Monas och Wanjas tillkortakommanden - personlighet snarare än kön

Typiskt för chefer och ledare är att de har en stark inre drivkraft, stort självförtroende och lätt att ta plats. Detta gör att de märks och att de väljs för olika ledande roller. De har med andra ord befordringsbefrämjande egenskaper. En del kallar det för maktbegär, men jag vill påstå att dessa egenskaper i grunden är vanliga och naturliga samt att de primärt inte har något med makt att göra.

I stort sett alla människor motiveras av signaler från omgivningen som innebär att de blir sedda och hörda. Man vill att omgivningen ska tycka att man är duktig. Man vill få beröm för goda insatser och för gott resultat. Dessutom vill man inte bara vara vem som helst, utan man vill bli upplevd som en unik och viktig person. Omgivningen ska tänka; "va bra att just du är här", och de ska sakna en om man inte är på plats. Man är beredd att slita hårt dag efter dag för att få uppleva omgivningens bekräftelse av att man är duktig och viktig. Dessutom är de flesta beroende av kärlek i ordets vida bemärkelse. Man vill vara omtyckt.

För de flesta är dessa behov av att vara duktiga, viktiga och omtyckta måttligt starka. De klarar att trivas med livet även om de inte lyser som en stark stjärna, och tur är det med tanke på att många inte har ett arbete där chefer och ledning har förmåga att möta dessa behov.

Vissa har emellertid så starka behov av att vara duktiga, viktiga och omtyckta att de är beredda till enorma umbäranden för att få känna omgivningens bekräftelse på att de är duktigare och viktigare än de flesta samt helst också att de är särskilt omtyckta och gillade för sin personlighet. Detta visar sig genom att de satsar enormt på en yrkeskarriär, på en politisk karriär, på en idrottskarriär eller på något annat område som kan ge dem de bekräftelser de har så stora behov av att få.

Medaljens baksida för dessa framåtsträvande individer är oftast en stark egocentricitet. De sätter sig själva i centrum och har ett stort behov av att bli hörda och uppmärksammade. Nackdelen med detta är att de ofta blir så förblindade av sin egen förmåga och att de med tiden får svårt att ta till sig signaler från andra.

Det finns med all säkerhet många kända ledare för vilka dessa behov är extremt starka, så starka att man kan tala om psykiska defekter. Hos dessa kommer medaljens baksida att framträda allt tydligare. Dessa drivs så starkt av sina psykiska defekter att de inte ser sina begränsningar. De berusas lätt av sina framgångar. En del "går in i väggen". Andra fortsätter uppåt tills det bara finns en väg kvar, nedåt. Fallet blir ofta snabbt och smärtsamt rent emotionellt. Materiellt klarar de sig oftast tack vare fallskärm eller generösa pensionsavtal. Värre blir det för den organisation de lett som snabbt måste finna en duglig ersättare.

Av en god ledare krävs i stället en ovanlig kombination av självsäkerhet, ödmjukhet och lyhördhet. Det krävs att de har en inre trygghet som gör att de inte bli slavar under omedvetna psykologiska bekräftelsebehov. Dessutom krävs mer självklara kompetenser som t.ex. att han/hon kan kommunicera med intellektuell skärpa och samtidigt på ett någorlunda fåordigt och begripligt sätt.

Därutöver krävs självfallet kompetens och erfarenheter inom den verksamhet de ska leda. Jag har mött många kvinnor i ledande befattningar som i hög grad motsvarar dessa egenskaper, men tyvärr finns det som sagt många högt uppsatta ledare som saknar den balanserade personlighet som krävs.

Om man ska svara på frågan om Mona och Wanja ifrågasätts hårdare pga. sitt kön, måste man först analysera om de har de rätta personliga egenskaperna. Jag känner ingen av dem personligen, men den mediala bild som förmedlas om dem, får åtminstone mig att tänka på det jag ovan - kanske lite provocerande - betecknat som "psykologiska defekter".

ANNIKA BAHRTINE som rimligen har bättre kännedom om dessa personer har i en annan artikel gjort ett försök att utifrån ett feministperspektiv förklara varför Socialdemokraterna och LO misslyckats med ett starkt ledarskap. Hennes åsikt är bl.a. att Mona nu måste visa vad hon och socialdemokraterna vill och att Wanja inte kritiseras för att hon är kvinna utan för att hon beter sig som en makthungrig man. Dessutom antyder hon att man kanske borde ha låtit en man ta över efter Göran Persson.

Om Socialdemokraterna vill lyckas bättre i sina framtida val av ledare krävs allt en bättre analys. En sak är uppenbar. Socialdemokraternas problem och ledarnas tillkortakommanden beror knappast på att man valt kvinnor till de två högsta befattningarna.

Gerard Boeke (3 artiklar)

Anmäl