Bra att s vill satsa på hälsa i kristider

När jag för några veckor sedan läste Socialstyrelsens folkhälsorapport 2009 var det en skrift som ännu inte skildrade hälsokonsekvenserna av den djupa ekonomisk kris som råder i Sverige idag. De långsiktiga följderna kommer vi att se först om fem eller tio år, det har vi lärt oss sedan krisen på 1990-talet, men troligen blir det tidigare denna gång. Anledningen är att läget på den svenska arbetsmarknaden och i trygghetssystemen ser annorlunda ut idag.

En av de viktigaste lärdomarna av 1990-talet var att välfärdssystemen fungerade som en buffert för krisen. Människor föll inte lika djupt ner i arbetslöshet eller sjukdom när a-kassa och sjukpenning kunde fånga upp. Men den dämpande effekt är inte lika självklar idag när trygghetssystemen stramats åt och behovet av stöd- och aktivitetsersättning ökar. Därför kan krisen denna gång få ännu djupare hälsokonsekvenser.

Under nittiotalskrisen slimmades också arbetsplatserna - det fanns utrymme för att effektivisera åtminstone till en början, men ju längre krisen pågick ju tuffare blev det. Dessa slimmade arbetsorganisationer är numera standard. Det finns helt enkelt mindre att "effektivisera", och färre att avskeda. Och totalt sett är den offentliga sektorn mindre idag, och fungerar därför sämre som krisdämpare. Därför riskerar också effekterna av de aviserade nedskärningarna inom exempelvis den kommunala sektorn att drabba både de anställdas hälsa och kvalitén i verksamheterna hårdare nu än på 1990-talet. Behovet av utbildning, vård och omsorg är konstant, eller till och med större. Arbetsmarknaden har dessutom stängt dörren för många ungdomar - en strukturell förändring som delvis avspeglas i folkhälsorapporten där unga personer, och främst kvinnor, redan innan denna kris kulminerat mår sämre än många andra grupper.

Därför är satsningarna på kommun och landsting, och inte minst på de ungas möjligheter, i den socialdemokratiska skuggbudgeten och i de rödgrönas gemensamma förslag kloka och helt nödvändiga - inte minst ur ett folkhälsoperspektiv. Trots att barnen oroas av att mamma eller pappa förlorat jobbet inom industrin, ska skolan finnas där som en trygghet, inte som i Perstorps kommun som nu aviserar minskad undervisning. Äldreomsorgen behöver inte färre hjälpande händer, särskilt inte inför en framtid där den äldre befolkningen blir allt större. Det är positivt att människor blir äldre, det är ett resultat av att människor får det bättre, och det måste mötas med en politik som bryr sig. Att satsa på kommun och landsting är en hälsofråga om något, det kunde man önska att även oppositionen lyfte fram mer i sin retorik och analys av krisen.

Dessutom är socialdemokraternas utbildningssatsningar på komvux och högskola, samt ökad forskning, en möjlighet för människor som förlorat sitt arbete att skapa en ny framtid, och inte fastna i det som den borgerliga regeringen i alla fall tidigare kallat "utanförskap". Arbetslöshet i sig kan vara en ökad risk för sjukdom, inte minst för den psykiska ohälsan. Att veta att man inte är behövd är ett hårt slag både för industriarbetare och för undersköterskor. En människa får inte slarvas bort, därför måste politiken förhindra att de som nu går ut i arbetslöshet kommer längre bort från arbetsmarknaden på grund av en passiv jobb- och välfärdspolitik.

Socialdemokraterna och de rödgröna tar även de unga på allvar och förpassar dem inte till att bli en "en förlorad generation". Det ungdomsprogram som presenterats erbjuder både jobb, nya vägar in på en tuff arbetsmarknad och en andra chans att skaffa sig en utbildning som vi vet är viktig för individens hälsa och chanser senare i livet. Det vore värt att pröva nu, men borde väl egentligen ha kommit redan innan valförlusten 2006. Ännu mer önskvärt hade en rejäl hälsofrämjande satsning för ungdomar varit. Dagens unga blir inte unga igen!

Socialdemokraternas budgetpolitik visar också på en tro på den offentliga sektorns aktiva roll i tuffa ekonomiska tider. Uppfattningen är tydlig att uppsägningar, varsel och "dolda" varsel i den offentliga sektorn är ett dåligt sätt att möta krisen på. Det visar på en tro på välfärdsamhället, ett system som i internationell jämförelse har stor positiv inverkan på hur befolkningens lever och mår. Hälsa i sig har ett värde, och är inte bara ett medel för framtida ekonomisk tillväxt, men helt nödvändigt.

Avslutningsvis måste understrykas att detta är en krispolitik. Det är inte en politik som svarar på hur vi bygger framtidens välfärdsstat, eller långsiktigt främjar människors hälsa. Den socialdemokratiska skuggbudgeten har en syn på samhällets aktiva roll i en krissituation vilket är mer än vad den borgerliga budgeten någonsin kommer lyckas med. Det inger hopp, och visar också på de stora skillnaderna mellan blocken. Det finns en vilja att "buffra" mot svåra tiden, och ge den offentliga sektorn en betydande roll i samhällsutveckling. Det är sannerligen en ansvarsfull politik! Men de stora strukturella framtidsfrågorna kvarstår, som till exempel vart välfärdssystemen är på väg. En politik för välfärden återstår också att forma tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. Detta är ett gyllene tillfälle att försvara och utveckla de generella välfärdssystemen och att låta politiken genomsyras av människors rätt till hälsa. Skattesänkningar för resursstarka grupper är, hur gärna man vill, inte ett sätt att bevara kärnverksamheten i välfärden, men tyvärr ett effektivt sätt att förlora fokus i fördelningsarbetet av våra gemensamma resurser. Det skapar inte heller inte nya jobb i, varken nu eller i framtiden. Det är dags att tro på välfärden!