Alla som föds har rätt att leva men föräldrarna är inte tvungen att vårda

Bra skrivet, Pia "Vilda" Nordin.
|
Får sen även papporna vara med och bestämma om deras barn ska dödas, f'låt aborteras, eller inte så har vi hittat en modell som håller i längden.

Vilda, jag är ett levande exempel på det du beskriver. Och mkt riktigt så vågar jag inte stå för de känslorna offentligt. Jag är helt tom inuti vill helst bara försvinna från jordens yta. Samtidigt vill jag ju leva. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna leva med mitt barn. Skuldkänslorna är så stora. Det som har hänt min familj är som en osannolik historia, idag är mitt barn barn mkt svårt skadat p.g.a. felbehandling i vården. Det är lätt för andra att döma, lätt att säga "ni kommer bli starka av att gå igenom detta", trots att jag är en sprillra som bara överlever en dag i taget. Mitt barn var dödsdömt men överlevde mot alla odds, men till vilket liv kan ingen svara på och allt tyder på att hon får ett mkt omfattande funktionshinder. Jag kommer antagligen aldrig kunna kommunicera med henne. Jag finner ingen glädje alls. Men man får ju inte känna så, precis som du skriver, man ska ju vara SÅ lycklig att barnet överlevde, hur det än blir. Men så känner inte jag. Alla drömmar om framtiden är krossade och det känns som livet är förstört för oss alla. Vad blir jag för mamma till mitt barn med denna inställning? Kan mitt barn bo någon annanstans? Jag vill att hon ska ha det så bra som möjligt, men känner inte att någonsin kommer kunna ge henne det hon behöver känslomässigt p.g.a. det enorma psykiska trauma jag lever i. Förstår att mina ord säkert provocerar många. Men det är omöjligt för någon att veta vad jag går igenom och hur jag känner, det är lätt att tycka och ha åsikter när man själv inte är i en liknande situation.

Vad menar du med "Föräldrarna är inte tvungen att vårda" som det står i rubriken? Det är väl just så det ser ut idag, om än med stöd från samhället i form av Lss-insatser som personlig assistans, kortidsboende etc. Som förälder kommer man ju däremot aldrig ifrån sitt föräldraansvar och den vårdande delen, även om det förstås finns avlastning att få.

Annika

Modigt av dig att skriva, jag förstår dina känslor även om jag inte kan sätta mig in i just din situation av handikapp eftersom allas handikapp är så olika.
Det är verkligen en brist i vården eller av anhörighetsgrupper där man med verkliga känslor får lov att känna och berätta precis hur det är "för just mig", exakt hur man känner.
Utan den mentala avlastningen blir livet ännu jobbigare och tyngre
och belastningen av skuldkänslor en "egen cancersvulst".
Dessutom blir man så enormt ensam.
Du kan få min mailadress om du vill, kontakta Newsmill, om du känner att du behöver prata.

Carl

Nej, man behöver inte vårda de mest grava handikappade själv. Det finns boende med dygnetrunt-vård för den kategorin och man kan avsäga sig vårdnaden.

Men vem fattar beslutet om barnet är tillräckligt skadat för att ett sådant boende ska komma i fråga? Är det upp till föräldrarna att bedöma eller kommunen? Jag känner till familjer med handikappade barn som har mkt omfattande funktionshinder, såväl motoriskt som mentalt med mkt liten kontakt med omvärlden. Trots det bor de hemma, givetvis med omfattande assistans. Har föräldrarna möjlighet att påverka om barnet ska ha en assistent eller bo i särskilt boende?

Det verkar som pendeln alltid skall ligga i det ena eller andra ytterlighetsläget.

När min utvecklingstörde och handikappade bror föddes i början på sextiotalet, så fick mina föräldrar rådet att lämna bort honom på institution så fort som möjligt, de hade ju ändå två friska tonårsbarn att vara glada o stolta över.

Sådana institutioner som då finns, tack och lov, inte längre.

Jag är mycket glad och tacksam över att ha fått ta del av min brors uppväxt hemma. Jag har en underbar, humoristisk och klok bror, även om han aldrig förmått lära sig läsa eller måste ha hjälp med att gå och oftast annvänder rullstol utomhus.

Nu har pendeln slagit över åt andra hållet. Alla förutsätts ta hand om sina handikappade barn. Det blir ett enormt socialt tryck och svårt att säga: "Nej jag kommer inte att klara det. Det är inte bra varken för mig eller barnet".