Medicinsk forskning eroderas av ekonomiska intressekonflikter

Den republikanske senatorn Charles Grassley har under det senaste året spritt oro på amerikanska universitet. I sin egenskap av medlem i Senatens finansutskott påbörjade han 2007 en undersökning som avsåg att kontrollera i vilken mån forskare som söker anslag från National Institutes of Health (NIH) rapporterar sina näringslivskontakter. En förordning från 1995 kräver att forskare till sina institutioner skall redovisa inkomster om mer än 10.000 dollar per år från företag som kan påverkas av forskningen. Lokalt på de amerikanska universiteten finns än striktare föreskrifter baserade på rekommendationer från Association of American Universities (AAU). Syftet är att försäkra sig om att forskningen på universiteten, som till mer än 90% finansieras via statliga anslag, bedrivs i enlighet med god vetenskap och inte förvrängs av personliga ekonomiska vinstintressen. Inte minst viktigt är detta inom det medicinska området, vilket inte förhindrar att ett antal skandaler uppdagats. I de mest påtagliga fallen har friska försökspersoner avlidit i regelvidriga experiment där nya läkemedel eller behandlingsmetoder testats.

Vad senator Grassley gjorde var att välja ut ett antal forskare vid tjugo medicinska centra. Samtidigt med att han från universiteten begärde in uppgifter om rapporterade sidoinkomster bad han ett antal läkemedelsbolag att redovisa vilka universitetsforskare man betalade samt hur mycket. Det var när dessa siffror kommit in och jämfördes som ”bomben” briserade förra sommaren. Som exempel på vad man underlåtit att redovisa kan nämnas konsultarvoden i mångmiljonklassen. I ett fall ägde en forskare aktier till ett värde av 50 miljoner kr i ett företag vars läkemedel han själv testade i en klinisk studie utförd med NIH-anslag. Resultaten publicerades sedan i en tidskrift där forskaren själv var chefredaktör. Han har avstängts från sin tjänst i avvaktan på utredning. Även om blott ett litet antal forskare hittills har synats så råder ingen tvekan om att det är ett utbrett fenomen som exponerats.

Stor uppståndelse uppstod på liknande sätt när journalisten David Willman vid Los Angeles Times i december 2003 avslöjade att högt uppsatta personer på NIH (inte bara en stor statlig anslagsgivare utan även ett av USA:s största forskningscentra) uppbar mycket höga arvoden från läkemedels- och bioteknikbolag. I detta fall var det två kongressmän som satte tryck på NIH:s chef för att undanröja missförhållandena. Facit blev att den senare i ett nytt regelverk från augusti 2005 i stort sett totalförbjöd konsultuppdrag i den nämnda typen av bolag och satte en strikt gräns för hur stora aktieposter i sådana företag som tilläts. Sannolikt kommer de nu aktuella avslöjandena att än mer skärpa regelverket för bisysslor vid amerikanska universitet. Syftet är att skydda integriteten för den forskning som bedrivs där.

Ovanstående referat återspeglar den debatt som under flera år förts i USA om universitetens roll i samhället och deras relation till näringslivet. Ett antal böcker som tar upp denna problemställning har också publicerats. Som exempel kan nämnas Science in the Private Interest av Sheldon Krimsky (2003), University Inc. av Jennifer Washburn (2005) och Science for Sale av Daniel Greenberg (2007). I Sverige har intresset för dessa frågor varit svalt och politikernas engagemang för att värna universitetens roll som politiskt och ekonomiskt obundna centra för utbildning och inhämtande av ny kunskap lyser i stort sett med sin frånvaro. Både i den forskningsproposition som presenterades av socialdemokraterna 2005 och i den som nyligen las fram av alliansregeringen är det snarare kommersialiseringens lov som sjungs. Liknande tongångar återfinns i det förslag om ”självständiga lärosäten” som Autonomiutredningen överlämnade till regeringen i december 2008. I motsats till vad som gäller i USA tycks man inte ha insett vilken förlust samhället gör om universiteten alltmer får karaktären av företagskorporationer. Många tror kanske att affärskulturen här ännu inte nått samma utbredning inom universiteten som i USA. Tyvärr är detta till stor del en missuppfattning. För några år sedan kontaktade jag en väletablerad amerikansk forskare som under en lång följd av år har studerat universitet-näringslivskontakter. Jag efterfrågade hans synpunkter på ett kontrakt som Karolinska Institutet (KI), Sveriges högst rankade och enda helt medicinska universitet, slutit med läkemedelsföretaget Pharmacia om bildandet av en ny KI-institution (gällde 1997-2005). Efter att ha fått ta del av icke sekretessbelagda delar av avtalet var hans svar följande (översatt från engelska). ”Detta tar mej ur villfarelsen att USA ligger långt före resten av världen vad det gäller bindningar mellan industri och universitet. Vissa likheter finns mellan det som skett vid KI och vad som förekommer vid amerikanska universitet. Fallet Pharmacia-KI måsta dock anses representera en ny division vad det gäller att låta företagsintressen tränga ut traditionella akademiska normer.”

Hur ser det då ut i vårt land idag vad det gäller universitetsforskares kontakter med näringslivet och öppenheten i informationen om dessa? Liksom i USA har vi en lag (högskoleförordningen) enligt vilka statligt anställda forskare skall rapportera sina bisysslor till arbetsgivaren. Denne skall i sin tur granska och antingen godkänna eller förvägra de redovisade uppdragen. Lokalt på universiteten sköts detta något olika men som helhet är regelverken vaga. För att ta KI som exempel så införde Harriet Wallberg-Henriksson efter att 2004 ha tillträtt som rektor en ny blankett för redovisning av bisysslor. Vad det gäller inkomster från dessa skall endast anges ifall de överstiger 100.000 kr eller inte. Detta visar om något att man inte tar saken på allvar. Det är självklart av största vikt att veta om ett uppdrag vid sidan av tjänsten ger en intäkt om 100.000 kr eller en till flera miljoner kr. Beträffande delägarskap i form av aktieinnehav eller liknande anges inte närmare hur rapporteringen skall ske. Därför lämnas vanligen inte heller några sådana uppgifter. Betydligt striktare krav på redovisning av intressekonflikter finns sedan länge i flertalet vetenskapliga tidskrifter. Avsikten är att ge läsaren möjlighet att bedöma i vilken mån det föreligger ekonomiska bindningar som kan ha påverkat studiens uppläggning, insamlandet av resultat och deras uttydning. Tyvärr är det dock få eller inga tidskrifter som anser sig ha resurser att kontrollera de uppgifter som lämnas. Både tidskrifterna och deras läsare får därför lita till författarnas hederlighet.

För att belysa hur redovisningen av potentiella intressekonflikter fungerar i Sverige har tjugo professorer från KI studerats. Dessa valdes ut i sin egenskap av grundare till och aktiva inom företag vars verksamhet ligger mycket nära det specifika område inom vilket de själva forskar. De utvalda har högt status och inkluderar en forskningsdekanus, flera nuvarande eller tidigare prefekter (institutionschefer) och en tidigare VD i Stiftelsen för Strategisk Forskning (SSF). Samtliga har uppburit statligt stöd i mångmiljonklassen för sin forskning via källor som Vetenskapsrådet (VR), SSF och EU. Det rör sig alltså om personer som känner till gällande regler och förmodas agera som goda föredömen. Information hämtades från ett flertal olika källor: (1) redovisning av bisysslor till KI; (2) de aktuella företagens hemsidor; (3) Bolagsverket; (4) patentdatabaser; (5) ansökningar om forskningsanslag till VR; (6) ansökningar om etiskt tillstånd för försök på människa; samt (7) rapportering av ekonomiska bindningar i vetenskapliga artiklar. Resultatet av denna genomgång sammanfattas nedan.

Vad det gäller redovisningen av bisysslor till KI under perioden 2005-2007 så tycks de utvalda forskarna med några undantag ha tagit upp sina företagsbindningar. Mer förvånande är att KI accepterat och godkänt alla de engagemang som rapporterats. Enligt högskolelagen får en lärare ha ett uppdrag vid sidan av sin anställning om detta inte skadar allmänhetens förtroende för högskolan. Därutöver sägs att bisysslan skall hållas klart avskild från lärarens arbete på högskolan. Hur ställer sig detta i förhållande till det faktum att gränsen mellan de enskilda forskarnas verksamhet på KI och den aktivitet som drivs inom de privata företag de varit med och grundat är högst diffus. Detta gäller inte bara de fall som tas upp här utan även en stor mängd andra. KI:s policy är helt klart inte varit att begränsa myckenheten av åtaganden vid sidan av tjänsten.

Bland de mer frapperande exemplen på bisysslor för en enskild KI-anställd skall några stycken nämnas här. Anders Brahme är chef på Avdelningen för Medicinsk Strålningsfysik vid Institutionen för Onkologi och Patologi. Han redovisar funktioner som grundare, delägare och styrelseordförande i sex bolag och är i ett av dem även VD. Brahme är grundare, delägare och konsult i ytterligare tre bolag. Enligt uppgifter i ekonomisk press har han tjänat mångmiljonbelopp på sina sidouppdrag. I december 2003 tecknades ett avtal mellan KI och det största och mest inkomstbringande av de bolag som Brahme har varit med och grundat, RaySearch Laboratories AB (förlängdes 2006). Enligt avtalet skall Brahme med stöd av sina medarbetare på institutionen och på KI:s uppdrag utföra tjänster för bolaget (”sitt eget”). De immateriella rättigheterna (patent etc) till alla resultat som kommer fram ur arbetet tillhör bolaget. De KI-forskare som deltar i arbetet åläggs dessutom tystnadsplikt för att bolagets kommersiella intressen inte skall äventyras. Detta gäller speciellt vis-à-vi representanter för andra bolag som är engagerade i det Kunskapscentrum för Strålningsfysik på Karolinska Universitetssjukhuset som VINNOVA stöttar med 50 miljoner kr av skattemedel. För övrigt är det Anders Brahme som är chef för detta centrum (eller snarare var, programmet är avslutat). Vidare måste KI-forskarna be bolaget om skriftligt tillstånd för att få publicera sina resultat eller presentera dem på kongresser eller motsvarande. För att på detta sätt få tillgång till expertis och utrustning på KI för att vidareutveckla sina program för strålbehandling skall RaySearch betala den genant låga avgiften av 350.000 kr per år. Till saken hör att Hans Wigzell vid tiden för kontraktets tecknande ännu var rektor vid KI. I sin egenskap av styrelseordförande i KI Holding AB var han även delägare i och rådgivare åt RaySearch. Efter att någon månad senare ha slutat som rektor blev han omgående invald i bolagets styrelse. En av dem från KI som undertecknade kontraktet var hans närmaste man, den administrative direktören Bengt Norrving. Detta är ett talande exempel på hur man inom KI frångår traditionella normer om akademisk öppenhet och idén att resultat framtagna på universiteten är något som vi alla gemensamt förfogar över (”the common good”).

En annan av de utvalda forskarna är Jan-Åke Gustafsson, tidigare flitigt omskriven i pressen. Denne är prefekt för en institution vid KI:s södra campus i Huddinge och grundare av företagsparken Novum. I sin redovisning för 2005 anger Gustafsson att han är VD i stiftelserna Centrum för Bioteknik, Centrum för Nutrition och Toxxikologi samt Centrum för Strukturbiokemi. Den första av dessa bildades 1985. Stiftelsernas funktion har varit att vidarebefordra skattemedel från Stockholms Läns Landsting till forskningen vid KI och Huddinge sjukhus. Gustafsson hamnade därmed i den unika positionen att kunna förmedla mångmiljonbelopp till sin egen och andras forskning i Huddinge. En av de drivande bakom stiftelsernas bildande var landstingsrådet Leni Björklund, senare också känd som partner till Gustafsson. Stiftelserna har sedermera avvecklats, bland annat på grund av den jävsituation som förelåg för deras VD.

Bland andra engagemang vid sidan av tjänsten som Gustafsson tar upp i sina rapporter till KI:s rektor finns sådant som uppdrag för den egna firman JÅG Konsult AB samt för KaroBio AB, ett utvecklingsbolag inom läkemedelsbranschen. Det senare var Gustafsson själv med och grundade 1987 och mycket av dess verksamhet rör området ”nukleära receptorer”, Gustafssons eget forskningsfält. Under många år har han varit suppleant i KaroBios syrelse och har uppburit ett arvode om cirka 1 miljon kr per år för att fungera som ”omvärldsbevakare”, det vill säga att hålla sig informerad om sitt eget forskningsfält. Därutöver har han erhållit anslag i mångmiljonklassen från bolaget för sin forskning om ”nukleära receptorer”. I maj 2006 gjorde polisen en husrannsakan hos KaroBio AB och vid Gustafssons institution i Huddinge. Anledningen var att Riksåklagarens korruptionsenhet startat en utredning om eventuella mut- och bestickningsbrott i uppgörelserna mellan KaroBio och dess grundare. Såvitt känt är denna utredning ännu ej avslutad. Som framgår av bolagets årsredovisning för 2007 så uppbär Gustafsson inte något styrelsearvode i avvaktan på att så sker. Däremot får han ett konsultarvode om 810.000 kr (tidigare 960.000 kr). Trots den inledda brottsutredningen och det extremt nära samarbete som Gustafsson har med KaroBio AB så godkände rektor Harriet Wallberg-Henriksson i december 2007 hans bisysslor.

Karl Tryggvason är professor vid Institutionen för Medicinsk Biokemi och Biofysik (MBB) samt dessutom forskningsdekanus vid KI. Han kan därför sägas vara den högste företrädaren för institutets forskning. Tryggvason är grundare av två amerikanska bolag med inriktning mot njursjukdomar, BioStratum Inc (1995) och NephroGenex Inc (2003). Stora delar av BioStratums arbete baseras på Tryggvasons forskning och nära hälften av företagets patent har denne som uppfinnare. När BioStratum började få bekymmer bildade Tryggvason tillsammams med en amerikansk kollega NephroGenex. Detta bolag fick ta över det mest framskridna av BioStratums projekt, att göra ett läkemedel mot njurproblem vid diabetes av pyridoxamin, också känt under namnet vitamin B6. Mycket stora summor har satsats på detta projekt, inte minst via de svenska riskkapitalbolagen HealthCap och Karolinska Development AB, båda till betydande del finansierade via AP-fondsmedel. När BioStratum inte lyckades hitta finansiärer som var beredda att gå vidare med dyra kliniska prövningar av en substans som man kan köpa i vilken hälsokostaffär som helst så överlät man uppgiften på NephroGenex. Det återstår att se hur man lyckas därifrån med detta konststycke. Risken är tyvärr att ytterligare svenska skattemedel rinner ut i sanden i USA. NephroGenex har liksom BioStratum nämligen lyckats få Hans Wigzell och Karolinska Development AB att investera i bolaget.

I sin redovisning av bisysslor från 2005 (den enda som gick att få fram för perioden 2005-2007) lämnar Tryggvason ingen uppgift om BioStratum Inc. De enda engagemang han nämner är NephroGenex Inc samt Tryggvason Biotech AB. Det senare är ett bolag som Tryggvason själv äger och vars uppgift förutom konsultverksamhet inom bioteknik är att förvalta aktier och äga fastigheter (sic). Rektor saknar inte information om BioStratum Inc men det var uppenbarligen ingenting hon brydde sig om vid prövningen av Tryggvasons bisysslor. Både vad det gäller Jan-Åke Gustafsson och Karl Tryggvason kan noteras att de har egna konsultbolag dit inkomster från olika sidouppdrag slussas. Samma sak gäller även andra KI-professorer. Detta gör det naturligtvis svårt att bedöma storleken av de extrainkomster som finns och skapar kanske även problem för skattemyndigheterna. På samma sätt står de senare handfallna när konsultarvoden och liknande sätts in på utländska konton. Detta är inte ovanligt inom bioteknik- och läkemedelsbranschen.

Flertalet av de tjugo forskare som synats här uppbär betydande bidrag från VR och andra statliga källor. De har också stora anslag från privata stiftelser. I ansökningarna till VR lämnas generellt endast mycket knapphändiga uppgifter om de företag man grundat och engagemanget i dessa. De upplysningar som ges avser oftast sådant som patent och funktion som rådgivare. Däremot saknas nästan helt fakta om delägarskap och innehav av aktier. Detta kontrasterar starkt mot den information som går att finna på respektive företags hemsida. Här betonas grundarnas hemvist vid KI och deras roll som rådgivare. Som information om bolagets aktivitet citeras deras vetenskapliga publikationer flitigt. Vid en genomgång av dokument bakåt i tiden i Näringslivsregistret kommer ytterligare uppgifter om forskarnas engagemang i sina bolag fram. I vissa fall inkluderar deras åtaganden funktioner som VD, vetenskaplig chef eller styrelseordförande. Det förekommer också att sådana poster innehafts av medarbetare i professorns forskargrupp på KI, även doktorander. Numera begränsar man dock vanligen sin officiella roll till den som rådgivare.

De företag som berörs här skyltar alltså gärna med sina grundare från KI. Tvärtemot är de senare mycket återhållsamma med att informera om sina bolagskontakter. Än mer markant blir detta när man granskar i vilken mån forskarna följer de krav som ställs på redovisning av ekonomiska intressekonflikter vid publicering i vetenskapliga tidskrifter. Till saken hör att nästan allt som publicerats under de senaste åren av de forskare som synats här rör ämnen som ligger mycket nära det område inom vilket respektive forskares företag är verksamt. För att ta fram de artiklar som de utvalda KI-forskarna publicerat från början av 2005 fram till och med juni 2008 användes databasen PubMed. Av de totalt 408 artiklar som hittades var det endast i 55 (13%) som man redovisat sin roll som grundare och rådgivare i ett företag. Uppgifterna var dessutom ofta ofullständiga. Slutsatsen kan inte bli annat än att man i stort sett struntar i kravet att uppge sina bolagsbindningar. I många fall skriver tidskrifterna ut att inga intressekonflikter finns (”conflicts of interest” eller ”competing financial interests”). Detta förhindrar inte att artikeln ofta kan betraktas som första klassens PR för författarens bolag.

Egentligen är situationen värre än vad som framgår av ovanstående siffror. Den av de tjugo utvalda forskarna som hade det i särklass största antalet artiklar, 84 stycken, var också den som totalt sett uppgav sina ekonomiska bindningar mest frekvent, 31 gånger (37%). För övriga blir procentandelen publikationer där detta gjorts i snitt 7%. Den som utgjorde undantaget var Jan-Åke Gustafsson, grundare till och aktiv inom KaroBio AB (se ovan). Dennes tämligen goda betyg är dock en chimär. Från början av 2005 fram till och med juni 2006 hade Gustafsson 34 artiklar som kom i tryck. I ingen enda av dessa rapporterade han sin relation till KaroBio trots att nästan samtliga rörde fält inom vilket bolaget arbetar. För tiden från juli 2006 fram till och med juni 2008 kom ytterligare 50 artiklar med Gustafsson som medförfattare ut. I 31 av dessa (62%) angavs kopplingen till KaroBio. Vad var det då som hände sommaren 2006 som kan förklara denna remarkabla omsvängning?

I mars 2006 skrev undertecknad till den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS och framförde en fråga om Jan-Åke Gustafssons redovisning av ekonomiska bindningar. Till saken hör att denne 2002 blev invald i akademin och därigenom fick ’förtur’ till att publicera i dess högt rankade tidskrift. Efter invalet hade Gustafsson fått 21 artiklar tryckta i PNAS, men i ingen av dessa fanns hans relation till KaroBio AB nämnd, vilket förvisso stred mot tidskriftens regler. I många av artiklarna fanns angivet att ekonomiskt stöd erhållits från företaget. Däremot stod ingenting om att Gustafsson: (1) var en av bolagets grundare; (2) vid slutet av 2005 innehade 100.000 aktier i bolaget; (3) var suppleant i bolagsstyrelsen; (4) verkade som konsult åt bolaget mot en ersättning av cirka 1 miljon kr per år; och (5) under perioden 2002-2004 erhållit 16 miljoner kr i bidrag till sin forskning från bolaget. Följden av detta påpekande blev att det i maj 2006 infördes en rättelse i PNAS för 18 artiklar publicerade av Gustafsson och andra mellan oktober 2002 och februari 2006. Det förtydligande som gjordes för samtliga av dessa artiklar var att Gustafsson är grundare, styrelsesuppleant, aktieinnehavare, och konsult i KaroBio AB. Till Gustafssons heder kan sägas att han efter detta skött sin rapportering av intressekonflikter avsevärt bättre.

Ett annat sammanhang i vilket strikta regler finns för rapportering av ekonomiska bindningar vid sidan av en akademisk tjänst är vid etiska ansökningar om humanförsök. I Sverige är det lokala Etikprövningsnämnder som sköter tillståndsgivningen för denna typ av forskning. För prövning av nya läkemedel krävs även tillstånd från Läkemedelsverket. De lagar som styr denna verksamhet är omfattande och har till syfte att skydda försökspersonernas liv och hälsa. I den blankett som skall ifyllas vid ansökningstillfället efterfrågas en stor mängd uppgifter av olika slag. Sist bland paragraferna kommer en där uppgifter om ”ekonomiska förhållanden och beroendeförhållanden” krävs in. Däri inkluderas sådant som ”eventuella ekonomiska överenskommelser med uppdragsgivare eller andra finansiärer” samt ”medverkande forskares intressen/tillgångar som kan tänkas påverka tilltron till objektiviteten i genomförande och rapportering”. Vad som här avses är om forskaren får betalt från ett företag som finansierar studien eller om han/hon på andra sätt kan komma att tjäna på det resultat som kommer fram, till exempel genom aktieinnehav.

Bland de tjugo forskare som studerats här är det fem som sökt tillstånd för försök på människa under tidsperioden 2005-2008. Bland dessa är Mona Ståhle, professor i dermatologi och överläkare på Hudkliniken vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, den som har flest etikansökningar, sex stycken. Det företag hon varit med att grunda och är styrelseledamot i, Lipopeptide AB, säger på sin hemsida att man arbetar med att ta fram produkter för behandling av olika typer av sårbildningar i hud och slemhinnor (närmare beskrivning än så finns ej). Att döma av de patent som Lipopeptide AB innehar och där Ståhle finns bland uppfinnarna så är intresseområdet bredare än så. Däri inkluderas behandling av cancer, hudinfektioner, dermatiter och försämrad mikrocirkulation. Av Mona Ståhles ansökningar om tillstånd för försök på människa avser två studier över vilka gener, proteiner och andra sjukdomsmarkörer som uttrycks vid hudcancer och kroniska inflammatoriska sjukdomar (2007/20-31 och 2008/1262-31). Även om det inte rör sig om prövning av läkemedel så kommer resultaten utan tvekan att vara av intresse i de projekt som Lipopeptide AB driver. Trots detta har Ståhle i de två nämnda ansökningarna inte redovisat några uppgifter om sin koppling till bolaget.

Bland övriga humanstudier som Mona Ståhle sökt etiskt tillstånd för finns en som avser ”analys av genetisk profil hos patienter som behandlas med systemläkemedel för psoriasis” (2008/677-31). Vad som avses med det senare framgick ej närmare. Istället omnämndes bara i allmänna ordalag sådant som ”biologiska läkemedel” och ”en rad nya anti-TNF-behandlingar” (TNF är en substans som först identifierades via sin förmåga att döda tumörceller). Inte heller i denna ansökan ges någon som helst information om Ståhles koppling till Lipopeptide AB. Detta borde ha gjorts. Psoriasis är en typ av kronisk inflammation i huden och Lipopeptide AB intresserar sig att döma av de patent man innehar i högsta grad för molekyler som deltar i denna process. En av dessa är LL-37, en kroppsegen peptid som finns i förhöjda nivåer vid psoriasis och stimulerar frisättning av faktorer som medverkar till inflammationen. Även i övriga etiska ansökningar från Ståhle finns inslag som är av intresse för Lipopeptide AB. Ingenstans finns dock några upplysningar om hennes relation till bolaget. 

Än mer notabel blir avsaknaden av sådana uppgifter när vi kommer till Johan Björkegren. Denne arbetar på Institutionen för Medicin i Solna och bildade 2003 Clinical Gene Networks AB med stöd bland annat av KIAB och KIHAB. Som framgår av Bolagsverkets hemsida (december 2008) är Björkegren både styrelseledamot och VD. I sin forskning på KI arbetar han med att kartlägga gener som uttrycks vid hjärt-kärlsjukdom (ateroskleros). Detta är också huvudlinjen i Clinical Gene Networks verksamhet. År 2007 var Björkegren vidare med att bilda DNA Guide Europa AB. Han är där delägare och fungerar som rådgivare. Företaget erbjuder privatpersoner att mot betalning genomgå DNA-tester för att mäta anlag för vissa folksjukdomar, däribland ateroskleros. Björkegren har sålunda utan tvekan både stora ekonomiska intressen och tidskrävande engagemang vid sidan av sin heltidstjänst på KI. Att detta godkänts kan möjligtvis bero på att hans dåvarande chef på KI, Anders Hamsten, enligt Clinical Gene Networks AB:s hemsida ingår i bolagets vetenskapliga råd.

Johan Björkegren sökte under 2008 ett etiskt tillstånd för humanförsök. Titeln var ”klinisk systembiologi för att identifiera gennätverk som orsakar åderförkalkningsutvecklingen samt regleras av kolesterolnivåer i blodet” (2008/895-31). Som läsaren säkert anar ser det här ut som rena beställningsjobb för de två ovan nämnda bolagen i vilka sökanden är både delägare och verksam. Står då något om dessa i ansökan. Förvisso inte ett ord. Det enda som hittas är följande. ”I dagsläget inget finansiellt stöd från läkemedelsföretag. Kommer att söka stöd från AstraZeneca”. På grund av tekniska invändningar och avsaknad av riskbedömning för de biopsier som skulle tas avslogs ansökan.

En annan av de utvalda forskarna, Francesca Chiodi, hade också hon sökt etiskt tillstånd för försök på människa under 2008. Ansökan hade rubriken ”långlivad B cells immunitet hos barn infekterade med HIV-1” (2008/1039-31). Chiodis forskning rör programmerad celldöd (apoptos) av lymfocyter (en typ av vita blodkroppar) vid HIV-infektion. År 2001 bildade hon med stöd bland annat av KIHAB och Karolinska Development AB företaget Imed AB. Affärsidén är att ta fram så kallade monoklonala antikroppar som kan antingen inducera eller blockera celldöd genom apoptos. Sådana antikroppar kan få terapeutisk användning till exempel vid AIDS och transplantationer (för att förhindra celldöd) samt även vid cancersjukdomar (för att inducera död av tumörceller). Monoklonala antikroppar är möjliga att producera i industriell skala och Imed AB:s idé är att licensiera ut de kommersiella rättigheterna till större läkemedelsbolag som kan ta hand om tillverkning och försäljning. Potentiellt kan detta komma att ge mycket stora intäkter till Imed AB, ett företag som Chiodi grundat och fungerar som konsult åt. Hon är även delägare och styrelseledamot i bolaget. Den studie på barn som Francesca Chiodi sökt etiskt tillstånd för är främst av grundvetenskaplig natur. Eftersom den rör HIV-infektion och AIDS är den dock självklart av intresse för hennes bolag Imed AB. Relationen mellan Chiodi och Imed AB borde därför ha redovisats i ansökan.

Ytterligare en i den här granskade gruppen av forskare som ansökt om tillstånd för humanförsök är Jonas Frisén, professor i stamcellsforskning. Han lämnade 2005 in en ansökan med titeln ”åldersbestämning av biologiskt material” (2005/1029-31) och 2006 en med titeln ”nervcellsnybildning vid psykisk sjukdom” (2006/189-31). De etiska riskerna i dessa studier var begränsade. Vad saken gällde var att på Rättsläkarstationen i Solna ta prover från olika hjärnregioner på döda personer. Detta skulle göras så kort tid som möjligt efter dödsfallet för att cellernas DNA ej skulle hinna skadas. Undersökningarna gick ut på att från de erhållna vävnadsproverna ta fram olika cellpopulationer, isolera DNA och sedan med en variant av kol-14-metoden bestämma cellernas ålder. Denna metod hade tidigare patenterats av Frisén och en kollega. Två patent hittas i patentdatabasen Espacenet, ett världsomspännande (publicerat 040318) och ett för USA (publicerat 041125). På det senare står Jonas Frisén och Kirsty Spalding både som uppfinnare och sökande (ägare). Det först nämnda patentet har dessutom Neuronova AB som sökande (ägare).

Metoden beskrevs senare i en artikel i den ansedda tidskriften Cell från juli 2005 och har blivit mycket uppmärksammad. I september samma år kom en publikation i tidskriften Nature där möjligheten att bestämma en död människas ålder togs upp ur ett rättsmedicinskt perspektiv. Detta följdes i augusti 2006 av en studie i den amerkanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS där man presenterade fynd tydande på att nervceller normalt inte nybildas i hjärnbarken hos vuxna människor. I juni 2008 kom ännu en artikel i Nature. Kol-14-metoden användes nu för att studera omsättning av fettceller hos vuxna människor. I tre av dessa fyra artiklar står inte ett ord om att två av författarna har patenterat metoden. I Nature-studien från 2005 anges att så skett och att värdet på patentet kan komma att påverkas av artikeln (förvisso första klassens reklam). Däremot påstås osant att man i detta sammanhang inte har några kopplingar till ett kommersiellt företag.

Tillsammans med Ann Marie Janson bildade Jonas Frisén 1998 Neuronova AB, ett företag som arbetar med att ta fram läkemedel som skall stimulera nybildning av nervceller bland annat vid Alzheimers och Parkinsons sjukdom. Frisén är styrelseledamot och rådgivare i bolaget och står även som uppfinnare på ett flertal patent som detta innehar, däribland det ovan nämnda. Den metod som beskrivs där kan komma att få stort intresse för åldersbestämning bland annat inom forskning och rättsmedicin. Därmed finns också ett kommersiellt intresse, både för Frisén själv och hans bolag Neuronova. Detta framgår om inte annat av det faktum att bolaget hänvisar till alla de fyra ovan omnämnda artiklarna på sin hemsida. Det enda som står om ekonomiska förhållanden i de två ansökningarna om etiskt tillstånd för humanförsök är dock följande. ”Projektet är av grundforskningsnatur och några överenskommelser med kommersiella entiteter finns ej”.    

Den granskning som gjorts här av hur ekonomiska bindningar redovisats i vetenskapliga publikationer samt vid ansökan om humanetiskt tillstånd visar att det är något som inte stämmer. Högt uppsatta KI-forskare medverkar aktivt i bildande av företag och deltar på olika sätt i deras arbete. Men man vågar inte stå för detta i akademiska sammanhang utan försöker på alla sätt dölja sina bolagsengagemang trots att dessa enligt gällande regler skall redovisas. Vad är man rädd för? Är det den kritik mot ökande kommersialisering av forskningen vid våra universitet som börjar tränga fram. Både forskning och vittnesmål från ett antal redaktörer vid de största medicinska tidskrifterna pekar på de faror som finns. Finansiellt stöd från och kopplingar till näringslivet tenderar att snedvrida forskningen till fördel för de företag som står för bidragen och där de ekonomiska intressena ligger. Det räcker därför inte att bara skärpa efterlevnaden av kraven på rapportering av bisysslor. En striktare syn på vilka bisysslor som tillåts måste också till.

Ett kanske större problem än de personliga är de institutionella intressekonflikter som växer i snabb takt och där KI är ett talande exempel. Under Hans Wigzells tid som rektor (1995-2003) lades stora resurser ned på att utnyttja KI:s forskning kommersiellt. Redan under hans första år på posten bildades med statligt stöd KI Holding AB (KIHAB). Detta bolag har senare bildat ett 10-tal dotterbolag, bland annat KI Innovations AB (KIAB). Av KIHAB:s hemsida framgick 2005 att man hade ägarintressen i ett 60-tal bolag, flertalet utgående från KI-forskare. På KIAB:s hemsida anges att man bedömt mer än 800 akademiska upptäckter, bildat 40 nya bolag och slutit 30 licensavtal. Man har också startat ett riskkapitalbolag, Karolinska Development AB, där Hans Wigzell har posten som styrelseordförande. KI Development har idag ett 40-tal bolag i sin portfölj, därav 10 som bildats av de KI-forskare som granskats här. I sammanhanget bör påpekas att det är KI som universitet som äger KIHAB och dess dotterbolag.

Den beskrivna utvecklingen har lett till att KI kan liknas vid en företagskorporation med stora kommersiella intressen i sin egen verksamhet (tyvärr har det visat sig vare en förlustmaskin). Vad detta betyder är att faktorer utanför det som ligger i det allmännas och vetenskapens intresse ofrånkomligen kommer att påverka prioriteringar och fördelning av resurser. Denna problematik behöver i ökad utsträckning komma upp på agendan och diskuteras offentligt. Till stora delar är det som sker något som allmänheten fått mycket lite information om. När Harriet Wallberg-Henriksson 2004 tillträdde som rektor betonade hon vikten av en god etik och öppenhet. Hon satte som mål även upp att KI skulle stärka sin position i rangordningen av universitet runt om i världen. Utveckklingen har dessvärre gått i motsatt riktning. Under de senaste månaderna har vi i DN och SvD kunnat läsa artiklar under rubriker som ”Nepotism avgör karriär på KI” och ”Rättslösa forskarstudenter på KI”. Det kanske är dags för KI:s ledning och ansvariga politiker att fundera över vad det är som pågår och vidta åtgärder.

Till sist skall tilläggas att verksamheten på våra universitet och andra högre läroanstalter självklart skall komma samhället i stort och näringslivet till nytta. Frågan är om detta bäst sker genom att de i ökande utsträckning antar karaktären av affärsdrivande verk. Även från ledande personer inom de största amerikanska företagen har framförts att universiteten bäst fyller sin uppgift genom att ansvara för en högklassig utbildning samt att genom fri och obunden forskning ta fram ny kunskap. Denna skall på lämpligt sätt göras tillgänglig för industriell utveckling men inte genom att universiteten själva omvandlas till affärskoncerner.