Sverige - Självömkans land

Det har i medier börjat uppmärksammats huruvida det är synd om killar, eftersom de generellt sett har sämre betyg, och studerar vidare i mindre utsträckning än tjejer. Därmed är också cirkeln sluten, eller botten nådd, hur man nu vill se på saken.

Sverige är ett av de rikaste, jämlikaste och jämställdaste länder som någonsin har funnits. Många människor runt om i världen är avundsjuka på de svenska levnadsförhållandena.

Är det inte då ganska förvånande, att medborgarna i detta högutvecklade land tycker så himla synd om sig själva, att självömkan har upphöjts till dygd, och blivit ett av de mest effektiva instrumentet för att tillskansa sig makt över andra.

Självklart har man, i ett samhälle som Sverige, ett val om man, på grund av sin grupptillhörighet, vill betrakta sig som ett offer eller ej. Ett offer klarar sig ju inte själv utan behöver hjälp, och nu är det alltså killarna som är offer.

I Japan har taktiken att göra sig själva till offer använts för att undgå kritik för de krigsbrott som Japan begick under andra världskriget. Det är alltså en metod som kan användas för att nå vissa syften.

Som visats i boken "Balkaniseringen av folkhemmet" har den behjärtansvärda idén att hjälpa svaga grupper fört med sig att man nu tävlar i att vara medlem av den svagaste gruppen; då får man nämligen hjälp och blir prioriterad. Alla kan vi väl hitta någon svag grupp att tillhöra: Drottningen är det ju synd om (hon är ju kvinna), Kungen har dyslexi och så vidare.

Vad är det för människobild som denna offermentalitet är ett symptom på?

Jo, det är en människa, som inte kan välja själv eller ta ansvar, utan vars handlande formas av strukturer i samhället. Men är det verkligen på grund av dessa strukturer som tjejer har högre betyg? Är det inte för att de pluggar mer? Enligt Nobelpristagaren Friedrich Hayek är ojämlikhet en del av anledningen till att vi behöver frihet, eftersom, om det inte skulle visa sig att vissa sätt att leva var mer framgångsrika än andra skulle det inte frihet gynna utveckling.

Nu verkar det som att man lyckas bättre om man pluggar mer, läxan blir då att killar får ta och plugga mer de också om de vill lyckas lika bra. Om man jobbar riktigt hårt kanske man kan få bli en del av det där gubbväldet så småningom..

Det har visat sig att den största effekten av kvotering vid antagning på amerikanska universitet är att asiatiska studenter kvoteras bort. Detta beror på att de studerar mest, och därför är bäst. Är det inte konstigt att maktstrukturerna missat denna amerikanska minoritet, som också fått utstå diskriminering genom åren.

En annan skribent här på Newsmill skrev att det minsann är synd om män också, det är synd om alla. Ja, det var väl på tiden att männen också lärde sig att i Sverige måste man vara ett offer för att komma någonstans. Om däremot hävdar att man klarar sig själv, att man är sin egen lyckas smed, då ligger man illa till.

Det har länge hävdats att välfärdsstaten behandlar och förvandlar medborgarna till barn, som inte kan eller behöver ta ansvar. Det börjar bli allt mer tydligt att dessa barn i Sveriges fall har blivit allt mer bortskämda och självömkande, och nu väntar sig att staten ska hjälpa vid minsta motgång.

Är det inte dags att vi privilegierade Svenska medborgare skärper oss, slutar att tycka synd om oss själva och tar ansvar för våra liv?

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/6274

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack.

Permalänk | Anmäl #1 Schnasker, 2009-04-24, 11:04

Ja, det var ju ett snyggt sätt att osynliggöra brotten som sker mot våra barn. Vi föräldrar som fråntas alla rättigheter om våra barn helt oförskyllt och helt oberoende av vad vi gör....Vi tycker bara synd om oss själva...

Ofattbart naivt och blåögt skrivet. Visst belönas offermentalitet i vårdnadstvister, precis som lögner och manipulation. Dörför blir det helt logiskt den förälder som är kapabel till slag under bältet och ren ondska som oftast belönas enligt gällande lagstiftning.

Vi som spelar ett rent spel från början utan att se oss själva som offer, utan ansvarsfullt tar, och även i fortsättningen vill ta halva ansvaret. Det är nästan alltid vi som döms bort ur barnets liv.

Så visst håller jag med om dina åsikter om offermentalitet, men när jag efter att ha offrat allt i en oönskad och meningslös konflikt om mitt barn, mot en mor som hånler mot mig när jag förlorar i alla instanser. Så blir uppmaningen om att jag ska skärpa mig och släppa offerkoftan en förolämpning.

Människor som du kan omöjligt någonsin ha känt kärleken till ett barn.

Permalänk | Anmäl #2 Joakim Ramstedt, 2009-05-03, 04:17