Hjälte eller dåre?

Mohammed Omar skriver att Ahmadinjad är en av de "absolut populäraste ledarna i den muslimska världen". Det är inte svårt att förstå om så är fallet. Alla politiska / religiösa ledare av rang som nu eller historiskt gått i demagogisk polemik mot Israel och dess folk brukar bli populära. Till och med Idi Amin lär ha stått högt i kurs när han välkomnade PLO och det kapade planet till Entebbe i mitten av 70 talet. När Saddam Husseins republikanska garde rullade in i Kuwait City stod hundratusentals palestinska gästarbetare och hyllade den intågande armén som befriare. Och faktum är att lyckan stod i taket i downtown Amman när Irak lyckades träffa Haifa och Tel Aviv med scudrobotar redan under det första kriget. Och medan israelerna tejpade sina rutor och delade ut gasmasker, kunde man köpa små leksakslastbilar med scudar på, t-shirts och arbandsklockor som hyllade Saddam "befriaren" på marknaden i Amman. Tro inte för ett ögonblick att israelerna inte var väl bekanta med irakisk stridsteknik efter att ha sett bilder på ihjälgasad civilbefolkning i både Kurdistan och Iran.

Nu är ju förvisso inte Ahmadinejad eller den iranska befolkningen araber, utan perser. I allmänhet brukar kanske inte den västerländska publiken göra någon större skillnad (vilket framgår av en och annan insändare på Muhammed Omars artikel), men det är inte helt oviktigt. Iran och dess befolkning tillhör till övervägande del shiitisk islam, medan övriga mellanöstern - inklusive de heliga platserna Mecca, Medina, Jerusalem, Kairouan mfl - domineras av sunnitisk islam. Det är inte mer konstigt för oss än att Peterskyrkan, La Sagrada Familia och Notre Dame ligger i länder där företrädesvis katolska människor bor. 

Detta innebär i huvudsak att de tre dokument som främst bidrog till utformandet av det ursprungliga Israel ifrån 1948 (McMahon fördraget, Sykes / Picot överenskommelsen och Balfourdeklarationen) inte var, och inte är - annat än av möjligen generell filantropi mot stadslösa folk - en persisk / iransk fråga. Att det skulle kunna förhålla sig så kan man naturligtvis inte bortse ifrån. Den libyska ledaren Muammar al-Qadhdhafi var som bekant en stor vän till det - av Storbritannien - ockuperade Irland, och levererade vapen (faktisk på en svenskregistrerad båt). Baader Meinhof, Röda Brigaderna och al Queida anses också ha finansierats av arabiska intressen. På samma sätt är det allmänt känt att Hizbollah ("Guds parti") är direkt finansierat av iranska politiska intressen.

För mig är det dessvärre uppenbart att de intressen som frambärs varken är religiösa eller filantropiska, utan bara ett sätt att upprätthålla och förstärka en konflikt kring ett redan svårt drabbat folk - i det här fallet palestinierna. Om Ahmadinejad verkligen låg sömnlös över de stadslösa folk som finns i närheten, förutsatt att närhetsprincipen gäller i Iran, så vore det nog inte en dålig början att diskutera autonomi för kurderna i norra iran, framtiden för de shiitiska träskaraberna i södra Irak, eller transitpassage till en av shiiternas heligaste platser i nuvarande Irak; Kerbela.

Tyvärr tror jag inte att det är så enkelt. Var vi än bor, och vilket folkslag vi än tillhör, så har de flesta människor en åsikt om gällande politiska läge. Jag vet att jag sticker ut hakan, men om jag vore en viktig människa med all mandat, så ligger faktiskt andra stadslösa befolkningars öde mig varmare om hjärtat än just palestiniernas. Kurderna är ett av de folkslagen, tibetanerna ett annat.. Det som drabbat palestinierna är i princip exakt samma sak som drabbade den nordirländska (vilket enligt närhetsprincipen ligger rätt nära mig) och tibetanska befolkningen. Hej hopp - här kommer vi, nu ska vi bygga nytt där ni lever - så håll undan för fan. Likväl är det knappt någon som bedriver "kamp" för deras rätt till autonomi, självständighet och livsvillkor av det enkla skälet att de utgör inget omedelbart politiskt stabilitetshot.

Det värsta är att palestinierna som folkgrupp bara utgör fotbollen på en fotbollsplan. De sparkas runt i evighet hit och dit. Objektet är ointressant, det är bara spänningen, laddningen, politiken och målen som leder de olika lagen framåt. Jag menar att det finns ett panarabisk, västerländskt, amerikanskt och israelisk intresse av att fortsätta spela bollen utan att reflektera över vad eller vilka som blir söndersparkade. Palestinierna är enorma förlorare, men jag vet ärligt talat inte vem som är deras värsta fiende. Är det israelerna? Är det amerikanerna? Är det kanske till och med muslimerna via Hamas? Mohamed Omar ber om tålamod till denna befolkning. Vore det inte bättre att be om fred, förståelse och att avge ett löfte om att sluta behandla palestinierna som den egna polohästen från vilken man svingar en klubba mot boll och motståndare? Det gäller att se vem som är förloraren när man är stark, välutbildad och trygg. Det gäller också att hålla sig ifrån klyschor, von obenperspektiv och konfliktvilja. Den enda vägen till fred är att aktivt söka en lösning istället för att aktivt upprätthålla konflikten. Att släcka en eld är ganska hopplöst så länge det finns glada unga män som gillar gratis bensin och stora dunkar.

Der Spiegel har gjort ett par fantastiska intervjuer med Ahmadinejad för den som vill veta mer om denna president.

http://www.spiegel.de/international/world/0,1518,618559,00.html

Till sist lite allmänna klargörande kring språket. 

"Antisemitism" http://sv.wikipedia.org/wiki/Antisemitism

"Rasism" http://sv.wikipedia.org/wiki/Rasism 

"sionism" http://sv.wikipedia.org/wiki/Sionism

http://www.dn.se/nyheter/livet-atervander-till-trasken-som-saddam-odelade-1.557990

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/6311

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Du påpekar något mycket viktigt i: "När Saddam Husseins republikanska garde rullade in i Kuwait City stod hundratusentals palestinska gästarbetare och hyllade den intågande armén som befriare."
Det var i samband med dessa händelser som jag själv såg hyckleriet från Fatah. Hur kan man ha någon trovärdighet om kampen för sitt eget folk, när man som Yassir Arafat och anhängare, även här i Sverige, stödde Husseins ockupation av Kuwait? Hamas är sannerligen inte heller några änglar.
Att vi fortfarande efter 60 år har en 'flyktingfråga' är, som du säger indirekt, mycket en politisk konstruktion skapad av grannländerna.

Men alla dessa omständigheter hindrar inte att vi söker en lösning för palestinierna, och att vi har all rätt att kritisera raistiska inslag och brott från Israels sida.

Permalänk | Anmäl #1 Mats Forssblad, 2009-04-22, 07:29

Många hävdar att judehatet eller antisemitismen var - och alltjämt är - sionismens grogrund och förutsättning: utan antisemitism ingen sionism. För sionisterna är den judiska assimileringen den huvudfiende som främst måste bekämpas, eftersom assimilerade judar upphör att vara judiska nationalister och därmed kan de inte bli sionister eller värvas för sionismen. Den judiska sammanhållningen över nationsgränserna och myten om ett enat judiskt folk som skiljer sig från alla andra folk är ju sionismens förutsättning. Denna judiska sammanhållning kräver ett gemensamt hot: judehatet, antisemitismen. Utan ett sådant hot från omvärlden underlättas och påskyndas i de sekulariserade moderna samhällena judisk assimilering, och sionismen blir bara en generalstab utan soldater, ett huvud utan kropp. Därför blir antisemitismen nödvändig, räddaren i nöden. Här några uttalanden av framstående sionister:
Theodor Herzl, sionismens grundare, skriver i sin efterlämnade dagbok:
"Antisemiterna kommer att vara våra mest pålitliga vänner och de antisemitiska länderna kommer att vara våra allierade."
(Patai, 1960, band I, s.84)
Dr Arthur Ruppin:
"Man kan väl inte säga att endast antisemitismen har satt sionismen till världen, men åtminstone i Västeuropa är antisemitismen den starkaste agitatorn för sionismen, och antisemitismens undergång skulle också leda till sionismens undergång."
(A Ruppin: Die Juden der Gegenwart, Jüdischer Verlag, Köln, 1911, s. 278)
Dr Leo Wertheimer säger i sin bok "Der Judenhass und die Juden", som utkom 1918:
"Antisemitismen är judarnas räddande ängel, som kraftfullt sörjer för att judarna förblir judar... Antisemiterna har skapat det judiska medvetandet hos många judar som inte vill vara judar."
(citerad av dr Franz Scheidl: "Israel - Traum und Wirklichkeit", Wien, 1962, s. 18)
Den store sionistledaren dr Nahum Goldmann sade i sitt inledningsanförande vid Judiska Världskongressens möte i Géneve den 23 juli 1958:
"När antisemitismen i dess klassiska mening försvinner medför detta visserligen en förbättring materiellt och politiskt för de judiska samfunden överallt i världen, men det har också en negativ inverkan på vårt interna liv... Vårt (judiska) folk vet att kämpa heroiskt i dåliga tider men har ännu inte lärt sig att leva skapande i goda tider."
( N.Y. Times, 24 juli 1958)
Och i sin bok Den judiska paradoxen (Tiden, Sthlm, 1978, s. 182) säger Nahum Goldmann:
"En fullständig assimilation skulle vara en sannskyldig katastrof för hela det judiska livet."
Och prof Jeshua Goldmann förklarade vid den 26:e Världssionistiska Organisationens möte i Israel den 30 december 1964:
"Den största faran för judendomen och den judiska enigheten är den bristande antisemitismen."
(citat från Franz Scheidl, ibid. s. 18)
Det står utom allt tvivel att sionismen är oupplösligt förbunden med antisemitismen och inte kan leva den förutan. Sionisterna framhåller ständigt sin fruktan och avksy för antisemiter - men man vill inte bli av med dem utan ständigt väcka den till liv. Antisemitismens död blir sionismens död.

Permalänk | Anmäl #2 Stoppa Israel, 2010-02-28, 01:15