Fritt forum

Peter Skaldeman om Fritt forum

Finanskrisens uppkomst: Hur den amerikanska bolånekrisen fick USA på fallrepet.

Publicerad: 2009-03-28 19:03, Uppdaterad: 2009-03-29 10:03

Under många år har den amerikanska bolånemarknaden haft en högkonjuktur. Åren 2005 - 2006 är ekonomiskt mycket framgångsrika år och fastighetsförsäljningen blomstrar. Men marknaden för bostäder dämpas kraftigt under 2007 och det uppstår likviditetsproblem. Krisen växer i styrka och under våren 2008 kraschar den amerikanska bostadsmarknaden.

millningar
0 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

I spekulationsekonomin är förtroende allt. Illvilliga rykten kan sänka ett företag. Har man som ekonomisk aktör förlorat omvärldens förtroende, befinner man sig i utförsbacken. Denna typ av förtroendeproblematik visar sig också under upptakten till finanskrisen.

USA har under stora delar av 1900talet varit den drivande motorn i världsekonomin. Landet har dessutom, inom en stor mängd områden, varit förebilden för resten av världen. Man har i decennier sett upp till den amerikanska livsstilen, beundrat det goda livet, älskat de stora bilarna, imponerats av skyskraporna och den fria, öppna livsstilen. Men USA genomgår just nu en stor förändring. Någonting har skett med omvärldens syn på USA. Genom olyckligt genomförda krig, kulminerar förtroendekrisen under George Bushs åtta år vid makten. När finanskrisen drabbar hela världen, förändras dessutom synen på den amerikanska livsstilen, tanken om det fria samhället och synen på landets ekonomiska politik.

Men hur började krisen? På mycket kort tid gick luften ur världsekonomin. Vad var det egentligen som hände och vilka aktörer var inblandade? Vi förflyttar oss tillbaka i tiden. Vi befinner oss nu i Mars månad 2008. En kedjereaktion av händelser kommer att inom loppet av några få månader att få flera av världens största banker, försäkringsbolag och bolåneinstitut, på fall. Investmentbanker som Lehman and Brothers och Bear Stearns. Världens största försäkringsbolag AIG samt världens två största bolåneinstitut Fannie Mae och Freddie Mac. Samtliga dessa bolag blir på mycket kort tid konkursmässiga och köps upp eller får finansiellt stöd av staten mot en substantiell del i aktieposten.

Ekonomikanalen CNBC rapporterade Mars 2008 kring investmentbanken Bear Stearns. Ett rykte hade startat kring att Bear Stearns investeringar i subprimelån var värdelösa och att bolaget befann sig i kris. Reaktionen på aktiemarknaden var omedelbar. Kursen befann sig snabbt i fritt fall och genomgår på några timmar ett jättelikt ras på börsen. Som högst stod kursen i 171 dollar och efter raset var den nere i 60 dollar. Rekyleffekten på detta låter inte vänta sig. Aktieinnehavare blir livrädda och börjar paniksälja var på kursen dyker ännu snabbare. Ingen vill köpa aktien och alla vill sälja. Företaget har förlorat köparnas förtroende.

Investmentbanken Bear Stearns affärsidé byggde på att köpa upp hundratusentals bolån paketera om dessa med andra värdepapper och sälja vidare dessa nya "värdepapperspaket" till andra investerare. Bankerna har ett klassificeringssystem för kreditrisk. Primelånen var goda lån med finansiellt solida kunder. Subprimelånen, dåliga lån med finansiellt osäkra kunder där låneinhavarens återbetalningsförmåga är sämre än önskat. Det finns alltså risk för att banken i högre utsträckning inte får tillbaka sina investeringar utan istället får ett hus som inte går att sälja på en raserad fastighetsmarknad. Subprimelånen paketeras därför om med andra värdepapper och sälj som nya finansiella lösningar. Man lyckas också få en mycket god kreditriskklassificering på paketen så de ser initialt ut som goda investeringar. Man har nu i själva verket dolt de dåliga lånen i en snygg förpackning. Vid varje transaktion tjänar värepappershandlare stora pengar och försäljningen fortgår. Allt med en tilltro till att marknaden skall fortsätta bära.

Detta var möjligt för att i perioden 2005-2006, innan finansmarknaden hade rasat, trodde alla aktörer på investering i fastigheter. Bankerna, bostadmäklarna och köparna av husen såg endast till möjligheten att priserna skulle fortsätta stiga och att fastighetsmarknaden skulle utvecklas. Subprimelånen, var kortsiktigt en lysande investering och ett sätt att tjäna mycket stora pengar, så länge som fastighetspriserna steg. Men lånen blev en "giftig" tillgång i det ögonblick fastighetspriserna började sjunka. När bostadsmarknaden sedan rasade blev subprimelånen en finansiell katastrof.

2007 var köpefesten slut. Många kunde, i takt med stigande räntor, inte längre betala för sina huslån. Fler hus, än det fanns köpare, kom ut på marknaden och fastighetspriserna rasade. Detta fick en återkopplingseffekt som gjorde att ytterligare fler hus hamnade på en redan fallande bomarknad och fastighetsbranschen i USA hamnade prismässigt i ett fritt fall. Våren 2008 var krisen ett faktum. Medianen för bostadsprisfallet i hela landet låg på omkring 18%, men i enskilda stater som Florida, på över 35%. Människor lämnar sina hem i hundratusental över hela USA och bankerna stod nu med hus de inte kan sälja. Bankerna hade därmed enorma investeringar i fastighetsbranschen som snabbt sjönk i värde och som samtidigt inte kunde säljas för att det inte fanns några köpare. Finansiella värdepaket som innehöll subprimelån blev, en mycket riskfylld affär med ett potentiellt konkurshot inbyggt i ägandet, om innehavet var stort.

Bear Stearns, hade själva lånat mångmiljardbelopp som de investerat i subprimelån och som nu var ytters osäkra investeringar. När Bear Stearns aktie började rasa krympte bolagets kontanta tillgångarna mycket snabbt. Vid ett visst datum tar kassareserven slut och banken kan inte öppna sina kontor. De måste inom loppet av 24 timmar skaffa fram ett nytt kapital eller sätta bolaget i konkurs. Centralbanken, Federal Reserve Bank, skickar ut en representant, Timothy Geithner. Han går igenom Bear Stearns finanser och ser att de har miljardbelopp investerat i dåliga subprime lån. De upptäcker samtidigt att Bear Stearns har jättelika investeringar på hundratals miljarder dollar i kreditderivat till kunder över hela världen. Dessa derivat, är en slag försäkring, som gjorde dem betalningskyldiga till motsvarande belopp, om inte derivaten föll ut. I det ögonblick Bear Stearns var konkurshotade, blev de genom sin derivathandel, istället skyldiga en en stor mängd andra investmentbolag hundratals miljarder dollar.

Om Bearn Sterns skulle gå i konkurs skulle de dra med sig andra investmentbanker, hedgefonder och investerare i fallet. Detta betraktades som en systemrisk, hela det finansiella systemet var hotat. Alla dessa investerare var i någon mening relaterade till andra investerare på Wall Street och konkurserna hotade att bli en kedjereaktion och en dominoeffekt som skulle kunna få ödestigna konsekvenser för hela finansbranschen.

Centralbankschefen och professorn i nationalekonomi, Ben Bernanke, var ursprungligen forskare som specialiserats sig på 30-tals depressionen. Han såg framför sig hur Bear Stearns konkurs skulle kunna utlösa en kedjereaktion som skulle kunna få liknande konsekvenser som 30-talets kris. Skadeverkningarna från krisen måste begränsas. Han fattar därför beslutet att inte låta Bear Stearns gå i konkurs, utan att banken skulle få hjälp med sina kreditförluster. Centralbanken får inte stödja investmentbanken Bear Sterns direkt, men ger istället ett lån till JPMorgan som var Bear Stearns affärspartner. När detta besked kom ut till allmänheten sjönk Bear Stearns aktie med 50% till 30 dollar. Aktiekapitalet var halverat, ytterligare en gång, på några få timmar.

Finansminister Henry Paulson, blir djupt oroad att finanskrisen skall sprida sig som en löpeld genom finanssektorn. Innan han blev finansminister var Paulson chef för investmentbanken Goldman Sachs som var Bear Stearns största konkurent och han kände till bolaget och finansmarknadens spelregler väl. Han ställer sig bakom centralbankchefens Ben Bernankes beslut om att hjälpa till att köpa ut Berns Stearns förluster. Investmentbanken JPMorgan får 30 miljarder dollar av centralbanken, för att i princip, ta över konkurenten. JPMorgan erbjuder sig, efter råd från Henry Paulsson, att köpa bankens aktier för två dollar per aktie. När Bear Sterns aktien var som högst värderad stod den 170 dollar per aktie. På sju dagar hade investmentbanken gått från respektabel aktör på Wall Street till att, under konkurshot, bli utköpt av en konkurent, till ett undervärderat pris.

Under sommaren 2008 underminerar förlusterna från subprimelånen alla stora investmentbanker, ingen kommer undan. Paulson och Bernanke försöker i pressmedelanden framställa det som om att situationen med fastighetsmarknaden och subprimelånen är under kontroll. Men alltfler banker får mycket allvarliga ekonomiska problem. Nästa att gå i konkurs var två av världens största bolåneinstitut Fannie Mae och Freddie Mac. Bolagen tappade på mycket kort tid 60% av sitt börsvärde. Bolagen stod tillsammans som garanter för bolån på över 5000 miljarder dollar till hushåll över hela USA. Alla investerare ägde deras aktier. Det var otänkbart, i folks medvetanden, att de skulle gå i konkurs. Paulson och Bernanke löste krisen genom att på ett bräde förstatliga de båda bolåneinstituten.

Men löpelden var igång, bolånesmittan hade spridit sig, och nästa bank som var under hot var investmentbanken Lehman and Brothers. Alla de investeringar i bolånemarknaden, som Lehman and Brothers hade tjänat miljarder på, hotade nu istället företagets framtid. Henry Paulson beslutar sig för att inte stödja Lehman and Brother. Strax efter hålls ett möte mellan Henry Paulson, Ben Bernanke och cheferna för Wall Streets stora banker, där Paulson förklarar att staten inte tänker gå in och köpa ut bankernas kreditförluster. Timothy Geithner kräver att någon måste gå in och köpa ut Lehman och Brothers men ingen vill ta i affären. Lehman and Brothers går i konkurs.

Krisen sprider sig vidare i banksektorn. Plötslig ville ingen bank låna pengar till någon annan bank på grund av förlustrisken. Låneaffärer mellan banker är själva hjärtat i bankverksamheten, och om denna process avstannar så paralyseras marknaden. Ingen kunde längre låna pengar. Det som ursprungligen var investmentbankernas problem spreds sig nu till affärsbankerna och därmed till mannen på gatan, även de som inte hade bolån. Sommaren och hösten 2008 stod allting stilla i den amerikanska bankvärlden.

Världens största försäkringsbolag American International Group, AIG befann sig nu också i svår kris. Bolaget hade investerat tiotals miljarder dollar i mängder osäkra värdepapper kopplade till bolånemarknaden. AIG hade, på liknande vis, sålt oreglerade kreditderivat för hundratals miljarder dollar. Derivaten, utgjordes av försäkringar som byggde på tanken att bolag som Bear Stearns, Fannie Mae och Lehman and Brothers aldrig kunde gå i konkurs. När konkursen är ett faktum för dessa bolag står AIG inför en ofattbar ekonomisk kris. Deras kreditderivat har över en natt blivit till jättelika skulder. De skall försäkra ut de konkurshotade bolagen. AIG gjorde affärer med alla större banker i hela världen och derivatproblemet riskerade att sprida sig globalt. För att lösa krisen vänder sig företagsledningen till Paulson och Bernanke. AIG var för stort och konsekvenserna av en möjlig konkurs skulle ha blivit oöverskådliga. Det innebär att Henry Paulson och Ben Bernake beslutar sig för att köpa ut bolaget. Staten gick in och mot 80% av aktieinnehavet löste de ut AIG som i sin tur fick 85 miljarder dollar. Den amerikanska staten kontrollerade i och med denna transaktion världens största försäkringsbolag.

Men någoting mer måste göras. Bernanke och Paulson beslutar sig för att ta initiativ till en storskalig räddningsplan, som skall ta hela finanssektorn i beaktande i syfte att återställa kontrollen över finansmarknaden. Vi kan inte ta en bank i taget när konkursen hotar, resonerade Bernanke, vi måste ha en plan som täcker kommande konkurser. Vii måste också få kongressen involverad i en räddningsplan. Den 18/9, 2008 håller Paulson och Bernanke ett möte med kongressen och säger att ni måste stödja en nationell plan för att hantera kommande konkurser. Annars hotar en nationell finanskrasch att drabba USA och resten av världen. Paulson och Bernanke hade en finansiell räddningsplan färdig. De begärde att få 700 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar för att köpa upp de "giftiga" bolånekrediter som skapade problem för alla banker.

När nyheterna kom ut media väckte det ett ramaskri hos befolkningen. Media, dagspress, journalister och debattörer över hela nationen ifrågasatte beslutet. De konservativa republikanerna i representanthuset revolterade mot beslutet. Men räddningsplanen godtas ej, initialt. Detta får som resultat det största indexfallet i den amerikanska börsen historia. Börsen kraschar som en direkt reaktion på beslutet. Efter marknadskraschen tas räddningsplanen upp på nytt i kongressen och denna gång röstas förslaget igenom. Man måste få fart på börsen innan alla ekonomiska värden utplånas. Börsfallet fungerade i sammanhanget som en tumskruv för att skynda på beslutet att godkänna räddningsplanen.

Men de finansiella problemen har redan börjat sprida sig över världen. Bank of England får stora problem, Irland och Islands hela ekonomier står plötsligt under konkurshot. Kan ett helt land gå i konkurs, frågar man sig? Var är vi då på väg undrar mannen på gatan? Kina som har under flera år haft världens högsta tillväxt får plötsligt nolltillväxt? Alla dessa kriser sammantaget visar på hur snabbt problem kan sprida sig i en global ekonomi.

Henry Paulson beslutar sig, för att rädda situationen, genom att direkt gå in med statligt kapital för att rädda insolventa banker. Söndagen 12/10, 2008 genomför Paulson ett historisk beslut. Paulson kontaktar cheferna för landets nio största banker och ordnar ett möte. Där diskuteras det att hela USA:s banksystem var i fara. Lösningen för detta, menade Paulson, var att staten skulle köpa in sig i en andel av samtliga stora banker. Detta för att kunna förebygga framtida finansiella kriser. Varje bank erbjöds därför tiotals miljarder dollar för att sälja ägarandelar till staten och därmed ordna ett gemensamt ägande. Alla nio bankcheferna godtog erbjudandet. Att köpa dessa andelar kostade sammanlagt 125 miljarder dollar. Paulson motiverade beslutet med att staten nu hade vidtagit beslutsamma åtgärder för häva finanskrisen. Att staten äger andelar i banksystemet går emot principerna för en fri ekonomi, menar Paulson. Men för att rädda ekonomin, måste vi fatta detta svåra beslut.

Ekonomiska bedömare menar, att Henry Paulson, som under sin tid på Wall Street som VD för Goldman Sachs, alltid var den fria marknaden förespråkare. Målsättningen, för finansiella liberaler var genomgående en oreglerad ekonomi, fri från statliga ingrepp. Det är en paradox att han i sin roll som finansminister blir den person som tvingas förstatliga stora delar av det amerikanska banksystemet.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

EMU

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Finanskrisens uppkomst: Hur den amerikanska bolånekrisen fick USA på fallrepet.

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar