Grundlurad av (s) i över 20 år

Jag blev oerhört ledsen när jag läste din artikel och kände att jag måste säga något. Joakim , jag förstår hur besviken du är. Samtidigt som det gjorde mig mycket glad att du månar om barnens rätt till båda föräldrarna.Om en faders glädje över sitt barn och vilja att vara förälder. Och om din föräldrarätt. Jag tycker faktiskt man kan prata om rätt. Att bli förälder, glädjas och satsa för att bli en bra förälder och sedan berövas det måste vara fasansfullt. Jag säger emot dig lite men det är faktiskt så att alla män inte vill ta sitt föräldraansvar. Och kvinnor kan säkert vara så som du beskriver.Tyvärr är du inte den ende/enda som tycker att allt är fel. Familjen måste diskuteras mycket mer. Finns mycket mer att göra. Och frågan är mycket komplex. Inget "fall" är det andra likt. Familjen består av individer där ingen är den andra lik. Därför är det svårt att säga att det är si eller så eller skall vara si eller så. Familjeuppbrott är tragiska för samtliga inblandade. Och man önskar ju att det aldrig skulle behöva hända. Kanske vuxna skulle tänka sig lite för innan de skaffar barn vad det kan innebära. Vad vet jag? Är vi för lite medvetna om vad föräldraskap innebär? Både barn och föräldrar känner sorg vid uppbrott. Jag har inga generella lösningar hur man skall göra mer än att det måste diskuteras mycket mer. Familjen är så privat och därför är det svårt för utomstående att ha synpunkter. Jag tycker du har många bra synpunkter, Joakim, som måste tas tillvara.

Jag blev oerhört ledsen när jag läste din artikel och kände att jag måste säga något. Joakim , jag förstår hur besviken du är. Samtidigt som det gjorde mig mycket glad att du månar om barnens rätt till båda föräldrarna.Om en faders glädje över sitt barn och vilja att vara förälder. Och om din föräldrarätt. Jag tycker faktiskt man kan prata om rätt. Att bli förälder, glädjas och satsa för att bli en bra förälder och sedan berövas det måste vara fasansfullt. Jag säger emot dig lite men det är faktiskt så att alla män inte vill ta sitt föräldraansvar. Och kvinnor kan säkert vara så som du beskriver.Tyvärr är du inte den ende/enda som tycker att allt är fel. Familjen måste diskuteras mycket mer. Finns mycket mer att göra. Och frågan är mycket komplex. Inget "fall" är det andra likt. Familjen består av individer där ingen är den andra lik. Därför är det svårt att säga att det är si eller så eller skall vara si eller så. Familjeuppbrott är tragiska för samtliga inblandade. Och man önskar ju att det aldrig skulle behöva hända. Kanske vuxna skulle tänka sig lite för innan de skaffar barn vad det kan innebära. Vad vet jag? Är vi för lite medvetna om vad föräldraskap innebär? Både barn och föräldrar känner sorg vid uppbrott. Jag har inga generella lösningar hur man skall göra mer än att det måste diskuteras mycket mer. Familjen är så privat och därför är det svårt för utomstående att ha synpunkter. Jag tycker du har många bra synpunkter, Joakim, som måste tas tillvara.

Att män bryr sig mindre om sina barn generellt sätt är en av myterna som fritt fått blomstra sedan länge. Att fler män inte VERKAR bry sig är alldeles riktigt. Vi får ju inte. Vi få som fortfarande har krafter att kämpa blir bara fattigare för varje ny förhandling. Bara mer misshandlade, kränkta och förnedrade. Vi tvingas vara en orsak till att våra barn lider genom att oförskyllt dras in i konflikter vi aldrig velat ha eller gjort något för att skapa. Att ett manligt hjärta på något mystiskt biologiskt sätt skulle vara mindre förmöget att älska sina barn är rent trams. Biologi är ju inte direkt feminismens favoritämne som vi vet.

Lösningen på detta problem? Det finns naturligtvis bara en lösning. Sluta att ta ifrån älskande och nödvändiga föräldrar rättigheterna till deras barn. Ingen kan NÅGONSIN fråntas denna rättighet i en domstol, såvida det inte är bevisat bortom varje tvivel att föräldern inte behandlar barnet illa. Psykisk, fysisk och sexuella övergrepp skall beivras när det gäller barn. Men berätta sanningen för folket. Att riskerna för barnet att drabbas av dessa brott stiger skarpt efter att familjerätterna skiljt dom från deras biologiska far.
Att en nyligt gjord finsk undersökning där drygt 5000 15 åringar fick svara anonymt på en enkät. Lika många biologiska mödrar som fäder pekades ut, dvs 0,1% av vardera kön. 1 av 1000. En promille.
Har vi verkligen slutat att tro på häxor?...Eller har dom bara bytt kön?

En rörande artkel, Joakim, har en tår i ögonvrån.

Jag har tack och lov en exfru och mor till mina tre avgudade som fungerar bra idag, elva år efter skilsmässan. Men det har inte alltid varit så. På det stora hela fungerar det bra, måste jag förtydliga, för det händer fortfarande att de där matriarkala dominanstendenserna av typen ”det är jag som bestämmer, till skillnad från dig så har jag ett veto när det gäller barnen” som gör sig gällande i tid och otid. Och det görs ju med stöd av det politiska rättssystem som vi haft i evinnerliga tider.

Jag är närmast pacifistisk till min läggning. Jag har inte slagit någon människa sedan jag hamnade i ett råkurr när jag var 12 år i slutet av 60-talet. Men ... jag har aldrig blivit så provocerad och varit så nära att ta till ett våldsamt grepp i vuxen ålder som när mina barns mor i det kritiska skedet för elva år sedan sa att hon skulle se till så att jag bara blev en helgpappa. Trots att jag vet att jag alltid dessförinnan varit en ansvarsfull, älskande och god far. Faktiskt bättre far än hon var god mor enligt min egen subjektiva åsikt. Men påståendet att jag skulle bli en helgfarsa, en pappa enbart på hennes nåder och ensidigt fastställda villkor, det var den absoluta, ultimata och extremt kränkande provokation som hon yttrade i medvetenhet om att kvinnan vinner den typen av tvister. Det förtog min livslust, det sänkte mig till bottendjupa, primitiva tankar, som jag idag skäms över att ha tänkt.

Idag har barnen levt ”växelvis” med och hos oss, 50/50, i drygt tio år. De är vuxna. Det har gått jättebra både enligt mitt ex och min egen åsikt. Jag tror inte någon av oss hade velat ha det annorlunda. Det värsta är att jag inte tror att jag hade överlevt utan att få ha mina barn omkring mig. Det har alltså – krasst - mer haft att göra med mitt eget välbefinnande än barnens. Barnen hade överlevt i alla fall. Jag tror inte att jag hade gjort det. Med det vill jag ha sagt att jag förstår de som vidtar drastiska, primitiva åtgärder i en så total, extrem kränkning som det är att en pappa inte skall få umgås med sina barn på ett normalt sätt. På det jämlika sätt som politikerna förespråkar men inte lyckats genomföra på det dryga halvsekel som jag har levt. Det har ju snarast gått åt fel håll de senaste åren, precis som du skriver. Det innebär inte att jag omprövat vare sig det teoretiska eller praktiska tillämpandet av pacifismen. Tvärtom!

Lollan

Är lite nyfiken på varför du tar upp de pappor som inte vill ta sitt föräldraransvar?

De har ingenting med debatten om att barn blir fråntagna den ena föräldern(oftast pappan).

De Pappor som inte vill vara delaktiga i sina barns liv är idioter och fattar inte vad de förlorar.
All heder åt de mammor som kämpar i motvind för att få en pappa involverad i barnens liv.

Nu handlar det enbart om att mammor agerar som envåldshärskare när det gäller barnen och att de får fortsätta göra det med samhällets godkännande.

Att en mammas lögner belönas med enskild vårdnad i domstol är för mig obegripligt och jag håller med Joakim att lagarna har ändrats till mammornas fördel.
Inte är det för barnens bästa som de ändrats.

Det som händer Joakim och alltför många pappor i Sverige kan hända alla.
Jag hoppas att de pappor som just nu lever iett förhållande med sina barns mamma tänker på att de kan hamna i samma sits som Joakim om de separerar.

Därför behöver alla pappor kämpa den här kampen, även vi kvinnor som inte förvägrar papporna kontakten med sina barn.

Välkommen till den svenska verkligheten, Joakim!
Det är jobbigt att vakna upp till en verklighet liknande filmen "Gökboet". Men nu har du åtminstone kommit långt i din insikt!
Vissa politiska partier gör vad som helst för några röster. I vissa länder blir motståndarsidan hotade och mördade. I Sverige blir de mest hotade.

Det var väl ett jävligt trist svar TÅGMICKE?

Socialdemokraterna kommer aldrig att vara ett alternativ för mig längre, det är en sak som är säker.

Man kan säga att män inte bryr sig om barnen men, vilka är det som säger det? Vilka är det som högt skanderar att papporna skiter i sina barn? Jag tror inte att man behöver fundera särskilt länge på det faktiskt. Som du säger, Joakim, ni verkar inte bry er (för det kan man ju i så fall skylla på) för ni får ju inte chansen. Hur man kan hålla borta en kärleksfull pappa som inget hellre vill än att få finnas i sitt barns liv är för mig fullständigt obegripligt.

Hej Snälla!
"Life is a bitch and then you die!"
Verkligheten kan vara väldigt jobbig för en del. Så är även sanningen påfrestande för vissa.

Det är väl snart bara den stora, aningslösa, skuldbelagda gruppen män som fortfarande tror att feminism står för jämlikhet och jämställdhet mellan män och kvinnor.
Kvinnor vet i dag ett det inte är så. Kvinnor vet att de har mängder med fördelar på grund av det kön de tillhör, men naturligtvis är det få som säger stopp. Det intressanta är att de som slår de starkaste slagen för män som är diskriminerade är just kvinnor. Är vi män så snöpta att vi inte törs se hur det ligger till? När skall vi börja föra vår egen kamp?

Susan Faludi
Lilian Öhrström
Esther Vilar
Cecilia von Melen
och många fler.
Vi män och jämlikheten är er ett oändligt tack skyldiga.

Jag glömde Annica Dahlström som med sin bok "Könet sitter i hjärnan" redogör för vad dagens hjärnvetenskap anser om kvinnligt och manligt.

Lilla My, i en debatt måste alla åsikter få komma fram. Annorlunda ståndpunkter, motsägande ståndpunkter måste få föras fram om inte debatten skall urarta i en klubb för inbördes beundran. Då är det inte längre en debatt. Joakims ord och åsikt kan inte få stå oemotsagda. Så enkelt är det inte att jag kan instämma i allt han säger. Jag respekterar Joakims berättelse och både du och Joakim måste respektera att det finns andra berättelser. Det är inte så enkelt att det är antingen eller, det finns massor av variationer. Att tro att alla kvinnor är på ett sätt och alla män är på ett sätt är villfarelse. Tiderna förändras och jag tror att män är mer angelägna om sina barn idag än vad de var för bara 30 år sedan. Och ännu längre tillbaks. Då var männen glada, såg det som en bravad om de kunde svära sig fria från ett fadersskap. Så tyvärr, Joakim, det är ingen myt. Jag har hört många som berättar om pappor som inte vill kännas vid dem ens när de som vuxna försökt ta kontakt med dem. Domstolarna hade faktiskt fullt sjå att få männen att ta sitt ansvar. Därför ser lagarna förmodligen ut som de gör idag. Så att ensidigt tro att det är så för att "kvinnor hindrat män från att ta hand om sina barn " får inte bli en ny myt. Man brukar säga att alla är barn av sin tid. Ibland känns det obehagligt när en del män nu tar till efterkonstruktioner för att tiden och andan plötsligt blivit en annan. Det är nästan ett dubbelt svek både mot barnen och mammorna!

Rospiggen:"Hur man kan hålla borta en kärleksfull pappa som inget hellre vill än att få finnas i sitt barns liv är för mig fullständigt obegripligt." Ja, det borde vara obegripligt för alla. Det är ett stort steg framåt att attityderna vänt och fäderna vill ta sitt ansvar som pappor och månar om barnen. En del anser att det har att göra med de senaste decenniernas Föräldralagar. Jag vidhåller att det inte var det normala förr. Det är bara att kontrollera i alla kyrkoböcker med anteckningen:Fader okänd! Svåra rättegångar för kvinnor som förnedrades när fäderna förnekade fadersskapet och vägrade att ens titta på sina barn och kvinnor måste ha intyg för sin oförvitlighet. Så var tiderna då så det är ingen myt. Därför behövs ny debatt det är viktigt att ta nästa kliv nu när tiden är mogen för det klivet och inte sumpa pappornas engagemang i sina barn. Det skall uppmuntras för barnens skull och för pappornas och mammornas skull. Men också faktiskt för farföräldrars och morföräldrars skull.

Världen är full av pendelrörelser. Pendeln har varit mycket långt åt kvinnans sida länge nu, med statligt sponsrad radikalfeminism och ett allt mer tydligt mansförtryck. Trots detta har man aldrig ifrågasatt termen feminism. Feminism handlar om att kämpa för kvinnors makt, inte för jämlikhet eller jämställdhet. Så länge kvinnan är svagare än mannen i samhället så kämpar en feminist och en jämställdhetsivrare åt samma håll, så diskussionen har inte behövts.

Det som hänt nu är att kvinnan fått MER makt än mannen. Feminismen vill fortfarande kämpa för kvinnans sak, men de har inte längre med sig de som vill ha jämställdhet. Detta blottar problemen i deras maktsträvan, visar tydligt att de är precis det de anklagat männen för: Förtryckare, som behandlar människor illa beroende på människans kön. De har aldrig sett en anledning att sluta pressa, och som resultat har vi nu genus"forskning" på alla lärosäten, rättslöshet för män i domstolar, en vidrig oproportionalitet i familjerätt, osv.

Feministerna fattar inte att samhället inte vill ha förtryck. Deras giriga och hänsynslösa maktkamp kommer inte att gå obesvarad. Pendeln svänger nu ifrån dem, och räkna med att dagen kommer när de ställs till ansvar. Lika vidrigt som de behandlat männen, lika illa kommer det att bli för dem själva i framtiden.

Jag är den förste att beklaga detta. Själv vill jag att män och kvinnor skall kunna komma överens, fungera på lika villkor i samhället, kort sagt, jag vill ha jämställdhet, därför att jag tror att det samhället har många fördelar som ett förtryckarsamhälle inte har. Själv skulle jag önska att feministerna kunde sluta försöka driva pendeln ännu mer i obalans; det skulle göra motreaktionen mot dem mindre. Mest av allt skulle jag önska att de kvinnor som säger sig vilja ha jämställdhet faktiskt tog avstånd från radikalfeministerna, det skulle lösa problemet över en natt.

Tyvärr får man inte allt man vill. Pendeln kommer braka över åt andra hållet. Vi får väl vara nöjda med att veta att svängningarna kommer att bli mindre och mindre framöver, och kanske kan vår avkomma någon gång i framtiden känna att de lever i ett samhälle där alla behandlas respektfullt som individer.