Fritzl – man eller monster?

Hej!
Att offer som varit utsatta för övergrepp inte träder fram med namn och bild har många orsaker. Rädslan för att inte bli betrodd och rädslan för att hoten som sker i samband med övergreppen ska införlivas om man träder fram. Just nu är det på tapet att misstro alla som säger sig ha varit utsatta för övergrepp. Vi som är vuxna idag och som har har varit utsatta som barn har svårt för att bli accepterade och blir tystade och nu är det inte längre bara av gärningsmannen utan av okända människor som tror sig veta allt.

Att tysta ner gagnar gärningsmännen, och det gagnar dem som valt att inte lyssna utan dömer på förhand. Ställ dig frågan varför vi inte träder fram, istället för att offren inte träder fram. Vi vill träda fram, vi vill komma ut med våra historier, men vad finns det för säkerhet för oss så att vi inte blir skadade på nytt?

Ställ dig också frågan varför misstror vi offren/överlevarna? Vad i vårat tankesätt och handlingar gör så att vi misstror dem. För det skulle jag också gärna vilja veta. Varför misstror människor mig? Varför kan jag inte gå ut med bild och namn och varför dömer vi på förhand?

När det skrivs om sådana här ämnen så skrivs det inte ett nytänkande utan hela tiden om offrets handlingar. Jag saknar debatter där det lyfts om problematiken över att offer inte vågar träda fram. Hur ska vi göra för att bemöta och visa respekt för offren?

Svar på frågan om man skyddar med förvrängda röster, dimma osv. Ja det gör man på ett sätt. Men för att bli en hel människa så önskade jag att det inte behövdes. För jag tror att när man kan visa hela sig så blir man först hel och tyvärr ser samhället ut så här idag och vi vågar inte träda fram, fastän vi så gärna vill. De som vågar göra det är så starka så du anar inte...
MVH

Jag har förstått att offren väldigt ofta känner en oerhörd skam för vad de har blivit utsatta för, vilket är sorgligt då de inte har någon skuld i det hela och därför inte heller behöver skämmas. Känner ett par stycken som varit utsatta och de har berättat att de ofta bemötts med en stor brist på förståelse och empati när de vågat dela med sig om sina upplevelser. Inte konstigt att man inte vill berätta då.
Till överlevare: modigt inlägg!

Hej överlevare!
Håller med Eos, modigt inlägg! Och den debatt du initierar med dina frågor är precis vad som behövs. Varför ska offer behöva skämmas och dölja sin identitet? Varför denna misstro gentemot offren?

Tack för de orden!!
Att bara våga uttrycka sig så här är jobbigt. Då man kan bli grovt påhoppad av vissa.
Jag har en känsla av det är lyssnaren som är mer rädd än offret i många fall. Därför är det lättare att skriva om "varför träder inte offren inte fram", istället för att inrikta sig på sitt egna förhållningssätt. och bemötandet. Vi överlevare/offer har en mycket fin dialog där vi möter varandra med respekt och förståelse. Men detta sker bakom "kulliserna" Vi är inte farliga och vi har oftast stor empati för andra människor. Detta kan skära i många. Oförståelse är också ganska utbrett. Hur kan en överlevare må bra, hur kan en överlevare skratta, hur kan man fungera normalt bland andra människor osv. Ett offer ska väl ligga platt ner! oförmögen att göra något. Många har inte kunskapen om hur överlevnadskonsten ser ut. För den är enorm och alla har sina egna sätt att hantera situationerna. Vi besitter så enormt mycket kunskap både om oss själva och om förövare. Vi har ju verkligen sett hur de kan agera, hur mönstren ser ut. Men helt plötsligt har det blivit en atmosfär om misstrohet mot oss. Varför? Varför denna totala sågning av böcker som överlevare har skrivit? Varför dessa grova och hotfulla kommentarer på bloggarna?
Det är detta som måste debatteras, för jag tror att i längden om vi får en chans att träda fram så kommer fler barn räddas.
Nä, mycket handlar om mötet, respekten, förståelsen för rädslan att hot finns, empati, och att den man pratar med inte skyggar tillbaka om man väljer att berätta, för det kan förstärka skammen hos personen/mig. Vi har varken pesten eller koleran. Vi är bara vi med en tillit som är sargad och sårbarhet som är större och en ensamhet som ibland är kvävande. Så får vi bara chansen så lovar jag att jag och många med mig vågar titta fram och vi får äntligen bli fria.
Offren utan ansikten en rätt bra rubrik till det jag försökt säga
Må så gott alla och jag önskade så att vi fick träda fram, i en säkerhet! Att träda fram och veta att man inte kanske överlever, då är det liksom ingen ide...

Konstigt, ingen har något att säga!!
Vad tänker du på Aurora? Vad är dina tankar på att vi inte vågar träda fram? Det är det jag skrev tidigare att antingen blir vi påhoppade eller så tystas vi.
Vad är din syn på oss? Det är så lätt att belysa generella fakta. Men när det kommer till ens egna tankar backar de flesta. Att följa strömmens syn på saker ting.
Kanske själv ska skriva en artikel. Ops, jäklar det går ju inte, för då måste jag skriva mitt namn och hur var det nu med att träda fram?
Tack för mig och ha det bra

Jag är en av de få som vågar stå fram och berätta. En av de som ”överlevare” skriver om.
Jag har fått betala ett högt pris för det. Vissa av de påhopp jag har råkat ut för har varit så grova att övergreppen väckts till liv på ett mycket levande sätt… otäckt levande…
Men jag ger mig inte! Jag vägrar tystna en gång till. För om jag tystnar nu, blir det min död. Jag kan inte återgå till det liv jag levde innan jag började tala.
-
Orsaken till att så många är tysta, handlar just om det bemötande vi får. För faktum är att det är lättare att förhålla sig till en lögnare än till en som varit utsatt för det där vi helst inte pratar om. Nej, då är det lättare att bli arg på dem som ljuger. För viss ljuger de? Det måste de… Det måste vi, annars klarar ”ni” det inte. ”Ni” klarar inte av vetskapen vad övergrepp innebär. ”Ni” vill inte veta vilka minnen vi bär på, ”ni” vill inte veta vilka känslor vi bär på.
-
Tidningarna skriver inte om det, för att det inte säljer. ”Ni” vill inte veta, så ”ni” köper inte tidningen den dagen det står något om oss.
De som vill veta, de ryser nästan av välbehag av vetskapen att det inte drabbat dem. De lyssnar, men förtränger det mycket snart igen. Och jag förstår det. För det är tungt att bära en sådan vetskap. Jag vet, för jag bär inte bara vetskapen, jag bär på otäcka minnen i tillägg.
-
Något som tydligt visar på problematiken i det du tar upp i din artikel, är bristen på intresse. Den bristen kommer sig inte av en dåligt författad artikel eller på att ämnet inte är aktuellt. Den kommer sig av rädsla. Rädsla för det vi har att berätta. Rädsla för det fula, det grymma, det onda.
Varför är vi tysta?
Svaret är rädsla.
-
Tack för en mycket bra artikel. Hoppas att den får den uppmärksamhet den förtjänar.

Vill ni veta varför offer/överlevare inte gärna står fram öppet?
http://marinaengan.wordpress.com/2009/03/27/var-gar-gransen-for-er-vidri...

Det här är verkligen en viktig fråga som inte får tystas ner. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin medgav i höstas att media varit allt för fokuserade på förövare på bekostnad av brottsoffer. Det är nog e n av orsakerna. Att media inte bryr sig nämnvärt. Men sedan finns ju räddslan och skammen, den som förövarna lagt över på sina offer. Den som gör att offer inte vågar träda fram och berätta. Det blir inte bättre när journalister öppet går ut och försvarar dömda pedofiler som en gjorde för någon månad sedan. Sådant skapar en oerhörd ångest.

Om dem som vågar berätta, skriva en bok, till och med ska beläggas med skuld trots att de fått sina förövare fällda är det inte konstigt om debatten tystnar.

Men det är det som är meningen. Offer och överlevare ska tystas ner. Tystnaden är nämligen förövarnas bästa skydd.

Ursäkta mig, men jag undrar om någon utav er har varit utsatta för incest eller sexuella övergrepp, jag undrar hur fan, kan ni utan någon somhelst erfarenhet, kunskap eller vad fan man nu ska kalla det för när man har blivit utsatt för både incest, sexuella övergrepp och grov barnmisshandel yttra er om något som ni faktiskt inte har det minsta aning om. Jag skulle skämmas för att vara i era kläder.
Fråga mig, jag vet hur det känns att bli utsatt för alla 3 ovannämda övergrepp. Och detta skede i Sverige, ja varför anmälde jag inte, just det... vem skulle tro på en 11 årig tjej... jag förtrände det som hade hänt i flera år, gjorde revolt istället genom att rymma hemifrån, skolka, dricka, röka och ha sex, till slut hamnade jag hos fosterföräldrar, ändå var det ingen som tog reda på vad som var fel, enligt de vuxna, så var jag ett problembarn, socialen placerade mig på fosterhem, men brydde de sig om vad som hade hänt, varför jag "bangat" ur eller... Nej, de gjorde inte inte det, jag var ett problem mindre på papper.
Till er som har barn, lyssna på vad barnet berättar, läs deras signaler, så livligt fantasi har inte ett barn att de kan berätta detaljerat vad en vuxen har gjort mot dem.
Tack för att ni läste, hoppas att jag inte förolämpat någon med mina rader.
Mvh C.G