Bonusarna

Håkan Sundberg om Bonusarna

Symbol- och symptompolitikens eländighet

Publicerad: 2009-03-31 22:03, Uppdaterad: 2009-04-01 06:04

Visst blir vi förbannade och besvikna när vi läser om alla dessa absurda bonusavtal och pensionsförmåner som media presenterat på löpande band denna vinter. Men bakgrundsanalyserna har för det mesta varit torftiga och kokats ner till ett enda ord - girighet. Men hur kommer det sig att så många blivit så sanslöst giriga på en gång och framför allt kunnat förverkliga sin girighet? Det vimlar inte precis av seriösa svar på den frågan.

2 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag har varit politisk aktiv utanför partipolitiken i många år, läst mycket om ekonomi och samhälle, och är idag aktiv i Nätverket för gemensam välfärd och Attac Sverige. Småföretagare.

I själva verket har den girige direktören fått symbolisera själva det globala finansiella sammanbrottet. Men om slutsatsen blir att bara vi får ordning på chefernas löner och förmåner, ja då ordnar sig nog finanskrisen också, då är vi riktigt illa ute. Det är ju faktiskt så att att dessa direktörer anlitats för att vara så giriga som möjligt, men då i första hand för företagets räkning. Just de chefer som kunnat leverera snabba vinster, stora utdelningar och kursstegringar har haft högst status. Extra påtagligt har ju detta varit inom finansvärlden, där t.ex Carnegie-cheferna varit riktiga alfahannar fram till sammanbrottet. Att lite av detta fått spilla över till de privata bankkontona har man sett mellan fingrarna med fram till nu.

Men man botar inte sjukan genom att begränsa symptomen. Spelrummet för VD-byråkratierna i storföretagen har ökat genom att alla andra parter har försvagats. Ägarna är allt mer anonyma fonder och placerare som bara tittar på kvartalsrapporterna. LO har ju t.ex uppenbarligen varit en svag ägare i AMF och egentligen inte brytt sig om något annat än avkastningen på medlemmarnas pensionspengar. Staten lägger sig inte i Vattenfalls satsningar och inriktning, trots att företaget går på tvärs mot allt vad miljömedvetenhet heter. Visst finns det undantag, t.ex IKEA, men på det stora hela ägs de svenska storföretagen inte längre av det jag vill kalla företagare, dvs människor av kött och blod som brinner för sitt företag, och som är beredda att ta alltför vidlyftiga direktörer i örat.

Å andra sidan har facken försvagats genom vikande medlemstal och minskad aktivitet. De fackliga representanterna har i många fall hamnat som en slags gisslan i styrelserummen. Hoten om utflyttning och nedläggning har varit effektiva vapen mot den fackliga kampviljan.

Slutligen har samhället, staten eller kommunen, genom alla avregleringar, nationellt och globalt, fått ett allt mindre möjlighet att påverka företagens satsningar. Om vi inte tar tag i dessa tre frågor och ser till att ägarna, dom anställda och samhället får ett större inflytande i företagen, ja då kommer nog direktörerna att fortsätta att driva företagen med den kortsiktiga vinsten som mål och egna förmåner som en biprodukt.

Håkan Sundberg (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/5543

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"LO har ju t.ex uppenbarligen varit en svag ägare i AMF och egentligen inte brytt sig om något annat än avkastningen på medlemmarnas pensionspengar."
|
Tvärtom, Håkan Sundberg. LO har inte överhuvudtaget brytt sig om medlemmarnas pensioner utan låtit dem slaktas av inkompetenta förvaltare utan några invändningar.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2009-04-01, 08:06

Jor'u...
Jag rekomenderar ett besök till AMF's HK, tycker nog att den ¨skapelsen¨säger det mesta om vilken ¨väg¨de har valt av det ¨allmännas¨ pengar...
Men nu ska vi inte klaga...för ¨tusingen¨kan du ju bli V.I.P. på bussen..!!!

Permalänk | Anmäl #2 ron-y-cola, 2009-04-01, 08:11