Fritt forum

Foto: Scanpix

Stefan Sjölander om Fritt forum

Nu klämtar klockan för moderaternas stödpartier

Publicerad: 2009-03-30 13:03, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

Längtan efter politisk makt har fått de tre borgerliga stödpartierna till moderaterna att steg för steg överge de follkrörelseideal de en gång bildades utifrån. Svaret från väljarna är tydligt. De borgerliga småpartierna bestraffas utan avbrott för en politik som deras väljare inte känner igen. Valet står mellan uppslukande av moderaterna eller en återgång till ursprungsidealen.

1 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Budskapet från den politiska scenen har under senare tid blivit tydligare. Det var ju ingen överraskning att regeringen - läs Maud Olofsson - var tvungen att göra en total pudel på det som för någon månad sedan lades fram som ett förslag till höjda- just det, större - bonusar i statliga företag. Ett utstuderat hyckleri naturligtvis. Hade tillväxtmekanismerna i kapitalismen fortsatt att fungera utan gnissel med fortsatt mer resurser till majoriteten av medborgarna, hade självfallet makteliten kunnat fortsätta att belöna varandra med belopp som är så svindlande att det är helt ofattbart att de överhuvudtaget kan ha varit aktuella i det verkliga livet. Framför ögonen på oss återformas det klassamhälle som det tagit hundra år att bli av med och som regeringen fortsatt försöker upprätthålla bilden av som en "arbetarpolitik". Skratta eller gråta?

Med en plötslig och brutal resursbegränsning, alldeles utanför planerna för det nya "arbetarpartiet" (suck) förstås, kommer också de verkliga politiska färgerna fram. På ingen tid alls har stats- och finansministern gått från ena riktigt trevliga prickar med uppgift att fördela ett överskott, till de företrädare och försvarare av nattväktarstaten som är det verkliga innehållet i högerns politiska uppfattning (oavsett om den kallar sig moderat). Först skulle arbetslinjen värnas, något man snabbt förklarat inte kan bli aktuellt med tanke på resurssituationen. Inga nya arbetsmarknadsresuser således. Sedan skulle självfallet kommunernas vård och omsorg och skola få mer resurser för att värna "välfärdens kärna". Efter statsministeringripande och uttalande är det mycket oklart om detta överhuvudtaget blir aktuellt. Kvar är statens rättsmaskin och, javisstja, mer pengar till ett upprustat försvar. Ungefär lika mycket faktiskt som kommun- och landstingsförbundet sagt att man behöver redan för 2009 för att kompensera skattebortfallet för att kunna upprätthålla välfärden. Klassisk högerpolitik i modernare tappnining men med sama förtecken: Kanoner före bröd.

Utvecklingen ställer de moderata stödpartierna i en uttalad valsituation där den främsta bedömningsparametern förmodligen heter överlevnad överhuvudtaget. Förändringen är dramatisk. På tre - fyra år har dessa tre stödben till en moderatstyrd regering totalt förändrats från egna ideologier med rötterna i breda folkrörelser, till näst intill kopierande moderatmegafoner. Det som en gång tills alldeles nyligen var självklarheter för bonderörelsen, den liberala rörelsen och den kristna rörelsen, är nu kastat på sophögen. Den naturlighet med vilken agendan för dessa tre partier alltid formades från de sociala villkor och lokala förhållanden som präglade verkligheten för deras medlemmar, är nu ersatt av ett allt aggressivare förhållningssätt mot välfärdsstaten och den samhällsmodell som en Torbjörn Fälldin eller Bertil Ohlin inte ens skulle tänka tanken att överge. Svårt att säga vad om är höna eller ägg men det är naturligtvis ingen slump att personer som Maud Olofsson och Jan Björklund leder två av dessa tre partier. Det är ju inte direkt de sociala dimensionerna man tänker på när man hör det politiska budskap de för fram.

Det är heller ingen slump att den tredje, kristna, representanten klarar sig sämst. I de övriga borgerliga blockets uttalade moderatpolitik, framstår han som betydligt mer mjukvara och för detta finns inget utrymme. Regeringens högerpolitik lockar till sig de som i smyg eller öppet föraktar välfärdsstaten. De som försvarar den finns till vänster och mitt emellan hamnar kristdemokraterna med en framtoning ingen av sidorna vill ansluta till.

I den här situationen har de borgerliga småpartierna tre val: Att gå fram med högerpopulistiska utspel som i praktiken förmodligen inte skiljer sig från moderatuppfattningar men som kommer att uppfattas så. Eller att sitta still i båten som hittills och offra socialpolitik och partiprofil för yttre enighet som ger chans till fortsatt maktinnehav. Eller att återgå till det man en gång var och stå för och försvara de idealen.

Att Maud Olofsson väljer högerrörelsen förvånar knappast. Också från en mer neutral utkikspunkt får man väl ändå säga att kärnkraft är en rätt förlegad teknik för energiproduktion, betydligt mer så om 20 är när ytterligare reaktorer tidigast kan förverkligas. Att Jan Björklund inte har det minsta till övers för sociallliberalism visste vi redan tidigare. En skolpolitik som det är svårt att slå i reaktionär utformning har nu kompletterats med en framgångsrik kampanj för ytterligare militärresurser i en tid då vi måste vara "mycket försiktiga" med ytterligare statsutgifter enligt finansministern. Även kristdemokraterna ansluter sig till det trånga utrymmet ute till höger genom ett färskt utspel om att helt avskaffa taxeringsvärdesregistreringen (!).

Sannolikt helt fel val för alla tre. Högersidan är redan upptagen av moderaterna som för väljare så långt ut på skalan framstår som ett betydligt mer trovärdigt alternativ. Med ett fortsatt tigande under moderaternas vingar kommer man att helt suddas ut och snart en italiensk sammanslagning mellan partier att bli verklighet. Det borgerliga småparti som i nuläget ställer sig upp för sina ursprungsideal kommer däremot att väcka respekt. Det kan kosta partiet, eller alliansen, den politiska makten men innebär samtidigt att man kan se kanske både sig själv och definitivt sina företrädare i ögonen kring vad som en gång var meningen med att partiet bildades.

Vårbudgetpropositionen kommer att visa på hur långt det gått. Har Gunilla Carlsson lyckats driva igenom moderaternas deklarerade uppfattning att biståndsramen ska sänkas till 0,7 % av BNI - som folkpartiet och kristdemokraterna före regeringsbildningen deklarerade att de aldrig skulle acceptera - säger det allt om småpartiernas inflytande i regeringspolitiken och den utplåning de är på väg emot.

Stefan Sjölander (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/5482

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket tänkvärd artikel jag håller helt med dig i allt du skriver.
När man hör Maud Olofsson ändra ståndpunkt gång på gång i fråga efter fråga, kärnkraften, LAS, bonusarna, blir man mörkrädd. För att inte tala om Göran Hägglunds försök att ta pluspoäng genom att erbjuda "Nyfödda barn" 10.000:-. Man vet inte om kan ska skratta eller gråta!
Citat "Det borgerliga småparti som i nuläget ställer sig upp för sina ursprungsideal kommer däremot att väcka respekt. Det kan kosta partiet, eller alliansen, den politiska makten men innebär samtidigt att man kan se kanske både sig själv och definitivt sina företrädare i ögonen kring vad som en gång var meningen med att partiet bildades." slut citat.
Hoppas att partiledarna i dessa partier förstår att det förtroende man fått av väljarna måste man förtjäna gång, på gång, på gång!

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Nu klämtar klockan för moderaternas stödpartier

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar