En passivrökares bekännelser

När jag går ut ur mitt hus om morgonen står det oftast någon i porten och röker. Ibland flera, vilket gör att en rökridå måste forceras. Ibland röks det inne på rummen i min korridor och det luktar ut så att dörren måste hållas stängd för att lukten inte ska komma in (vilket leder till instängd luft etc.).

Rökning är inte förbjudet, om det inte uttryckligen meddelas, t.ex. genom en skylt. På alla andra platser betraktas atså valet att röka som fritt. Sen tillkommer den mänskliga hänsynen och de flesta är vettiga nog att inte röka på en lekplats t.ex. Frågan är dock är friheten att röka viktigare än friheten från rök?

Jag har många gånger uppfattat rökare som arroganta - det är deras rättighet att röka. Basta. Likaså vet jag att "att vara rökare" är centralt i många rökares identitet, på samma sätt som en religion eller politisk uppfattning kan vara det för någon annan. Därigenom skapas frågan går ickerökarnas hälsa före rökarnas rätt till identitet?

Min uppfattning i de flesta situationerna är att det är rökarens ansvar att se till att inte "förpesta" andra med sin cigarettrök, precis som det är hundägarens ansvar att ta upp efter sin hund. Missbrukas då detta ansvar och vilka garantier kan sättas, om det är lämpligt, för att rökaren tar sitt ansvar?

När personer som är överkänsliga mot rök, vilket enligt en tillfrågad läkare är c:a 10% av Sveriges befolkning, känner sig utestängda från vissa delar av samhället, allt från festlokaler till balkonger, så anser jag att rökarna inte tar sitt ansvar. Attityden blir att ett skadligt beteende får företräde framför ett hälsotillstånd som inte går att påverka. Samma sak gäller givetvis starka parfymer eller andra obehagsalstrare.

Visst är alla fria att röka, med med frihet kommer ansvar, mot dem som inte vill andas in rök.

inte längre (11 artiklar)

Anmäl