Skapar Lissabonmotståndarna den gemensamma EU-arenan?

Kända namn! Vi måste finna de kända namnen, följa dem och låta deras åsikter bli sinnebilder för vad valet handlar om! Redaktionsmötet på ledaravdelningen slet sitt hår över hur EU-valet skulle levandegöras; förra valet resulterade i en hög fakta, lika tilldragande som utspillt potatismjöl. För det går inte särskilt bra att bilda opinion om det läsarna knappt vet något om. Innan man kan heja på rätt lag måste spelplanen märkas ut.

Efter idogt letande bland de 783 fann jag tre som med lite god vilja kunde agera ickesvenska kändisar: Vytautas Landsbergis, EPP/Litauen, Daniel Cohn-Bendit, Gröna/Tyskland och Poul Nyrup Rasmussen, PES/Danmark. Nog skriker det ”föredettingar” om dem. Hos liberalerna fann jag inte en enda, så en brittisk baroness fick duga.

Detta bekräftar vad Declan Ganley, partiledaren för det alleuropeiska partiet mot Lissabonfördraget, Libertas, poängterade i senaste lördagsintervjun i radion: EU-parlamentet är en allt mäktigare helt anonym lagstiftande församling. Är det demokrati, frågade han. Hur ställer man folk till ansvar om man inte ens vet vilka de är?

Ändå blir denna parlamentariska församling allt mer inflytelserik. Kanske överdriver kandidater som Anna Hedh och Carl Schlyter när de var och en för sig upprepar att säg sju av tio ärenden under ett vanligt kommunfullmäktige påverkas av vad de själva beslutar i Bryssel och Strasbourg. Men jag tror dem allt mer.

Hur bildar jag opinion i en valrörelse där de teman vi hör här hemma inte är särskilt relevanta för det som sker i den församling vi ska välja till? När de partier som agerar här i Sverige inte är desamma som agerar som partigrupper i parlamentet? När debatten fylls av i och för sig välmenande partiaktivister varav de allra flesta aldrig kommer närmare Bryssel än en ordinär ask belgisk choklad?

Karl Magnus Johansson skissar i sin artikel i antologin Hur gemensam är den europeiska gemenskapen? (red Sverker Gustavsson m fl, Santerus) utvecklingslinjer för EU. En är fortsatt avpolitiserat expertstyre. En annan är ökad direkt politisering, exempelvis via de registrerade alleuropeiska partier som börjar som samarbeten mellan nationella partier av likartade politiska kulörer. Numera får de tydligen till och med partistöd, samtidigt som EU-parlamentet självt satsar miljoner på att mobilisera väljare.

Hur stor chans är det att dessa partiorganisationer, nästan helt befolkade av okända storheter och som dessutom ska kryssa mellan alla sina nationella medlemspartier över huvud taget ska vinna egen rörelsemängd och bli aktiva krafter i politiken? Nästan ingen alls. De olika nationella politiska eliterna har dessutom samma försteg framför EU-politikerna som kommunpolitiker har framför landstingskollegerna. De har närmare till väljarna och mer konkreta frågor och kan därför vinna högre legitimitet och inflytande.

Klarar vi oss då inte med det mellanstatliga expert-EU byggt av regeringssamarbeten? I lugna tider tror jag detta duger utmärkt. Men nu är tiderna inte längre lugna. Exempelvis ekonomikrisen tvingar fram gemensamma men politiskt laddade och kontroversiella EU-handlingslinjer, centraleuropeiska och baltiska medlemsländer behöver stöd, och nationell protektionism måste bekämpas samfällt av alla. Ett yttre händelseförlopp sätter en dagordning politiker måste agera i, oavsett om de vill det eller ej.

Då kommer också de fattbara politiska konflikterna på EU-nivå att födas. Ska vi behöva betala skatt till EU så att bankrutthotade länder ska kunna hålas under armarna? Ska nya lagregler kräva mer av polisiära insatser av ett land i ett annat? Ska vi behöva försörja riskabla militära EU-engagemang utanför Europa med svensk trupp. De politiker som efterlyste EU-frågor alla kan förstå kommer att bli bönhörda över hövan. Men inte med de frågor de själva hade önskat.

I detta läger tror jag att det ligger större kraft och mer av vitalt engagemang i politiska partier som Declan Ganleys Libertas med dess protester mot Lissabonfördraget. Människor kommer att upptäcka att EU-dagordningen enklast möts genom gemensamma rörelser som från att vara enfrågeorganisationer utvecklas och mognar till partier. Nedifrån, inte uppifrån, som de officiella alleuropeiska partibidragsmottagare Karl Magnus Johansson nämner. Paradoxalt kan EU-skeptikerna och Lissabonmotståndarna bli den verkligt alleuropeiska politikens katalysatorer. Tala om ironi.

Vi har under lång tid levat i ett folkrörelsesamhälle där politiska partier gav helhetserbjudanden, där partitillhörighet gav människor identitet och där splittring av röster i val ansågs som anmärkningsvärt. Vi går, på gott och ont, mot ett samhälle där politiska partier av gammalt snitt betyder allt mindre, där varje politisk nivå (och kyrkovalen) börjar få sitt eget partispektrum och där enfrågerörelser numera är gediget etablerade.

Det skulle inte förvåna mig om det EU-val vi har den 7 juni blir det sista som entydigt dominerades av våra svenska riksdagspartier. Och 2014 kan det faktiskt bli möjligt att hitta Europakändisar bland kandidaterna, inte bara som bäst 40 år förvarade studentrevoltledare. Det skulle EU vinna på som demokratisk institution.

Per Dahl (8 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/5339

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

JA TILL EU - NEJ TILL LISSABONFÖRDRAGET!
Det är min övertygelse så här långt. Jag kommer att i första hand rösta på Junilistan i EU-valet i år. I andra hand (mycket eventuellt) på Libertas om det jag får veta fram till valet är ok.

Permalänk | Anmäl #1 Klara, 2009-03-31, 10:04

Du skriver att ”Innan man kan heja på rätt lag måste spelplanen märkas ut”. Måste man inte ha spelregler som alla spelare är överens om innan man märker ut spelplanen? Som det ser ut idag har spelarna minst sagt en rörig bild av reglerna. Vi bör nog prioritera frågan om spelreglerna innan vi kan gå vidare.
Beslut som fatts i så viktiga frågor som EU:s nya grundlag som kommer att påverka livet för flera hundra miljoner människor under oöverskådligt tid är beslutets legitimitet liga viktigt som själva beslutet. Ett beslut fattat av för tillfället rådande elit av den politiska yrkeskåren kommer tveklöst att ifrågasättas av framtiden. Grunden till detta har redan lagts av Frankrikes president när han bad Irlands politiker förklara sig och rådde dem anorna en ny folkomröstning som levererar rätt svar. Samtidigt diskuterade man i EU korridorerna möjligheterna att kringgå (omyndigförklara) Irlands folkomröstningar. Ur demokratisk synpunkt kan man inte tänka sig ett sämre utgångsläge för EU:s nya grundlag. Frågan är skall vi reda ut detta nu eller skall vi ge det till våra barn och barnbarn som ett arv att reda ut?
Idag har vi fortfarande möjligheten att bilda opinion som för fram frågan till en folkomröstning. Hur våra barn och barnbarn måsta reda ut problemen vill nog ingen veta idag.
EU kan idag liknas vid ett förstadium till en konstruerad union med alla dess problem. Därför kommer samarbete för ett fungerande EU kräva mycket av EU medborgaren. Att halka in i ett tvingande samordning som åsidosätter demokratins grundvalar är uppenbar. Som det ser ut idag så fodras det mycket av överstatligt samordning för att styra EU skutan. Man kan bara konstatera att hela EU projektet är forcerad. Europa har många kriterier framför sig som måste uppfyllas innan man kan börja diskutera någonting som kan liknas vid en gemensam demokratiskt grundlag.

Permalänk | Anmäl #2 Jouko Tulieinmi, 2009-03-31, 11:12

Du skriver att ”Innan man kan heja på rätt lag måste spelplanen märkas ut”. Måste man inte ha spelregler som alla spelare är överens om innan man märker ut spelplanen? Som det ser ut idag har spelarna minst sagt en rörig bild av reglerna. Vi bör nog prioritera frågan om spelreglerna innan vi kan gå vidare.
Beslut som fatts i så viktiga frågor som EU:s nya grundlag som kommer att påverka livet för flera hundra miljoner människor under oöverskådligt tid är beslutets legitimitet liga viktigt som själva beslutet. Ett beslut fattat av för tillfället rådande elit av den politiska yrkeskåren kommer tveklöst att ifrågasättas av framtiden. Grunden till detta har redan lagts av Frankrikes president när han bad Irlands politiker förklara sig och rådde dem anorna en ny folkomröstning som levererar rätt svar. Samtidigt diskuterade man i EU korridorerna möjligheterna att kringgå (omyndigförklara) Irlands folkomröstningar. Ur demokratisk synpunkt kan man inte tänka sig ett sämre utgångsläge för EU:s nya grundlag. Frågan är skall vi reda ut detta nu eller skall vi ge det till våra barn och barnbarn som ett arv att reda ut?
Idag har vi fortfarande möjligheten att bilda opinion som för fram frågan till en folkomröstning. Hur våra barn och barnbarn måsta reda ut problemen vill nog ingen veta idag.
EU kan idag liknas vid ett förstadium till en konstruerad union med alla dess problem. Därför kommer samarbete för ett fungerande EU kräva mycket av EU medborgaren. Att halka in i ett tvingande samordning som åsidosätter demokratins grundvalar är uppenbar. Som det ser ut idag så fodras det mycket av överstatligt samordning för att styra EU skutan. Man kan bara konstatera att hela EU projektet är forcerad. Europa har många kriterier framför sig som måste uppfyllas innan man kan börja diskutera någonting som kan liknas vid en gemensam demokratiskt grundlag.

Permalänk | Anmäl #3 Jouko Tulieinmi, 2009-03-31, 11:12

EU har inte gett något av värde det är en betong koloss med alltför stor makt. Dess parlamentariker är ofta korrupta och överbetalade. Inom alla EU-länder genomförs enorma inskränkningar i medborgarnas rättigheter, utökning av övervakning möjligheter och begränsning av internet. EU-medlemskapet var är ett av det största misstaget i Sveriges historia det börjar likna Kalmar unionen. Det tog 300 år för Sverige att klösa sig ur den mardrömmen av utländsk kontroll och förtryck. Vi var ockuperade under den tiden läs gärna "Trälarna" lite "röd" kanske men beskrivningen om hur legoknektarna och den danske kungens hantlangare bar sig åt stämmer bra överens med historia.

Permalänk | Anmäl #4 Tor, 2009-05-03, 11:10