Thailand

Foto: scanpix

Förre ambassadören Bo Lundberg:

Thailand måste ta sina klassklyftor på större allvar

Publicerad: 2009-04-14 13:04, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

Om den urbana medelklassens emancipation var det tidigare ledet i Thailands utveckling till en modernare stat så är ett ökat medvetande hos den fattigaste landsbygsbefolkningen nästa steg i utvecklingen. Om premiärminister Abhisit Vejajiva förmår tolka detta mönster rätt så ser han till att möta denna nya fas med moderniserande reformer. Det skriver Sveriges förre ambassadör i Seoul Bo Lundberg.

48 millningar
13 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Bo Lundberg har varit Sveriges ambassadör Seoul och arbetade som ambassadråd Bangkok där han nu är bosatt. Han har också tjänstgjort i Tokyo.

Kalabalik har rått i Bangkok och jag har som vanligt inte märkt någonting. Ingen oro har brutit den sommarheta monotin på gatorna i den centrala del av staden där jag bor utom en och annan - detta år ovanligt tam - attack från vattenpistoler i något gathörn. Thailändare och turister firar det buddhistiska nyåret med att ösa och spruta vatten på varandra och på förbipasserande, till de senares förtret eller förtjusning, beroende på läggning. Själv avskyr jag firandet av Songkran, som helgen heter, men inte heller detta år lyckades jag bryta mig upp ur min tropiska lättja och ta mig iväg från vattenterrorn i Bangkok.

Till stor del beror det lugn som detta år råder i gathörnen i det centrala Bangkok dessa glödheta sommardagar just på det tumult som har rått i regeringskvarteren, kring Victory monument, Paya Thai, Paholyathin Road och på andra platser i stadens västra centra. En dov föraning eller avvaktan på något som kan växa och sprida sig utanför själva epicentrum.

Ty konflikten har eskalerat, blivit farligare och ändrat karaktär sedan förra gången för knappt ett halvår sedan, barrikaderna har växlat sida, våldsnivån är grövre, även om dödsfall och skadegörelse inträffade även för ett halvår sedan. Det är ingen tvekan om att rödtröjornas aktioner var gravt kriminella och det är i det närmaste ofattabart att inte ordningsmakten omedelbart reagerade mer resolut, särskilt gentemot sabotaget av det asiatiska toppmötet i Pattaya. Utan tvivel har rödtröjorna förverkat den good-will de säger sig åtnjuta från stora delar av befolkningen.

De gula tröjornas proteströrelse som föregick dagens händelser hade utlösts av att den störtade premiärministern Thaksin Shinawatras proxyregering vunnit ett val 2007 och var på väg att omintetgöra uppgörelsen med den korruption, despotism, ja diktatoriella anspråk och förmenta hot mot monarkin som präglade Thaksin-tiden. Thaksin är en politisk buse, som skickligt bringade till ytan och därfter utnyttjade de underprivilegierade fattigböndernas och proletariatets latenta missnöje för sina egna syften och det är som en sådan katalyserande ledare han har piskat upp stämningen hos de rödskjortade massor som under de senaste dagarna löpt amok i Bangkok.

Hans roll som uppviglare är därmed så mycket farligare än gulskjortornas tämligen beskedliga ledarskap, inte bara genom de huliganmetoder han instigerar, utan på längre sikt som symbol för en populistisk rörelse, kanske, som ofta har nämnts, av latinamerikansk femtiotalsmodell. Det är i den rollen som Thaksin-tiden och dess följdverkningar i dagens upplopp innebär en ny och möjligen eruptiv fas i det moderna Thailands utveckling.

Det är sjutton år sedan demonstrationer med allvarlig blodsutgjutelse ägde rum i Bangkok. Den gången, i maj 1992, var det en progressiv och alltmer självmedveten urban medelklass som slogs ned av den militärregim som generall Suchinda Kraprayoon försökte permanenta. Idag är det den urbana eliten som i samklang med militären - ehuru exakt var militären befinner sig i det politiska spektrat är inte alldeles klart - och åberopande skyddet av monarkin, som försöker bevara den bestående ordningen och hålla tillbaka massorna genom att begränsa demokratin till ett elitstyre.

Ironin i utvecklingen är sålunda uppenbar, även om Bangkok-eliten pekar på hotet från Thaksin och hans huliganer som den omedelbara samhällsfaran och inte de mer djupliggande kraven på full demokrati från de fattiga massorna. Dock säger elitens politiska arkitekter öppet att massorna på landet är för outbildade och dumma för att egentligen ha full rösträtt. Resultatet av fria val är att manipulativa populister som Thaksin kommer till makten, anser man.

Det mesta har skrivits om den klyfta som har blottlagts mellan fattig landsbygd och denna relativt välmående urban medelklass (för att inte tala om de obscent rika), men det kan ändå finnas skäl att erinra om att det inte är roligt att vara fattig någonstans och särskilt inte i Thailand. Det är i många fall fråga om långtgående exploatering från vissa starkt privilegierade gruppers sida av landets fattiga massor, av Thailands naturresurser, av dess miljö. Att vara fattig i Thailand innebär alltför ofta att bli frånlurad eller tvingad bort från sitt land - ett tiotal procent av thailändarna äger det mesta av all mark - att bli bestulen och trakasserad av korrupta poliser, att se sin levnadsmiljö förorenad av den mest hänsynslösa miljöförstöring, att kanske mista sina söner till slavarbete på fiskebåtar och ständigt uppleva att rättssystemet inte är till för dem. Ett underutvecklat skolsystem berövar de fattigas barn den utbildning som kan ge dem en röst att artikulera orättvisorna med. Det är en liten tröst att gästarbetare från Burma har det än värre.

Vad Thaksin gjorde, på känt maner hos den typen av populistiska politiker, var att uppväcka missnöjet med denna tingens ordning som under historien legat dold under känslan av thailändsk samhörighet. Han gjorde sig populär med införa en rudimentär sjukförsäkring, ökade stödet till byarna och de röster han inte fick genom popularitet köpte han helt enkelt genom att dela ut kontanter.

Om den urbana medelklassens emancipation var det tidigare ledet i Thailands utveckling till en modernare stat så ser jag ett ökat medvetande hos den fattigaste landsbygsbefolkningen om sitt bedrövliga predikament nästa steg i utvecklingen. Om premiärminister Abhisit Vejajiva förmår tolka detta mönster rätt så ser han till att möta denna nya fas med moderniserande reformer. Låt mig erinra om att Thailand inte har varit främmande för modernisering, särskilt kung Mongkut tog vid 1800-talets mitt energiskt till sig reformerta ideer utifrån. Abhisit har sålunda en upplyst thailändsk tradition att luta sig mot.

Och till sist det här med gemensam thailändsk identitet. Jag vill minnas att det var Ian Buruma som i sin bok av japansk populärkultur visade att det vi upplever som asiatisk särart i mycket är en effekt av projicerad västerländsk exotism. Västerlänningar förväntar sig att asiater skall bete sig vad västerlänningarnar själva upplever som "asiatiskt" och rättar sig efter dessa förväntningar. Så uppstår den asiatiska "särarten".

Men Thailand har på gott och ont aldrig varit koloniserat och har därför aldrig haft något problem med sin nationella identitet. Känslan av nationell samhörighet, detta att vara Thai är genuin och djupt grundad. Det är en kärlek till landet, till det typiskt thailändska, till religionen och framför allt till monarken som delas av alla thailändare. Det finns goda skäl att tro att, även om Thailand under en längre tid kommer att genomgå en eruptiv fas så kommer denna nationella samhörighet, förstärkt genom ett upplyst reformarbete, till sist, som Philip Bowring skriver i International Herald Tribune (den 14 april) att åter konsolidera landet under en vördad och avhållen monark.

Vad är då det typiskt thailändska? Jag gör det enkelt för mig och läsaren genom att definiera det som något tillräckligt trevligt för att hålla mig kvar i landet även under glödande hetta och den mest olidliga vattenfestival. Om det, som sagt, inte är fråga om ren lättja.

Bo Lundberg

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/6008

13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

OBS!!! Felaktighet; jag har inte varit ambassadör i just Bangkok!

Permalänk | Anmäl #1 Bo Lundberg, 2009-04-14, 13:51

Förre ambassadören Bo Lundbergs artikel på Newswill innehåller några sakfel.

1. Bo Lundberg har inte varit ambassadör i Thailand, vilket han själv påpekar.

2. Premiärministerns efternamn är felstavat. Han heter Abhisit Vejjajiva.

3. Songkran är inte en buddhistisk högtid, vilket Lundberg felaktigt påstår. Songkran firas förutom i Thailand också i Laos och Kampochea men har ingen koppling till buddhismen.

Permalänk | Anmäl #2 Folke Westling, 2009-04-14, 14:50

En aning von oben perspektiv känns det som, de förtryckta massorna bör tilldelas ett lagom stort köttben för att den styrande klassens dumhet och enfaldiga snikenhet inte skall fälla dem själva. De som har den vidsyntheten i styrande klasser är inte sällan undantag i historien.

Det är alltid en svag grund för folket om de måste vara beroende av att den styrande klassen vill vara storsinta, ”rättvisa” och pytsa ut till folket vad de tycker är skäligt i motsats till om folket har den demokratiska och ekonomiska makten att man måste tillerkänna dem ett skäligt människovärde på deras villkor.

Lord John Maynard First Baron Keynes of Tilton kan väl sägas vara en av dessa upplysta och intelligenta, naturligtvis är han idag djupt avskydd och baktalad av de nya liberalerna trots att han räddade kapitalisterna. Ekonomi för Keynes var ju inte dagdrömmeri i utopiska modeller utan ett sätt att applicera intellektuell stringens och förnuft på aktuella ekonomiska problem för att lindra dem.

”Since he was clever, rich, self-assured, well-connected, witty, arty, homosexual and usually right, he made many enemies …”

Permalänk | Anmäl #3 Klerken, 2009-04-14, 15:48

Tack, Folke Westling, flör dessa påpekanden.

Vad stavningen av namnet beträffar är det allltid vanskligt att överföra det thailändska alfabetet till det västerländska Jag kollade hur NY Times korre stavade namnet men jag kan ju ändå ha slarvat. Det finns f ö även ett par andra stavfel i texten.

Vad Songkran beträffar kan du ha rätt, jag försöker mest bara överleva de tre dagarna. Notera dock följande text från nätet (missade källan):

"Buddhist New Year
In Theravadin countries, Thailand, Burma, Sri Lanka, Cambodia and Lao, the new year is celebrated for three days from the first full moon day in April. In Mahayana countries the new year starts on the first full moon day in January. However, the Buddhist New Year depends on the country of origin or ethnic background of the people. As for example, Chinese, Koreans and Vietnamese celebrate late January or early February according to the lunar calendar, whilst the Tibetans usually celebrate about one month later."

Även vattenritualen är ursprungligen riktad till munkarna och har således en buddhistisk anknytning, men har sedan urartat och profanerats.

Men än en gång - jag böjer mig för din expertis i ämnet.

Permalänk | Anmäl #4 Bo Lundberg, 2009-04-14, 18:50

Pikant nog stavar Khun Abhisit själv efternamnet på samma sätt som jag: Vejajiva (i Facebook).

Nog nu om denna inte överdrivet väsentliga fråga.

Permalänk | Anmäl #5 Bo Lundberg, 2009-04-14, 19:22

Min uppfattning om Thailnad är att det är ett fascistiskt land med ett vänligt folk.

Faascismen syns på flera sätt varav Bo Lundberg inte nämner något.

Jag vill därför komplettera med att påpeka några sätt där bl.a. den fascistiska polisen visar sitt ohyggliga ansikte.

1. År 2003 under Thaksins styre (jag delar Bo Lundbergs uppfattning om den genomkorrumperade Thaksin) lät denne sin polis mörda närmare 3,000 osktyldiga männiiskor under förevändning att de var knarklangare. Grunden för avrättningarna sades vara polisens uppfattning arr de var knarklangare. I efterhand har man påvisat att kanske hälften av de mördade inte kunde kopplas till narkotikabrott och det är sannolikt att denna hälft då innehöll ett antal politiska fiender till Thaksin.

Oavsett om de mördade var knarklangare eller ej så är Thaksins agerande horribelt eftersom "avrättningarna" inte föregicks av en juridisk prövning av skuld och morden inte utdelades i enlighet med lag. Enligt min uppfattning borde Thaksin av dettta skäl vara paria i västerlandet, men så är inte fallet, vilket för min del bekräftar min uppfattning om västerlandets politiker som mer eller mindre alkoholiserade menlösa kvacksalvare, ej värda diplomatisk status.

http://stopthedrugwar.org/chronicle/560/thailand_new_war_on_drugs_human_...

2. Inte bara "knarkbrottslingar" avrättas utan även politiska aktivister, ja t.o.m miljöaktivister, Tortyr är standard. Även grov professionell tortyr

http://www.alrc.net/doc/mainfile.php/unar_hrc_th_2005/

3. Barn prostitueras i thailand mot barnens vilja med VÅLD, s.k "seasoning", dvs de tvingas gradvis se sig själva som prostituerade i en asocial process på slutna bordeller. Systematiska våldtäkter blandat med lockbeten är metoden och den appliceras ofta på helt ovetande barn, som initialt tror att deras "välgörare" ska hjälpa dem med arbete, mat, pengar. I stället tvångsprostitueras de med om nödvändigt hänsynslösa våldtäkter. Den thailändska polisen antingen bortser från problemet eller DELTAR i prostitutionsprocessen av barnen genom att genomföra våldtäkterna ... som ett led i en korruptionsprocess, dvs thailändska polisen både deltar i utnyttjandet av barnen och uppbär ersättning från bordellerna, dvs ytterst från barnens tvångsprostitution !!!

Här är en beskrivning av hur mycket av barnprostitutionen i princip fungerar med våldtäkter etc .. (engelska) :

www.ahavakids.org/about_trafficking.htm

Jag tycker att USA borde försöka tillse att deras allierade "vän" - fasciststaten Thailand - upphör med tvångsprostitution genom systematiska våldtäkter av barn .... I stället för att - felaktigt - anklaga politiska fiender som Iran, Nordkorea, Syrien för att tillåta barnprostitution ?

Thailand har ordentliga lagar mot barnprostitution, men polisen är svårt korrumperad och sexindustrin har djupa rötter i Thailand. Problemet är i mycket att åtgärder inte vidtas mot polisen, som ofta själva deltar i brotten mot barnen.

Jag för min del har beslutat att aldrig mer åka till fascistiska Thailand och har hållit det löftet sen 1989 trots att jag tidvis har bott i sydostasien

Jag försår inte de som reser dit.

Permalänk | Anmäl #6 Börje Lundberg, 2009-04-14, 21:50

Naomi Klein har i sin bok "Chockdoktrinen" en del synpunkter på Thailands utveckling som jag menar är tänkvärda.

Permalänk | Anmäl #7 Daniel J, 2009-04-14, 22:06

Sorry, Bo Lundgren, men Thaielitens mantra om att Thaksin är en "populist" ljuder riktigt ihåligt. Här kom alltså till slut en ledare som lyckades genomföra genomgripande reformer till de fattigas fördel i detta starkt hierarkiska och elitistiska land, och fick således deras förtroende och majoriteten av rösterna. Att kalla sådant för "populism" är bara manipulativt ordvrängeri och ren ytlig propaganda. Thaksin eller rödskjortorna skulle säkert vinna vid ett omval - det är naturligtvis därför de begär det, och därför de förvägras det - helt enligt demokratins spelregler.

Thaksin var sedan en hänsynslös och konfrontativ politiker, som antagligen gjorde sig skyldig till viss korruption (även om nuvarande regering - också korrupt - uppenbart överdriver problemet). Men det är också ett faktum att rödskjortorna inte överlag är okritiska till honom, och många av dem stödjer honom inte ens. Bilden är inte svartvit och är det aldrig i sådana här sammanhang; men jag har inga problem med att utse nuvarande regering till de riktiga skurkarna i dramat.

Permalänk | Anmäl #8 Rickard Berghorn, 2010-05-03, 02:51

For the record:

Lundberg var namnet.

Lundgren återkommer hela tiden och tycks vara ett slags default name för allt som börjar på "Lund". Ungefär som flöjt tycks vara default träblås. "Hur går det med flöjtspelandet?" hör jag ideligen trots att mitt instrument är klarinett.

Permalänk | Anmäl #9 Bo Lundberg, 2010-05-15, 14:56

Om du inte kan svara utan att tramsa, är det mer respektingivande om du överhuvudtaget inte kommenterar. I din artikel här ovan gör du inte något annat än bekräftar dina egna på förhand givna fördomar med krisen i Thailand som filter.

Permalänk | Anmäl #10 Rickard Berghorn, 2010-05-17, 10:48

Ta inte illa upp, det var ingen personligt riktad tillrättavisning - en sådan vore gravt ohövligt från min sida - och naturligtvs inget svar på din kommentar.

Bara, som jag skrev, en fotnot till protokollet, för att äntligen få mitt namn rätt . En bagatell.

i asiatiska länder är ju dock detta med namn ingalunda oviktigt. Thailändare som jag mött en enda gång för 25 år sedan kommer ihåg inte bara mitt utan även min pojkes namn. Japaner tar sig god tid att inpränta namn och titel etc då de mottar ett visitkort.

Det är ett sätt att bekräfta motpartens identitet och i förlängningen hans-hennes autentiska existens.

Permalänk | Anmäl #11 Bo Lundberg, 2010-05-19, 01:47

Bo Lundberg: 'Ta inte illa upp, det var ingen personligt riktad tillrättavisning - en sådan vore gravt ohövligt från min sida"

Det är naturligtvis ingen som uppfattade den så heller. Däremot betackar jag mig fortfarande för trams, och tillrattavisar gärna när sådant görs.

Permalänk | Anmäl #12 Rickard Berghorn, 2010-05-19, 07:21

Rickard: tack för bra inlägg i svar på artikeln.

Permalänk | Anmäl #13 Emily Svensson, 2011-09-25, 07:22

Thailand

4 artiklar 4 bloggar

Skriv i ämnet! Länka till blogg

De thailändska myndigheterna verkade ha återupprättat ordningen i Bangkok på torsdagen efter upplopp och bränder som följde på militärens skingrande av rödskjortorna.