Kristus behöver inte befrias från kyrkan, Jonas Gardell

Då man upplever hurudan denne Gud är, han som ser ner i djupet och hjälper just de fattiga, föraktade, eländiga, jämmerliga, övergivna och dem som ingenting är, då blir Han oss så innerligt kär, då flödar hjärtat över av fröjd och hoppar och dansar i den stora glädjen som Gud ger"

Detta Luthercitat säger det mesta om mitt förhållande Gud, såsom han framträder i den kristna tron. Jag kom till kristendomen via socialvården, i många år skrev jag om utslagna och utstötta människor i DN och i 15 år bodde jag med min familj på Barnbyn Skå, där min man Bengt Börjeson hade efterträtt Gustav Jonsson. Det var en verksamhet som byggde på solidaritet med de understa i samhället. Därifrån var steget till den kristna människovärdestanken inte långt. När en del blev förvånade över att jag blev präst fick jag hjälp av stiftspsykologen i Visby stift, Lennart Belfrage, som hjälpte mig att se den röda tråden i mitt liv. En sorts identifikation, alltså, med utsatta människor som kanske har med min barndom och uppväxt att göra men också med min vuxna existens som karaktäriseras av ett drygt pensum och stort ansvar. I kyrkan, under nattvarden, kan jag för en stund lägga mitt liv i Guds händer, känna att jag är buren. Överlåtelse kallas det på kyrkans språk, att man förstår att man varken kan eller måste bära allt på sina egna axlar, att man får vila i försynen. Jag brukar tänka på Birgitta (den heliga), också hon mångbarnsmor som jag. Jag känner en gemenskap med henne genom seklen när hon tydde sig till Maria och Jesus. (Hur förfärligt därför med den fullständigt anakronistiska Mariautställningen på Historiska museet just nu där Maria, Guds moder, framställs som ett våldtäktsoffer, hon som gett tröst åt så många. Men det är en annan historia som jag har behandlat i Kyrkans tidning nr 45:08.)

När jag bodde på Skå gick jag med i Sånga-Skå kyrkokör. Till en början lyssnade jag ganska förstrött till prästens ord. Min gudstjänst var att sitta tillsammans med de övriga körmedlemmarna på orgelläktaren och nästan omedvetet insupa Guds ord, bönerna, predikan, välsignelsen, nattvardsritualen och psalmerna. Det tror jag är en bra ingång till tron. Religion är ingen intellektuell verksamhet och kyrkan ingen förening bland andra. Svenska kyrkan är en folkkyrka med låga trösklar dit alla är välkomna. Inga prestationer behövs. Du är människa, det räcker. Det är Svenska kyrkan när den är som bäst, en motkultur i vår prestastionsinriktade tid. Och prästen i predikstolen ska vara som en ammande mor som drar fram brösten och ger barnen di, slösande och ömt. Nej, det är inte mina ord utan Luthers, träffande som alltid. Vad han uttrycker här är att religionen är en rätt barnslig verksamhet och att tron talar till våra mest grundläggande behov av tröst och tillit. Livet igenom förblir vi Guds barn, det är sant. Eller som förre biskopen i Västerås, Claes-Bertil Ytterberg uttryckte det en gång när jag intervjuade honom, i kristendomen betraktas människan som en myndig varelse med förmåga att välja mellan ont och gott. Samtidigt finns det en förlåtelse för oss alla de gånger vi väljer fel. Att kunna hålla de två bollarna i luften samtidigt är avgörande i en kristen livssyn. Vi lever alltså i ett moraliskt universum, som Desmund Tutu i Sydafrika formulerat det, men riktigt varför vårt mänskliga liv är konstruerats på det sättet finns det inget defintivt svar på, hur mycket molekylärbiologin än anstränger sig i sitt sökande efter religiösa gener, själviska gener och annat. Just idag, när jag skriver detta, den 8 april 2009, läser jag i en artikel av specialisten på barns hjärna och utveckling, professor Hugo Lagercrantz, att religionen är medfödd hos människan. Ja, kanske det. Men jag tror vi får nöja oss med att instämma med Kant när han säger att två ting fyller honom med vördnad, stjärnhimlen ovanför mig och samvetet inom mig. Det är grunden för religionens fäste hos människorna.

"Allt vi kan veta om Gud är Jesus Kristus och honom korsfäst", lyder ett annat Luthercitat. Det är väl fångat. Den outgrundlige och onåbare guden tar i kristendomen en människas gestalt och delar liv och död med oss. Hans budskap är kärlek och upprättelse åt varenda stackars syndig själ och det älskar vi. Samtidigt är han den gud vi skulle spotta på. Passionshögtiden, Jesu död och lidande på korset, och hans återuppståndelse på tredje dagen, påsken som nu nalkas, säger mycket om oss människor, om vår kluvenhet, vår längtan, vår svekfullhet, vårt hopp och vår förmåga att älska och hata. Vi bär två klingor på samma skaft, som författaren Pernilla Glaser formulerar det i en intervju som jag gjorde med henne i "Jesusboken" som gavs ut av förlaget Cordia vid millennieskiftet.

Simul justus ett peccator, både syndig och rättfärdig samtidigt, är ett annan Luthersentens som uttrycker samma sak. Denna dynamiska människosyn är det, menar jag, som gör att kristendomen överlevt och lever än idag och att också vi, som älskar att kalla oss "moderna människor" kan känna igen oss och finna ett fäste i kristendomen än idag. I sin nyutkomna bok, "Livsmodets språk", Arcus 2009, avvisar Karlstadsteologen Henry Cöster den så kallade tvårumstanken, där Gud bor i ett rum och vi människor i ett annat. Att göra Gud till människa som i den kristna tron innebär en sekularisering av religionen, det är ett sätt att förena det gudomliga och det jordiska. Tanken är inte ny, den har tidigare utvecklats av bland andra den store tyske teologen Bonhoeffer (han som mördades av nazisterna), men jag tror att den passar vår tid. Den innebär att hela världen och alla människor är Guds heliga verk som det är vår uppgift att ära, älska och vårda. Att världen är en.

När man säger att Gud finns i världen och vardagen är det dock viktigt, tror jag, att inte tappa bort just den där stora undran och bävan inför tillvaron som Kant talar om. Avmytologiseringen, skriver den underbara Lutherforskaren, professor Birgit Stolt i Uppsala, expert på Luthers bordssamtal, avmytologiseringen har medfört ett känslomässigt vakuum som också finns inom kyrkan och som driver nutidens människor till ockultism och nyandlighet. "Vad det gäller för kyrkan är att på nytt åstadkomma en symbios mellan känsla och förstånd, vilket inte medför en förlust för trovärdigheten", skriver Birgit Stolt.

När vissa så kallade "intellektuella" nu kommer ut som kristna är det ändå kanske just detta som talar till dem, en vördnad inför tillvaron som söker ett språk och en hemvist i den moderna tiden. Det kan kyrkan erbjuda. Och jag tror inte, för att polemisera en aning mot Jonas Gardell, som vill befria Kristus från kyrkan, att det behövs. Han hör hemma där och där kan man möta honom. Liksom i alla goda möten mellan människor. Där är han lika närvarande. Jag frågade före detta nunnan och religionsfilosofen Karen Armstrong när hon kom till Stockholm i samband med att hennes självbiografi "Spiraltrappan" kom ut på svenska häromåret, jag frågade henne vem Kristus är. Han är Gud, sa hon, och Guds främsta kännetecken är medkänsla. Så är det i alla de stora religionerna.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/5929

13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En tanke som passar vår tid, skriver Kerstin Vinterhed. Men vad är den tanke Kerstin ger uttryck för, om inte den gamla mysteriekultens, med en gud som tar mänsklig skepnad, dör, återuppstår och frälser. Sådana kulter fanns det dussintals av när kristendomen föddes. Har det någon betydelse för Kerstin att kristendomen, liksom de övriga kulterna, med största sannolikhet helt enkelt inte är sann? Att den passande tanken är en lögn?

Permalänk | Anmäl #1 Mats Forssblad, 2009-04-11, 13:33

Mats,
den "passande tanken" som myten bär med sig behöver inte vara en lögn.

Permalänk | Anmäl #2 Claes Samson, 2009-04-11, 13:46

Det är också min uppfattning, Mats Forssblad. Människans behov av religion är vad som skapat Gud. Gud har inte skapat människan, männsikan har skapat Gud.

De kristna talar ständigt om den moderna människan behov av religion men undviker alltid den centrala frågan om huruvida det är det minsta rimligt att anta att en biblisk Gud verkligen existerar.

Och en gång. Även vi ateister känner vördnad inför tillvarons storhet. Men det är den naturliga tillvaron vi hänförs över, inte något övernaturligt. Vi inser, liksom de kristna att det mänskliga förnuftet (ännu) inte är i stånd att helt förstå denna storhet, men detta på grund av våra begränsningar som biologiska varelser. Kanske någon gång i framtiden, kanske inte.

Permalänk | Anmäl #3 Bo Lundberg, 2009-04-11, 13:52

Nu är det bara att vänta på fler som bla Jan Myrdal - om den mannen finner tro kan man nog
se lite hopp även iför sverige - den självutnämnda intelligensian här har aldrig tidigare gjort avbön - dax för en ny generation av sanna intellektuella som vare sig de bekänner sig till någon tro eller ej verkar för den friheliga tanken att alla människors åsikter skall respekteras - ett land vars åsikter hela tiden utgår från ett antal knäppgökar som hela tiden pläderar för auktoritära system kan knappast kallas civiliserat

Permalänk | Anmäl #4 Matsi, 2009-04-11, 14:06

Mysterierna kring mytologiska berättelser om död och återfödelse är på intet sätt någon lögn, då upplevelser av detta slag är väl dokumenterade i den vetenskapliga forskning som bedrivits sedan 50-talet på de psykedeliska droger som står till grund för dessa berättelser.
.
Jag har själv haft upplevelser av detta slag genom rituellt bruk av psykedeliska enteogener. Om någon söker bekräftelse på sanningshalten i detta så är det inte svårare än att själv utforska de förändrade medvetandetillstånd och erhålla spirituella upplevelser droger av detta slag ger upphov till.
.
Att kristendomen har lämnat sitt ursprung i detta avseende och istället politiserat sitt mytologiska arv i kyrkans maktanspråk är en annan fråga. Det finns inget motsatsförhållande mellan vetenskaplig forskning och utforskandet av medvetandet.

Permalänk | Anmäl #5 Abel Backlund, 2009-04-11, 14:19

"Detta Luthercitat säger det mesta om mitt förhållande Gud,"

Vilket säger "allt".

Det är tron på en inriktning om Gud du tror på ... som uppstod ca 1500 år senare endast för att Gudstron enligt protestanterna blev snevriden med tiden.

Du tror inte på Gud, du tror endast på en specifik version av Gud och Guds ord.

Precis som alla andra religiösa, oavsett religion.

Permalänk | Anmäl #6 ST, 2009-04-12, 01:47

Jesus, en man född och verksam i Asien och Afrika men trots det så är våran Kristusbilder en blond vit man. Andra tolkningar gör att vi blir påminda om att ingen kan göra anspråk på en enda rätt tolkning av Jesus. Det kanske även är så att en ”levande” Gud ständigt ger oss nya uttryck som får oss att reflektera över vad vår tro står för.

Permalänk | Anmäl #7 Annika, 2009-04-13, 10:56

Huruvida Jesus behöver frigöras från kyrkan eller inte beror väl på om man söker sanning i frågan eller om man bara vill bygga vidare på myten?
.
Ville jag verkligen veta vem Jesus var, så är nog kyrkan det sista ställe jag skulle vända mig till för en opartiskt redogörelse.

Permalänk | Anmäl #8 Per R, 2009-04-13, 22:12

"..han som ser ner i djupet och hjälper just de fattiga, föraktade, eländiga, jämmerliga, övergivna och dem som ingenting är, då blir Han oss så innerligt kär, då flödar hjärtat över av fröjd och hoppar och dansar i den stora glädjen som Gud ger".

Kan man få en förklaring till exakt hur Gud hjälper de fattiga, föraktade etc i praktiken. Det vore intressant att få veta.

AC

Permalänk | Anmäl #9 Alf Carlsson, 2009-04-15, 18:09

Varför ska man leta efter sanning i en mytologi? Hela konceptet är skrattretande!

Permalänk | Anmäl #10 Henrik Bergdahl, 2009-04-16, 03:44

Visst kan man försvara den kristna tron och även kyrkans betydelse som hemvist för Jesus som frälsaren men att vi vet något om Gud är en paradox i den meningen att varje människa har sin egen tolkning vad och hur Gud är även inom ett och samma trossamfund. Än större är skillnader mellan de olika kristna kyrkorna och slutligen sekterna som exempelvis Westborough Babtist Church i USA, en kristen kyrka som målar Gud i precis motsatta färger till vad Kerstin Winterhed skulle göra. Enligt deras tolkning har budskapet om Guds hat en alldeles central betydelse i deras kunnande.

Om de kristna samfundens olika tolkning inte vore som slag i ansiktet på varandra så skulle jag tro att vi vet något om Gud. Genom att studera kristenhet i det stora hela, dvs skillnader mellan olika trosriktningar så förstår man vidden av hur schizoid gudabilden är inom kristenhet. Om den troende kristna majoritetens bild är mer sann än de enskilda samfundens tolkningar så är den svenska kyrkan även i så fall helt ute och flyger i det blå.

Men att välja tro på den version som man är uppvuxen med och kulturellt uppfostrad till är ju inget fel på så till vida man inte försöker göra det för en stötesten för någon annan. Vi är ju individualister biologiskt med stora skillnader mellan oss enskilda människor och kanske är vi det än mer andligt ty dess måttstock är lika subjektivt flytande som vår tanke.

Permalänk | Anmäl #11 Burr, 2009-04-16, 09:41

Gardell är onekligen kunnig och påläst, men låter ändå, precis som Öholm, Ekman och Sjöberg ideologi och önsketänkande ta överhanden när det verkligen gäller. På min blogg förklarar jag varför de alla har fel och varför Jesus snarast var en antik Kristi brud.

http://davamal.blogspot.com/

Permalänk | Anmäl #12 dav, 2009-05-04, 11:21

Till alla: Om ni vill läsa den artikel som jag skrev i denna debattråd, men som Newsmills redaktion refuserade, se då hit - http://henrik-unne.blogspot.com/2010/04/var-jesus-en-ond-manniska.html

Jag sågar kristendomen, och Jesus-myten jämns med fotknölarna i den artikeln!

Permalänk | Anmäl #13 Henrik Unné, 2010-04-07, 18:08