DNA-test för prostatacancer ger mer information

Det finns ju en del problem:

Ett PSA-prov tas (väl) som regel för att upptäcka en tidig cancer och inte för att upptäcka en risk att få prostatacancer. Att vissa män trots ett lågt PSA kan ha en ökad risk för senare cancer är väl knappast kontroversiellt.

Med de möjligheter som står till buds för behandling i nuläget (operationer och olika varianter av strålbehandling) kommer en ganska stor risk för biverkningar i form av bl a inkontinens, erektil dysfunktion och smärttillstånd. Att behandla i förebyggande syfte vid de ökningar av risken som det gäller i det här fallet är helt enkelt inte rimligt.
Men visst ... jag kan hålla med om att det kommer att vara intressant att se vilka som har en ökad risk och därmed bör gå på tätare PSA-kontroller och vilka tumörer som har en sådan genprofil att de trots ett snällt utseende bör behandlas mer aggresivt.

Men trots att artikelförfattaren gärna vill sälja fler gentester så är PSA det i nuläget enda rimliga alternativet vid allmän screening för prostatacancer. Eventuell nytta av gentester för att stärka screeningen återstår att forska på - allt annat är bara spekulationer.

Ovanstående artikel uttrycker en sammanblandning mellan risk- och tumörmarkörer.

PSA är inte en riskmarkör för prostatacancer utan en tumörmarkör. Denna markör kan dock vara förhöjd även av andra anledningar än att det finns en tumör. Genetisk profilering kan ge oss information om en eventuellt ökad risk för att utveckla prostatacancer, vilket naturligtvis är något helt annat än en tumörmarkörer för prostatacancer. Självklart ska dessa "riskmarkörer" vara oberoende av om det finns en stegring i tumörmarkörer eller ej - annars är de inte några riskmarkörer.
En *riskmarkör* ligger inte till grund för ställningstagande till behandling av cancer eftersom en *riskmarkör* inte ger någon vägledning i frågan om det finns cancer. Ett stegrat PSA (tillsammans med tex kvoten mellan bundet och obundet PSA), oavsett förekomst av riskmarkör eller ej, skall naturligtvis utredas. Visar det sig vid en sådan utredning, vilken omfattar bl.a. biopsier av prostatakörteln, att det finns cancer i prostata så ska patienten naturligtvis behandlas. En riskmarkör för ökad risk att utveckla aggressiv cancer kan däremot vara av värde vid tex val av behandling.
I de fall där man kan visa starkt förhöjd risk att utveckla cancer vid förekomst av vissa genetiska variationer, som tex vad gäller mutationer i BRCA1- eller BRCA2-generna och bröstcancer, så kan patient och läkare tillsammans överväga att PROFYLAKTISKT behandla patienten eller att göra tätare kontroller för att utvärdera förekomst av eventuell cancer.

Blanda INTE samman tumör- och riskmarkörer. Det är inte samma sak. I fråga om screening duger inte alls riskmarkörer annat än för att selektera grupper som kan vara lämpliga för screening.