I Lars Pålsson Sylls endimensionella värld finns inga svar

Lars Pålsson Syll svänger snabbare än börsen. I sin första artikel här på Newsmill (6/4) angrep han min bok "En perfekt storm : Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin" (Hydra Förlag) uteslutande med ovett och invektiv. Läs den igen. Det kan bli ett klassiskt exempel på hur man med hån kan försöka tysta förklaringar som inte stämmer överens med ens förutfattade meningar.

I mitt svar (8/6) undrade jag om professorn i stället kunde uppbåda några sakargument mot mina förklaringar till finanskrisen, och hör och häpna: då får jag sådana (14/4). Det är bara att tacka och ta emot - och bemöta, för när Pålsson Syll nu anklagar mig för ideologisk enögdhet har vi att göra med ett försök att projicera egna svagheter på omgivningen.

Pålsson Syll förklarar krisen med att banker ofta har ett intresse av att göra affärer med lånade medel för att tjäna extra mycket på uppgången, trots att det också förstärker nedgången lika mycket. Sådana hävstänger utsätter finanssystemet för väldiga risker och förstärker alla rubbningar. Pålsson Syll menar att jag inte för oss en millimeter framåt i förståelsen av krisen eftersom jag svär marknadsaktörerna fria från ansvar för sådant beteende och bara skyller på staten.

I sin iver att skylla allt på marknaden borde man kanske ha förväntat sig att Pålsson Syll formulerade sig så här:
"Vanligt folk, investerare och banker har gjort sig skyldiga till massiva misstag... Den som inte är rasande över hur många direktörer och handlare har betett sig vet inte vad de har gjort... Det är en fundamental missuppfattning att marknaden skulle vara rationell och befinna sig i någon typ av jämvikt där all information och klokskap finns med i besluten. Neoklassiska modeller fyllda med orealistiska antaganden om människan och ekonomin borde alltid förses med varningsdekaler."

Men då bedrar man sig. Det är nämligen mina egna ord, från den bok som enligt Pålsson Syll bara försvarar marknadsaktörerna och friskriver dem från ansvar. Min undertitel pekar till och med ut "kapitalet" som en av de krafter som sänkte världsekonomin. Om Pålsson Syll hade velat krydda sin artikel med några exempel på irrationella och omoraliska marknadsbeteenden hade han med fördel kunnat läsa min bok lite noggrannare. Jag beskriver och belägger just de problem han talar om: Att bankernas skuldsättning var för stor, att flockbeteendet var utbrett och att vissa aktörer inte ens begrep vilka affärer de gjorde.

Men där slutar likheterna mellan mig och Pålsson Syll, för han nöjer sig med dessa i grunden ganska triviala konstateranden och ser ingen anledning att leta vidare i jakten på kunskap om krisens bakgrund. Jag vill däremot veta vilka faktorer som gjorde att dessa aktörer hade de incitament de hade och varför deras vinstintresse tog sig dessa och inte andra uttryck. Och då måste man också studera penningpolitiken, bostadspolitiken och finansregleringarna.

Ja, banker och konsumenter skuldsatte sig absurt mycket i början av 2000-talet, men hur kan man friskriva den amerikanska centralbanken från ansvar för detta när den gjorde det lönsamt, genom att 2001 pressa ned räntan i botten och hålla den på absurt låga nivåer i fyra år? Och hur kan man bortse från att statliga löften att rädda banker som misslyckas bidrar till att de vågar ta sådana huvudlösa risker?

Ja, marknaden investerade tungt i bostadsbubblan, men hur kan man undgå att se att det har att göra med en bostadspolitik som pumpade ut bostadslån och förde in allt fler på en överhettad marknad? Wall Street köpte bostadsobligationer som om det inte fanns någon morgondag, men hur kan missa att det hade att göra med att de monopoliserade ratinginstituten gav obligationerna högsta betyg?

Pålsson Syll blir oss svaret skyldig. "Det finns kanske ett korn av sanning i detta", medger han, men avfärdar sedan de politiska förklaringarna som ointressanta utan att påvisa svagheterna i dem. Hans värld har bara en dimension: giriga bankirer gör dumma saker. That's it. Men varför leddes deras girighet in i dessa destruktiva banor? Och hur kommer det sig att det fick så svåra följder?

Det finns en anledning till Pålsson Sylls underlåtelse. Om han medgav att staten i dess olika skepnader ivrigt bidrog till att blåsa upp kreditbubblan framstår hans romantisering av politiken, och hans krav på mer makt till den, inte som särskilt fruktbar. I Pålsson Sylls talande metafor är politiker och myndigheter som oegennyttiga och hjältemodiga brandmän, som alltid bara vill släcka bränder och aldrig kan lastas för branden (finansaktörerna är däremot pyromaner som bara letar efter tillfällen att förstöra).

Ett bra exempel på Pålsson Sylls ovilja att erkänna att regleringar kan skada är hans syn på kapitaltäckningskrav. Han beskriver det som ett upplyst sätt att kräva att banker har ordentligt med eget kapital, som fick problem bara för att banker försökte smita från dem - genom att flytta tillgångar till en icke-transparent "skuggbanksektor" (vilket gjorde marknaden osäker på vad banken egentligen hade för tillgångar).

Han glömmer att nämna att det finns en politisk bakgrund till att vi över huvud taget måste kräva att banker har en viss mängd eget kapital. Orsaken är att staten garanterar insättares pengar och lovar att rädda banker på obestånd. När låne- och insättningsgarantier började införas i många västländer för ca hundra år sedan slutade bankerna ha stora nettotillgångar, för de skulle ändå bli räddade om det gick illa, och kunderna slutade kräva sådana buffertar eftersom de visste att staten skulle ersätta dem om banken gick omkull.

Så en typ av statsingrepp skapade behov av ett nytt statsingrepp. När kapitalkraven skapades krävde finansmyndigheter större kapital för tillgångar som banken hade på sin egen balansräkning (8 procent) och mindre om de lades utanför i ett specialbolag i "skuggbanksektorn" (0,8 procent). Pålsson Syll beskriver det som att bankerna drog sig undan regleringen eftersom han alltid vill hitta felet på marknaden, men en rimligare beskrivning är att finansmyndigheter upprättade en prislista, där vissa affärer bestraffades och vissa uppmuntrades. Om vi tror att vinstintresse är ett vanligt motiv på finansmarknaden var det ett sätt att trycka bort tillgångar från traditionell bankverksamhet till icke-transparenta specialbolag.

Med andra ord: Ett statsingrepp (räddningar av banker) skapar nya problem (banker tar för stora risker), som leder till nya statsingrepp (kapitaltäckningskrav) som skapar nya problem (risktagandet flyttar och blir mindre transparent).

Om statsingreppen ska jämföras med brandkårsinsatser har vi i så fall att göra med en brandkår som släcker bränder genom att välta ned bostäderna i havet. En saklig analys av skeenden som dessa kan inte romantisera staten, utan måste utgå från att även politiker, centralbankschefer och myndigheter har egna intressen (t ex makt, position, popularitet, röster) och att även de mest välvilliga regleringar kan ge upphov till icke-förutsedda och kontraproduktiva resultat.

På samma vis som jag medger att marknadsaktörer har gjort groteska felbedömningar vore det klädsamt om Pålsson Syll vågade undersöka de gigantiska misstag som politiker och myndigheter har gjort i upprinnelsen till denna finanskris.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/6296

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En sandlåda någon?

Permalänk | Anmäl #1 Tobbe, 2009-05-02, 22:28

Skönt att du finns, Johan Norberg!
Någon måste ju mata alla internet-troll. Tyvärr hjälper ej fakta mot allehanda troll. Troll tror nämligen inte på fakta.
En egen fundering jag har. Om man belönar folk som tar lån och bestraffar folk som sparar, vad händer då? Kanske en finanskris?

Permalänk | Anmäl #2 TÅGMICKE, 2009-05-15, 06:35

replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags

Permalänk | Anmäl #3 k247br, 2010-07-31, 04:44