Mättnadspolitikens agenda skapar fetma och split

De nu uppdagade missförhållandena inom livsmedelsindustrin, kan inte rimligen som något annat än som uttryck för en aversion av någon form. Att de skulle härröra ur bristande förhållanden inom den normala hanteringen inom livsmedelsindustrin förefaller vara mycket osannolikt.

Till sin grund så härstammar naturligtvis detta problem ur den minsta gemensamma nämnare som finns för den aversion som kommer till uttryck i detta. Detta är naturligtvis den alltid återkommande problemställningen med hur fördelningen av olika resurser har gestaltat sig. Att detta i sin tur har administrerats genom ett korrupt valutafinansiellt system, vilket är något som inte ännu alla har insett, är väl möjligen en bidragande orsak till att så stora delar av befolkningen ställer sig så frågande till många av de inträffade samtida förloppen kring detta som de nu alltmera blir varse.

Att det valutafinansiella systemet alltsedan 1931 har kunnat verka i det dolda, till en alltmera ökande omfattning av att vara egendomsförskjutande, har en mycket stor orsakande verkan för att skapa en snedfördelning i produktionsmålsättningarna. Att produktionen inom livsmedelsindustrin inriktas mot företagsekonomisk vinstmaximering i stället för humanbiologiskt grundade behov, är dessutom en betydande och uppenbar samhällsekonomisk ineffektivitet.Eftersom detta i grunden handlar om individer, och därför även om att individen är den enda som kan erfara eller förnimma känslor, så är det inte heller rimligt att tro att detta kan förändras över en natt, eller att det är en fråga om svart eller vitt, därtill är individerna alltför olika sinsemellan.

Eftersom de biologiskt grundade behoven hos den humanbiologiska individen, inte är någonting som egentligen behöver diskuteras mer, och eftersom dessa behov är obestridliga för organismens fortlevnad, och därför av absolut karaktär, så borde det inte vara särskilt svårt att komma till en rimlig slutledning för hur den livsmedelspolitiska agendan egentligen skall se ut.

Eftersom proteinsyntesen vid normal kroppstemperatur är fastställd till sin hastighet, och att temperaturen på kroppen (vilket är det som reglerar reaktionshastigheten) får anses som tämligen likartad, så återstår då att tillgodose energibehovet.

I detta kan man konstatera att det rimligtvis borde vara så att den intagna energimängden skulle minska med ett minskat uttag av energi, för en oförändrad konstitution på kroppen. Men livsmedelsindustrin är knappast intresserad av att människorna skall äta mindre, eftersom detta verkar kontraproduktivt mot livsmedelsföretagens vinstintresse.

Det är inte farligt att vara hungrig, vilket samhället av olika anledningar tycks vilja förmedla att det är.

Att den ketogena fasen, alltså när kolhydrat livsmedel inte finns att tillgå för kroppen och kroppen istället måste spjälka fetter och då därvid principiellt frigöra kväveföreningar för att kunna bilda kolhydrater av den återstående delen av fetterna, det är den situation och biologiska fas då den mänskliga organismens konstitution av biologiska överlevnadsskäl skärps till sina yttre förmågor, och att det är då hjärnans förmåga ytterligare förbättras, detta har helt glömts bort, eller kanske snarare utelämnats. Slö och mätt finns som talesätt av en eller annan anledning, liksom lat och fet. Och i det politiska perspektivet så föreligger i detta således ett oförstånd av bibliska proportioner, alternativ ett uppsåt eller en politisk agenda som i alla händelser inte redovisas öppet.

I det gamla Rom så fanns talesättet i senaten, att bröd och skådespel för folket, skapade stabilitet i politiken.

Men det som detta egentligen innebär, är att det verkar konserverande för makten.

Dessa fundamentala samband som förhållande, är något som samhället väljer att helt ignorera, av olika skäl.

Som kuriosa kan ju nämnas att den inlagrade övervikten hos befolkningen i sig själv som energivärde betraktat, skulle lösa energi problemen under en inte obetydlig tid.

Att vidare utveckla andrahandsfrågor till olika politiska slagträn, som egentligen inte har någon bäring på själva grundfrågan i sak, alltså individens biologiska födoämnesbehov, bara för att vinna billiga politiska poänger, det är väl knappast att betrakta som särskilt seriöst, och det kan väl kanske även belysa varför den politiska egennyttan hos politiker alltmera kommit att exponeras.     

Carl Norberg (95 artiklar)

Anmäl