beskriver är hur det till slut uppseglade en mörk baksida till allt det där. Vågen av idealism och utopiska drömmar slog tillbaka på sig själv, och kom att inleda ett bittert sjuttiotal som ett stort, själviskt jag-decennium, där idealismen gick i stå. Lägg därtill murens fall, ideologiernas död och den alltjämt pacificerande kapitalism som suger upp alla de här energierna, och det blir svårt att hitta någon som vid seklets slut drömde samma blomsterdrömmar som man gjorde på 60-talet.

Allt det här finns i färskt minne, hos oss alla. Vi försöker handskas med just den här vetskapen om idealismens baksida. Jag tror att nätanvändarna är mycket mer reflexiva än vad Wirtén tycks tro. Jag är övertygad om att de flesta är medvetna om föregående generationers misstag, och att många dessutom har den självmedvetenhet som jag försökte formulera som ett ”vi-mot-oss” snarare än ett ”vi-mot-dom”.

Men samtidigt utesluter inte detta att varje generation gör liknande misstag. Sextiotalets radikaler gjorde ju om en hel del av vad det tidiga 1900-talets arbetarrörelser gjorde: de slöt sig inom sig själva och skapade självutnämnda ledare och sekteristiska tendenser. Historien har i den meningen upprepat sig själv förut, och gör i viss mening alltid det.

Men minns också de historiska omständigheter som gör varje epok till en unikt egen. Steve Sem-Sandberg analyserar till exempel Baader Meinhof-radikalerna som en generation vars uppgörelse var patologiskt unik: Deras föräldrar hade röstat fram nazisterna till makten. 1968 var i den meningen en uppgörelse med en krigshetsande, gammaltestamentlig modernitet som i mångt och mycket slutade där.

Samtidigt är dagens nätanvändare en generation vars föräldrar röstade fram en hypermonopolistisk, konkurrenshämmande och kreditberoende västerländsk kapitalism. De stod på barrikaderna i en uppgörelse med ”the man” men blev själva ”the man”.

"Varför domineras nätsvärmeriet av liberaler?" undrar Wirtén. Inledningsvis vill jag flika in att några av de vassaste rösterna inom den svenska nätpolitiken kommer från den traditionella vänstern: Erik Josefsson (v) är en, och Johan Söderberg, som skrev boken ”Allt mitt är ditt”, är en annan.

Den senare menar att huvudfåran av 68-rörelsen drev en systemöverskridande kritik av kapitalismen medan dagens rörelser har en helt annan inställning och ambition. Piratrörelsen är på många sätt inlemmad, vare sig den vill det eller ej, i ett marknadsbejakande synsätt, där ”upproret mot systemet” har övergivits till förmån för byggandet av nya, alternativt fungerande system. Här liknar piratrörelsen dess samtida globaliseringskritiska, rättvisemärkta och eko-bejakande rörelser.

Samtidigt tvingas dessa rörelser gång på gång att underbygga sina aktioner med argument för hur gynnsam deras alternativ är för företagande, konkurrens, BNP osv. Det är som om en våt filt låg över hela spelplanen, efter att den socialistiska drömmen om en total nydaning av systemet fallit så hårt. Kanske var det därför de samhällsomstörtande drömmar som fanns i millennieskiftets globaliseringskritiska rörelse också gick i baklås, eftersom någon form av marknadsliberalism på något märkligt sätt återstod som det enda alternativet.

Vi verkar alltså ha återvänt till den epok som den brittiske historikern Eric Hobsbawm kallar ”age of capital” – som i hans redogörelse omfattade åren 1848-1875. Här återfinns det politiska spektrumet nästan enbart inom liberalismen i sig! Den globala kapitalistiska expansionen hade effekten att i stort sett alla politiska beslut utgick från maximen om individens fria vilja och från de förmodat universella marknadskrafterna. Därför blev liberalismen den övergripande principen för reformister, lagstiftare såväl som oppositionella röster. Överallt samma melodi. Vare sig man önskade det eller inte.

Och märk väl att denna välmående men avmätta epok alltså följde efter de mest revolutionära år som någonsin skådats: 1789-1848. Dagens västerlänningar är alltså inte de första att vara skeptiska och luttrade vad gäller utopier.

Till 99-rörelsens försvar kan man dock kanske lägga in att de jobbar systematiskt mot en viss aspekt av kapitalismen och för en helt annan. Om vi följer en annan historiker, Fernand Braudel, kan vi se att kapitalismen inte är enhetlig: Vissa av dess element gynnar katedraler, hierarkisering, toppstyrning och oligopol. Andra element gynnar basarer, fria marknader, sann konkurrens och pluralism. Nätpolitiken omfamnar den senare, och mycket av arbetet för att säkra denna senare typ av öppenhet har historiskt sett gjorts endast tack vare gynnsam statlig reglering. 99-rörelsen är därför inte mot statlig interventionism i sig, bara emot de typer av interventionism som hindrar öppenhet.

Men visst handlar det alltjämt om fri marknadskapitalism. Dessutom finns för närvarande en risk att amatör- och deltagarkulturen som vi ser i dag förvandlas till en ny slags dold korporativistisk träldom där storföretagen utnyttjar användarnas gratisarbete. En annan risk är att kulturella skapare som ännu inte är nationellt kända men samtidigt har större ambitioner än att bara följas av en skara närmast sörjande helt kommer att sakna marknadsföringskanaler när de vill nå ut.

Har nätoffentligheten en annan relation till den representativa demokratin än vad äldre offentligheter haft?
Det här är en jättebra fråga och en som jag personligen inte har några bra svar på. Vad vi dock måste komma ihåg är att inte se nätet som något väsensskilt från den analoga, handfasta världen bortanför tangentbordet. Den mobilisering som nätet bidrar till att sätta i rullning sker alltid parallellt med traditionella maktstrukturer och fora, vilket de senaste veckornas mobilisering är ett gott tecken på. Attityder och argument som far runt på nätet sker i interaktion med kommersiella institutioner, som när Tele2 låter personuppgiftslagens skydd för integriteten trumfa Ipred, och i interaktion med folkvalda institutioner, som i kampanjen kring Telekompaketets alla vändningar. I nästan alla dessa fall blir sedan institutionens reaktion en nyhet även i de traditionella medierna, vilket öppnar upp för en sedvanlig debatt kanaliserad genom pressens borgerliga offentlighet.

Nätoffentligheten är i den meningen ett tillskott – inte en inskränkning – till en redan existerande värld av politiska affekter. Bara när den öppna, spårbara mobiliseringen ersätts av underjordiska krigsförklaringar på IRC-kanaler och hackerattacker mot påstådda fiender blir nätet en sluten, antidemokratisk kraft.

Hur ser relationen ut mellan den uppenbara känslan av inre krets – svärmeriet – bland nätpolitikens intellektuella och nätets historiska öppning för massans genombrott, radikaldemokratisk populism och ett globalt mänskligt myller av röster?

Det är i det närmaste helt vederlagt att nätet tillåter fler röster än de traditionella mediernas debattsidor, tack vare nätets överflöd av kanaler och möjligheten till länkning. Jag kan verkligen inte förstå vad det är som Wirtén vill kritisera här. Att det sker en debatt mellan intellektuella? Jo, men i så fall är det väl tusen gånger bättre att den sker på Kalle Palmås blogg än i ett slutet seminarierum eller på ett redaktionsmöte?

Jag har personligen kunnat lära mig oerhört mycket bara av att läsa diverse bloggar och forum, svenska såväl som utländska. Det står alla fritt att göra detta, och återigen verkar det som om Wirtén ser vattentäta skott och slutenhet när det egentligen bara är debattörernas egna länkar och samtal som klustrar ihop sig mellan varandra. Eftersom deras interna debatter lämnar spår för alla att se, finns ju åtminstone möjligheten för vem som helst att läsa och potentiellt även delta.

Men visst återstår det klassiska problemet att tala ur skägget, lämna elfenbenstornet för en stund och skriva så att folk förstår. Det är dock inget grundläggande nytt för nätet som sådant, det är en evig förpliktelse för den som har några som helst anspråk på att sprida vidare sina egna kunskaper.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/6791

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Återigen, oerhört lyckat. Bra att du orkade dra in Braudels antimarknads-analys i gamet!

Dessutom - jag tänker samma sak kring eventuell slutenhet. Krångliga ord etc. har ju alla sina ursprung på bloggar, och i öppet tillgängliga texter (copyleft såklart) - det går ju till och med att trejsa varje begrepps tillblivelse. (Sitter själv och försöker summera upp förra årets begreppskonstruktioner kring slemmandet...) Med andra ord kan vem som helst - om man nu vill och orkar - faktiskt läsa sig till allting. Det är bara att googla på.

Sedan kan det ju säkert bli uteslutande ändå.. vi hänvisar ju ofta till hyfsat krångliga teoretiker. Men så har det ju alltid varit.

Det problem vi har att göra med här - om det nu är ett problem - är att kultursidorna och den "etablerade" kulturdebatten helt enkelt inte hunnit med i svängarna. (De har ju inte heller varit helt sugna på att ta in lite upp-poppade texter på nämnda teman.)

Tror dessutom att idéer om "99-tänk", "panspektrocism", "smittontologi" etc. aldrig omvandlats till text om vi hade behövt vänta på att kulturdebattens grindvaktare skulle gilla det vi håller på med. Därmed inte sagt att nämnda idéer är bra sådana; vi får se om de överlever.

Hur som helst: Kanske _är_ det så att det så att det som inte finns på kultursidorna, det som inte nämns på P1 OBS osv. per definition _är_ av dålig kvalitet? I så fall: De som är rädda för att de inte själva skall kunna avgöra vad som är intressanta tankar kan ju helt enkelt hålla sig kvar inom kulturdebattskatedralerna... ;-)

Permalänk | Anmäl #1 Kalle P, 2009-05-05, 16:00

"...Hippies som bygger datorer i garage och så vidare..."

Denna mening sammanfattar nog det intellektuella djupet tyvär ganska bra. :) Jag är själv en sån där hippie som bygger datorer, dock inte i garaget utan det var mest i källaren. Jag alltid sett mig själv som en nörd. När jag var yngre brukade jag sova med ELFA-katalogen under huvudkydden.

Syftet med att vara elektroniknörd har inte varit att förändra världen eller locka fram alla mongon utan vänner i ljuset. Man bygger ju därför att det går och därför att det är kul.

Permalänk | Anmäl #2 Nörden, 2009-05-06, 10:11