Ett utakst till 80-talistens försvarstal

Jag vill börja med att betacka mig för privatåsykologiska analyser av mig som person. Dessa kommer inte att bemötas och jag betraktar dem framöver som rättshaveristiska personangrepp. Det är patetiskt och osakligt.

Jag har förstått att vissa punkter var otydliga i min första text och därför kommer jag att utveckla dem:

Goran:

"Du Jonas har mycket rätt när du skriver att "Eget företagande är således ingen lösning, då det för många innebär oändliga arbetsdagar...."

Men det är egna företag som blir små företag och som sedan skall växa för att ersätta de företag som läggs ner och som försvinner utomlands eller blir stora. När de är tillräckligt stora börjar de rationalisera bort anställda.

Ett stort problem är att det oftast är arbetssamt att starta företag och att växa. Men om ingen tar på sig detta så kommer det inte heller att finnas många anställningar. Villkoren för små företag att växa har varit för dåliga sedan 68-vänstern tog över. Det är därför som nästan alla svenska storföretag tillkom i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

En trädgårdsmästare får inte mycket tillväxt av blommor om han missköter trädgården. Politiker får den tillväxt av anställningar som de skapar förutsättningar för. Danska politiker verkar vara duktigare än svenska."

Alla företag kan inte bli stora och framgångsrika, att hoppas på att just min affärsidé är bra nog för att bli stor och framgångsrik är inte något som är rimligt att begära - personlig konkurs kan stå i andra ändan. Risken är för hög. Jag minns själv min gymnasieklass under ett föredrag av en av Svenskt Näringsliv anställd egenföretagare som skulle propagera för egenföretagande. Ingen i min klass var särskilt sugen på det efter att det kom fram att han inte fick träffa sina barn mer än någon gång i veckan och att "risken finns alltid att det går åt skogen". Den risken finns, och ingen ska behöva ta den. Dumdristighet bör inte premieras.

"Jonas, det vore kul att få veta hur du tänker när du skriver följande, "Det är dock endast individen själv som kan bedömma värdet av arbetet, varken en stat eller en "fri marknad" har rätten att bedömma individens arbetsinsats, det är direkt förnedrande.

Om du t.ex. äter på en restaurang och får dålig mat och usel betjäning. Är det då bara kocken och servitören som kan och har rätt att bedöma maten och betjäningen? Anser du att du får göra din bedömning också? Anser du att du får tala om vad du tycker?

Anser du att det bara är den som utför arbetet som kan bedöma värdet av det så får du nog svårt att vara företagare. Kunderna kanske ändå tycker något. Det lär även vara svårt att funka som anställd med kundkontakter. Företagets kunder kanske inte vill återkomma. Då blir du uppsagd p.g.a. arbetsbrist"

Vad gäller arbetet så har du helt rätt, i det rådande systemet måste en stor majopritet förnedra sig för att kunna få mat på bordet genom att låta en marknad definiera värdet av deras handlingar. Personligen anser jag att en valfri undersköterska gör en större insats och ett mer värdefullt arbete än alla tobaksbolagsdirektörer i världen tillsammans. Jag skulle vilja ge undersköterskan högre lön, men det är marknaden som bestämmer värdet av arbetet och därför känar tobaksbolagsdirektörerna mer. Arbete producerar mervärde, men inte bara i form av varor och tjänster, utan i form av meningsfull vardag. Som Werner Vögeli sa "Vinet blir aldrig bättre än sällskapet". Därför fungerar inte heller samhället då det är vinet, och inte sällskapet, som får definiera om det blir lyckat eller misslysckat.  Jag tror inte att marknadens bedömning är möjlig för att göra individen lycklig. Det jag menar är att ingen har den rätten att bedöma det, därför bör olika arbeten inte premiseras olika, under sådana omständigheter hindras möjligheten att vara lycklig för stora grupper. Inte bara genom att de får en lägre materiell standard, utan framför allt genom vetskapen om att "mitt arbete anses vara värdelöst".

Hans Palmstierna:

"Det är sånhär lyx-kommunism som riskerar att driva västvärlden till ruinens brant.

"Arbete är en rättighet - och bör vara - alla människor har rätt att känna att de bidrar och utför något." Det här i princip samma sak som att säga att du kräver att någon anställer dig för att göra något du tycker är trevligt - och att denne sedan skall betala för nöjet att ha dig som anställd.

"Att känna att man bidrar" ges av att man faktiskt bidrar, genom att utföra någonting som någon värdesätter. Om du ser det som förnedrande att "den fria marknaden" sätter ett värde på ditt arbete föreslår jag att du arbetar gratis - vilket är värdet av ett arbete där du kräver att ingen annans värdering än din egen får appliceras.. DIn typ av inbilskt ignoranta argument påvisar inget annat än en total brist på verklighetsanknytning, bristande förstående för hur ett samhälle fungerar, och en narcissistisk personlighet som är grundad i tanken att alla andra är skyldiga dig något - bara för att du existerar.

"Att låta hunger och hemlöshet verka som motivationens piska är väl knappast 2000-tal? " Intressant att du ändå argumenterar för en samhällsbyggnad som kommer leda till just det - eller har herrn aldrig någonsin hört talas om Sovjet? Eller var de "fel sorts" kommunister?

En persons "rättighet" blir alltid en annan persons "skyldighet". Inlägg som denna får mig att fundera på varför vi har ett allmänt skolsystem, för om man efter 9 års grundskola + yrkesutbildning kan förstå såhär lite om världen då kan vi lika gärna skrota svenska skolan på direkten.

Du, staten, eller någon annan kommer aldrig ha rätt till mig, min arbetsinsats, min tid, mitt liv eller mina pengar och oavsett vilka "rättigheter" du kräver kommer jag inte erkänna dem som skyldigheter.

Död åt gåslever-proletariatet."

Jag måste börja med att bemöta din haltande analys med att den 1. Behandlar ett socialistiskt beteendemönster inom ett kapitalistiskt system, det är klart att det blir bissart. 2. Jag studerar ett samhällsvetenskapligt ämne på universitetsnivå och enligt de betyg och kommentarer som jag har fått är jag jäkligt bra på det. Du kommer kanske förkasta det med att svensk utbildning är usel etc... vilket i så fall är samma taktik som Jan Björklunds oförmögenhet att ta till sig forskning på utbildning.

Du värnar om det som är ditt. Det du måste ha i åtanke då är: Vem har rätt att definiera dina möjligheter att anskaffa det som är ditt? Är det bara individen själv eller behövs någon form av samhälle? Enligt Rosseau så är samhället en överenskommelse mellan människor som ger upp en del av sitt oberodende för att få en viss trygghet. Det du verkar förespråka är att den här tryggheten är något som hindrar människan, medan jag menar att trygghet är en förutsättning för att våga göra saker. Ingen hoppar bungyjump utan lina i hopp om att träffa rätt. Jag vill ha ett samhälle där alla kan vara lyckliga, oavsätt bakgrund, hudfärg etc. I grund och botten är vi väl alla människor? Jag ser ingen anledning varför vissa ska vara mer jämlika än andra. Likaså betackar jag mig referenser till Sovjet, Nordkorea eller andra s.k. kommunistiska stater. Precis som jag inte bemöter Moderater med sina relationer till Fascistiska regimer under deras partihistoria. Eller är det kanske som Thatcher sa "I would do it again!".

Mats Forssblad:

"Tänkt vad dessa 80-talister lärde sig om arbetslivet på 90-talet fastän de ännu inte gått ut skolan."

Jag är övertygad om att barndommens erfarenheter spelar en större roll för vuxenlivet är större än vuxenlivets erfarenheter. Där har jag forskning inom många områden på min sida.

inte längre (11 artiklar)

Anmäl