I dödens väntrum

Det hela tog sin början i slutet av oktober 1998. Jag fick smärtor i magen som tilltog i styrka. Jag begav mig till sjukhuset för undersökning. Läkaren klämde på magen och lyssnade med stetoskop och avgjorde att det var magsår. Jag fick med mig Lousec hem. Dessa gjorde ingen verkan utan smärtorna tilltog. Den femte september lades jag in på sjukhuset. Där konstaterades efter provtagning förhöjda värden som beskrev att jag hade en inflammation. Man medicinerade och väntade på utfallet men smärtorna tilltog. Det gjordes en ultraljudsundersökning och man upptäckte en cancertumör.

Det fanns något stort och ödesmättat i beskedet. Jag såg framför mig ett sakta borttynande. Jag såg framför mig en säker död. Jag hade flera gånger sett och hört vänner och släktingar som fått cancer och som i en serie turer svingats mellan hopp och förtvivlan. Men de var döda nu. Jag blev skräckslagen. Både min mor och min far hade ju dött i cancer.

Jag fick åka hem till helgen men först kallade läkaren in mig på klassiskt vis: " Var vänlig stäng dörren! Varsågod och sitt!" Han redogjorde på slingrande vägar för att det var en tumör. Han berättade att antingen kunde man operera bort en del av tumören ( två tredjedelar) av den körtel som innefattade tumören, eller ta bort hela. I det senare fallet skulle jag resten av livet behöva en medicinering. Alternativt kunde man också stråla. Det var en mer oviss väg. Han nämnde att i flera fall hade man lyckats få tumörer att gå tillbaks med denna behandling: " I flera fall".

Man tog en datatomografi. När resultatet kommit bestämdes att jag skulle remitteras till Akademiska sjukhuset i Uppsala för utredning. Den 12 september läggs jag in där och går åter igenom proceduren med ultraljud och datortomografi. Man konstaterar åter samma sak. En tumör i bukspottskörteln.

Men det dök upp en komplikation. Tumören antogs ligga så nära, eller i värsta fall vara sammanväxt med en livsviktigt kroppsblodåder vilket om så var fallet skulle göra en operation omöjlig. Man beslöt att göra en titthålsoperation och om man då kom fram till att det hela var operabelt (om tumören inte låg för nära den livsiktiga blodådern) skulle man operera bort två tredjedelar av bukspottskörteln eller kanske hela. I annat fall skulle jag föras över till onkologavdelningen för en oviss framtid med strålning etc.

Jag var inlagd bland de andra cancerpatienterna. Mannen bredvid mig hade magcancer och mannen i nästa säng hade prostatacancer. Hans släktingar kom på dagliga besök och läste över honom och välsignade honom. Han berättade för mig att det var lugnast när släktingarna höll sig borta. En annan hade en tumör i halspulsådern. En tredje hade lungcancer. En fjärde patient, en kvinna hade samma tumör som jag. Men hennes var mycket långt utvecklad. Hon beskrev för mig hur hon blivit allt sämre. Att smärtan nu gjorde att hon fick sitta och sova. Hon sov bara några minuter åt gången. Vi satt där i dagrummet och beskrev våra krämpor. Det handlade om provtagningar. Det handlade om känslor. Om dödsskräck. Det var en absurd stämning av förväntad och inväntad död. Själen gjorde turer bort i evigheten. Hela nätterna hörde jag en kvinna skrika som ett spädbarn av smärta. Detta var dödens väntrum tänkte jag.

På något sätt gick det inflation i eländet på avdelningen. Vi släpade omkring våra droppställningar med vidhängande pinkpåsar och stomipåsar. Den ene mer drogad än den andra av smärtstillande och andra medikament. En man opererades i prostatan och när han vaknade upp ur narkosen reste han sig naken och tog sin necessär och sin keps och började gå med droppflaskor och slangar släpande efter sig. Han var bonde och mässade om att han skulle hem och ta upp potatisen. En präst med långt framskriden cancer låg och höll evighetslånga predikningar och när jag var uppe på natten och försökte få fart på mina tarmar hörde jag honom inne i halvdunklet i hans rum tala om "OH Gud! Jag vandrar i dessa djupa dalar. Dessa höga berg! Herren Min Gud ännu en av dessa dina underbara dagar är nu till ända" Sedan kräktes han och fick kvävningsanfall.

Jag drömde djävulska drömmar om stympning, och obduktion medan jag levde och var vid medvetande. Oförlikneliga mardrömsexcesser plågade mig. Detta besked om en konstaterad cancer ställde till tumult i min familj. För det första är ju ordet cancer hos varje människa en stor sak att hantera. Det vilar en försmak av död kring begreppet. Det finn ju många sorters cancer. Det finns många grader av utvecklingsstadier i en cancersjukdom. Det finns många åtgärder och många tekniker. Vetenskap och läkekonst har uträtta mycket de senaste åren. Svenska läkare och svensk sjukhusvård är duktiga tänkte jag. Cancerfall som tidigare var detsamma som dödsbesked innebär numera gott hopp om ett möjligt tillfrisknande. Alla i min omgivning försäkrade mig om att man är så skicklig nu för tiden. Det fanns gott hopp menade man. För min fru och mig som bodde i ett hus med vedbärning och snöskottning och dessutom bilkörning där bara jag har körkort innebar cancerbeskedet och sjukdomens allvarliga art att vi vid beslutet om inläggning på Akademiska i Uppsala tvingades flytta till Stockholm och ta hjälp av våra barn.

Min fru fick en svår tid. Hon skulle uppmuntra mig. Hon tog på sig att inte visa sina känslor för mig. Hon skulle dessutom sköta allt det praktiska. Hon skulle packa inför flytten. Hon skulle ordna allt med adresser och så och ta hand om hunden och allt annat. Hon skulle sova ensam med vetskapen om att hennes make lagts in för cancer. Vad som rörde sig i hennes huvud under denna tid vet jag inte men hon berättade för mig hur hon gjorde allt hon förmådde i sin tanke för att 'rädda mig'.

Jag fick tabletter mot smärta och för att kunna sova och morfin mot den kraftiga smärtan och jag försökte vara stursk när hon kom på besök och jag talade till henne. Men det kom stunder när vi bägge föll ihop i en enda gråt. Läkaren hade sagt att om det var en operabel tumör skulle jag få en konvalescens på cirka tre veckor på sjukhus och därefter tre månader i hemmet. Vi försökte förbereda oss för en lång tid av ovissa skeenden och förändringar. Vi fick tala med en kurator. Men oftast satt vi tysta och höll varandra i hand. Vi försökte tala om vardagliga saker. Men förr eller senare var vi tillbaka i ovissheten och rädslan. Jag hade ju cancer. Vi visste inte hur det skulle sluta. Skräck och sorg rusade på oss. Kvinnan som hade samma cancer som jag avled.

Jag opereras den 13 september. Man öppnade ett titthål men meddelade sedan att man måste gå in och skar också upp ett snitt tvärs över buken med början fem centimeter till väster om naveln och som slutade långt ut på höger sida vid höftbenet. Ärret blev cirka femton centimeter långt. Jag vaknade upp dagen efter med min hustru sittande vid min sida. Vi visste ingenting. Vi svävade i ovisshet. Det går en dag. Min fru sover över på ett anhörighotell i närheten. Vi väntar på dagens rond. Vi hinner diskutera igenom allt. Vårt liv tillsammans. Hör det skall bli framöver. Vad vi kände. Och jag började bli intresserad av Gud för första gången i mitt liv. Jag lyssnade på andlig sång i teven. Jag som alltid varit ateist! Och plötsligt är det rond och alla inblandade läkare och sjuksköterskor kommer in på salen i samlad tropp. Det operationssköterskor, narkosläkare och det är professorn och docenten. Det är också avdelningsläkaren och man berättar helt stillsamt att jag inte har cancer! När de kom in i min bukhåla och tittade runt kunde de konstatera att det alls inte var frågan om en cancertumör utan helt enkelt bara en inflammation!

Man tog ändå nya prover för att vara säker. Under en veckas tid svävade jag, min fru och barnen i ovisshet innan svaret från labbet kom där man konstaterade att det inte var en cancertumör utan en kraftig inflammation. Den 22 september skrevs jag ut från Akademiska sjukhuset. Jag hade alltså varit cancersjuk med små utsikter till överlevnad i cirka tre veckor med allt vad det betydde av oro ångest för mig och min fru och barnen.

Den inflammation man istället konstaterat att det var frågan om framstod som en överkomlig historia jämfört med utsikterna inför cancertumören. Jag var tillbaks i livet. Och man kände efter en sådan resa att det är skönt när solen går upp. Att det är skönt när snön faller. Att en storm eller ett skyfall bara är något nödvändigt som ingår i livet. Att en restskatt på några tusen är en överkomlig sak och att det är skönt med familj och vänner i sin närhet.

Under hela denna vårdtid var den personal jag kom i kontakt med fantastisk och gav mig en så lindrig tillvaro som möjligt när det var som svårast.

Men många av mina vänner ansåg att jag blivit felbehandlad. Att man gjort en hårresande feldiagnos. Och att man på ett mycket burdust sätt konstaterat att jag hade cancer och sedan bara helt kort vid ronden en dag på samma brutala sätt meddelat att så inte var fallet, utan uppföljningssamtal, utan stöd. Jag och min fru var ju så tagna både av beskedet om den icke operabla cancersvulsten som satt farligt nära en viktig pulsåder i det första skedet och att det var falskt alarm i det andra så vi orkade varken anmäla eller begära någon sorts utredning. Det var ju två sjukhus som ställt samma diagnos. Vi hade ju ändå tvingats flytta från landsbygden till våra barn i Stockholm, säga upp olika sorters abonnemang, el, tele, etc. Och det värsta av allt var all den oro som vi genomlevt. Men gläjden över att man var frisk överskuggade ju allt ändå och fick en att överse med allt det plågsamma.

Benny Holmberg (48 artiklar)

Anmäl