Cypernkonflikten måste lösas först

I samband med statsminister Fredrik Reinfeldts statsbesök i Ankara nyligen återuppväcktes debatten om vilken inställning Sverige ska ha till ett turkiskt EU-medlemskap. Denna diskussion kommer att fortsätta. Inte minst med tanke på att Sverige blir ordförandeland i höst, kommer vi att kunna påverka EU:s politik gentemot Turkiet.

Vissa av de argument som anförts mot ett turkiskt EU-medlemskap känns trista att ens behöva bemöta. Det gäller inte minst Mikael Gustafssons text på Newsmill, där det bl.a. hävdas att turkarna inte är riktiga européer eftersom de är muslimer. Tanken att en hel världsdel skulle vara religiöst homogen är lika korkad som den är farlig. Vilken religion anser Gustafsson att en riktig asiat eller en riktig afrikan bör ha?

Däremot finns det två verkliga problem som måste lösas för att Turkiet ska kunna accepteras som EU-land. Det ena är Turkiets demokratiska brister, vilka också regelbundet tas upp i den svenska debatten, på Newsmill bl.a. av Devrim Mavi. Det andra, som mindre ofta diskuteras i Sverige, är Turkiets ockupation av norra Cypern. EU kan inte som medlemsstat acceptera ett land som ockuperar ett annat EU-land.

Att det varit ganska tyst om Cypernkonflikten på senare år har delvis ett positivt skäl: efter kravallerna vid buffertzonen i augusti 1996, då två grekcyprioter dödades, har konflikten varit i stort sett oblodig. Detta får dock inte skymma det faktum att den fortfarande intensivt pockar på en lösning.

Än mindre har vi råd att glömma att förutsättningarna för en sådan lösning, trots UBP-ledaren Dervis Eroglus nationalistiska utspel efter det turkcypriotiska parlamentsvalet nyligen, troligen är bättre än någonsin sedan 1974. Båda sidor har idag ledare som verkar mer konstruktivt för en lösning än vad som varit fallet tidigare: på den grekcypriotiska sidan president Dimitris Christofias för arbetarpartiet AKEL, som har goda relationer med den turkcypriotiska vänstern, och på den turkcypriotiska sidan Mehmet Ali Talat, som är mycket mer kompromissbenägen än sin föregångare Rauf Denktash.

Vad dessa ledare inte riktigt har lyckats med än, i synnerhet inte på den grekcypriotiska sidan, är att förankra sin kompromissvilja hos befolkningen. Detta skulle dock kunna ändras om båda folkgrupperna fick uppleva att en lösning ligger inom räckhåll. Man ska inte heller glömma att viktiga steg redan tagits, inte minst förra årets öppnande av en passage i muren genom Nicosia. Nu kan båda folkgrupperna ta sig till "den andra" sidan genom en enkel passkontroll. Detta har dock en baksida genom att vissa grekcyprioter upplever att turkcyprioter, som är vana vid en lägre levnadsstandard, kommer och tar deras jobb genom låglönekonkurrens. Det illustrerar vilken betydelse fackliga rättigheter och åtgärder mot social dumping har för att lösa också etniska konflikter.

Cypern har varit en delad stat ända sedan sommaren 1974 då det händelseförlopp, som ibland kallas "C.I.D." (coup, invasion, disaster), inträffade. Cyperns folkvalde president Makarios störtades den 15 juli 1974 av det högerextrema grekcypriotiska nationalgardet, i själva verket en förlängd arm för den fallande juntan i Aten. Denna statskupp utlöste Turkiets invasion och användes av turkiska armén som förevändning för att bedriva etnisk resning mot grekcyprioter som bodde på den norra delen av Cypern. Marko Attila Hoare, historiker som specialiserat sig på Balkan och övriga sydöstra Europa, sammanfattar Turkiets agerande såhär:

- Turkiet hade varje rätt att intervenera på Cypern 1974 för att hindra de grekiska fascisterna att annektera ön till Grekland. Men Turkiet hade ingen rätt att sönderstycka öriket och fördriva omkring 170 000 grekcyprioter från deras hem, konfiskera deras egendom och etablera en etniskt ren turkisk ministat på öns norra tredjedel där grekcyprioter desförinnan utgjorde majoritetsbefolkning.

FN:s senaste seriösa försök att lösa konflikten skedde var den s.k. Annan-planen 2004, som i folkomröstningen bifölls av 68 procent av turkcyprioterna men avvisades av 78,5 procent av grekcyprioterna. Därmed fick planen skrinläggas, eftersom dess genomförande krävde godkännande av båda folkgrupperna.

Grekcypriotiska politiker hävdade att planen favoriserade den turkcypriotiska sidan, men det är knappast korrekt. I planen ingick bl.a. att två tredjedelar av de fördrivna grekcyprioterna genast skulle få återvända och övriga få ekonomisk kompensation samt få återvända inom en tjugoårsperiod, samt att tiotusentals turkiska bosättare skulle skickas tillbaka till Turkiet.
Planen innehöll dock också en del anmärkningsvärda inslag, t.ex. att Högsta domstolen skulle konstitueras av tre grekcyprioter, tre turkcyprioter och tre ickecyprioter.

Som den bistra verkligheten i Mellanösternkonflikten visar, blir rätten att återvända mer problematisk ju fler decennier och generationer som gått sedan folkfördrivningen ägde rum. De grekcypriotiska politiker som tidigare förhalat möjligheten till en lösning på konflikten har därför agerat mot sitt folks intressen, men Christofias har med sin positiva attityd brutit med denna trångsynta nationalism. Han vann presidentvalet bl.a. på att han lyckades övertyga en stor väljargrupp om att ett enat Cypern skulle befria landet från utländska truppers inblandning. Tillfrågad av en skeptisk journalist om han och Mehmet Ali Talat skulle komma att dricka grekiskt eller turkiskt kaffe under förhandlingarna svarade han: "Vi ska båda dricka cypriotiskt kaffe".

En lösning på Cypernkonflikten måste skipa rättvisa för dem som fördrivits från sina hem (vilket, och det ska inte glömmas, också drabbade cirka 50 000 turkcyprioter på den södra delen av ön) och samtidigt tillgodose turkcyprioternas krav att erkännas som en konstituerande del av Cypern och inte bara en nationell minoritet. Detta kommer att kräva ytterligare kompromissvilja från båda sidor.

USA:s inblandning i Cypernkonflikten är ganska diskrediterad sedan 1970-talet, då utrikesminister Henry Kissinger gav vapenexport och annat stöd till både grekjuntan och den turkiska ockupationsmakten och samtidigt motarbetade den demokratiskt valde presidenten Makarios. Resultatet av 1974 års händelser blev att NATO fick nya militära baser i en region med betydelse för både det dåvarande kalla kriget och Mellanösternkonflikten. De flesta bedömare anser att just detta var syftet med Kissingers cypernpolitik.

Den europeiska gemenskapen har gjort många misstag i internationella konflikter, inte minst i Bosnien, men EU har ändå klart bättre cred än USA i Cypernkonflikten. Sverige är ett land som åtnjuter ganska högt anseende hos både greker och turkar, inte minst för att vi har stora och välintegrerade invandrargrupper från båda folken. Utrikesminister Carl Bildt bör därför, under Sveriges ordförandeskap, göra allt som står i hans makt för att Sverige ska bidra till en lösning av konflikten. Bildt måste här skaka av sig sina reflexer från kalla kriget och inse att Christofias, som har kommunistiska rötter, bär på den viktigaste delen av nyckeln till en lösning.

Förutom att ett återförenat Cypern givetvis har ett stort egenvärde skulle det också få en annan positiv följd. Nämligen att efter en sådan lösning skulle EU med emfas kunna säga till den turkiska staten att nu har ni avgörandet i er egen hand: fixa de mänskliga rättigheterna i Turkiet, så kommer vi att acceptera er i EU.

David Munck (21 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/6740

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hur stort skall EU bli? Ska EU innefatta hela världen? I skolan fick man lära sig att Turkiet tillhörde Asien men nu vill visst politiker omdefiniera kartan så att Turkiet tillhör Europa?!
Det börjar likna Hitlers Europaplaner. Europaballongen skall visst blåsas upp tills den spricker av inre motsättningar? Och då pga olika religösa åskådningar??

Permalänk | Anmäl #1 TÅGMICKE, 2009-05-04, 13:43

Jag tycker att EU ska bli en del av Turkiet. Det är enklast så.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2009-05-04, 13:56

David Munck, jag har en fråga till dig.

Vad mer kan Turkiet och den turkiska delen av Cypern göra än att med stor majoritet rösta för och acceptera det förslag FN presenterat för ett avgörande i Cypernfrågan?

Vad anser du?

Permalänk | Anmäl #3 Vettiga mannen, 2009-06-06, 13:27

Jag håller med "Vettiga mannen" om att på senare år är det turkcyprioterna som visat störst vilja att lösa konflikten. Denna utveckling kulminerade vid folkomröstningen om FN-planen 2004. Den grekcypriotiska sidan har dock gått i mer konstruktiv riktning med Christofias som president och jag hoppas att det fortsätter så. Därför är Dervis Eroglus tal nyligen om en "tvåstatslösning" kontraproduktivt. På Cypern finns inga skäl för en tvåstatslösning eftersom Grekland och Turkiet, till skillnad från Israel och Palestina, redan har varsin stat som har helt ohotade gränser. En lösning på Cypernkonflikten måste bygga på en återförening av landet och nationella rättigheter för alla dess invånare.

Permalänk | Anmäl #4 David Munck, 2009-07-14, 00:38