Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Publicerad: 2009-03-18 13:03, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11
Debatten går hög om vem eller vilka som fötts med mer eller mindre grava handikapp ska ha rätten att leva och vem i så fall bestämmer detta, föräldrar eller läkare. Många handikappade med ett väl levande liv tror sig bli abborterade i en framtid efter den debatt som blossat upp kring ett förtidigt gravt hjärnskadad baby, där det vårdande sjukhuset "hjälpte" till i slutskedet med smärt -och ångestdämpande medel.
Formgivare med nära anhöriga i omgivningen med handikapp som lever fullödiga liv
Allt som sägs och debatteras kan alltid vridas och vändas och missförstås av den som vill. Tidningsrubrikernas skapare har alltid ryckt ord ur sina sammanhang för att skapa falska "chockeffekter" med ökad lösnummersförsäljning som följd och medvetet skapat den förvirring rubrik och senare textinnehåll skapat.
Samma sak händer nu med debatten kring den extremt svårt hjärnskadade för tidigt födda babyn som fick avsluta sitt liv med hjälp av smärtstillande, kanske timmar eller någon dag tidigare, men för vems skull eller behov skulle det barnet pinas längre?! Döden var ändå oundviklig i det fallet.
Sen har många skribenter känt sig manade att berätta om åldringars väntan och/eller/förmodade felbehandlingar inför döden, ungdomars leva eller inte efter svåra olyckor, respiratordömda människor vars liv inte kan fortsätta utan eller som nu när debatten gått över till handikappade av olika fysiska eller neurologiska slag, om de har rätt att leva eller inte och inte ska sammanblandas med fallet med den svårt hjärnskadade babyn, en baby som föddes så för tidigt att livet inte hade tagit form och heller aldrig kunnat göra det.
Ingen kan väl i det resonnemanget blanda in vilka som ska få leva och inte?! Det har ju också visat sig bli en alldeles egen artikelserie så så många upprörs kring liv och död och för vem?
Och varför skräms så många en berättelse där mamman som fött ett mer eller mindre gravt handikappat barn, kände att hennes liv blev förstört av att föda och leva med eller kanske inte kunna leva med sitt svårt handikappade barn? Den sanningen kan kräva en egen debatt, för så upplever nog många föräldrar att det kan kännas av både chock och besvikelse. Och inte sällan lämnar många fäder den "skutan" för mångagånger har de ännu svårare att klara av sitt handikappade barn, det blir moderns handikappade barn, där hon ensam tar på sig en skuld för att det blivit som det blivit. Det pratas det aldrig om.
De lyckliga föräldrarna med sina handikappade barn som berikar deras liv är inte hela sanningen hur det ser ut i verkliga livet. Alltför många lämnar bort sina gravt eller mindre gravt handikappade barn för andras vård eller vårdhem, oförmögna att uppbära nödvändiga känslor för att själva vårda dem. Eller så är barnet så vårdkrävande att nödvändig utrustning och personal finns utanför hemmet.
Alla de "friska" syskon till en gravt handikappad bror eller syster som vårdas i hemmet som beskriver sin barndom och uppväxt med att de aldrig fick bråka eller göra väsen av sig, för att inte göra tillvaron värre för sina tröttkörda föräldrar. Att de inte upplevde sig vara lika mycket värda och älskade som den handikappade eftersom den fick all uppmärksamhet. Det pratas det inte heller om. Försakelser, skilsmässor, missbruk och föräldrar som inte alls känner att deras liv har berikats av sitt gravt handikappade barn.
Ingen ska det läggas skuld på, för det oundvikliga är just oundvikligt och de flesta vill och älskar och sina barn oavsett om de går, står, hör, ser eller inte, men vi måste också våga debatten om när allt detta inte är självklart eller när orken till slut sinar och man önskar varken sig själv som förälder eller sina barn någonsin blivit födda. För så känner många men ingen vågar ge uttryck för det. Sådana känslor är inte accepterade i vårt samhälle där allt ska ges liv, utan tanke på vem eller vilka som kan eller har resurser att vårda så det livet blir ett värdigt och någorlunda nöjsamt liv sig och för alla inblandade.
Den sk "barnläkaren" på Astrid Lindgrens sjukhus ger en skakande intervju i Läkartidningen. Hon utsattes bla för tortyrliknande metoder på Solna polisstation.

RÅ:s utredning av målet mot barnläkaren är en partsinlaga

Rätten till försvar vid anhållan åsidosätts systematiskt

Dags för en övergripande granskning av hela brottsutredningen

Barnläkare: Polis- och åklagarmakten måste balanseras

Har Sverige fått en ny rättsskandal?

Jag blir mörkrädd när jag läser barnläkarens berättelse

Barnläkare: Märkliga uttalanden av advokat Althin

Märklig argumentation i domslut

Domen mot läkaren visar att rättsväsendet saknat medicinsk kunskap

Hur reparerar man beskyllningar om barnadråp?

Åklagaren kan omöjligtvis veta om Linnéa blivit mördad
Full smärtlindring var en trygghet om det värsta skulle ha hänt våra barn

Åklagarens häxjakt på barnläkaren har skadat både patienter och vårdpersonal

Förbryllande, Hugo Lagercrantz!

Vem bestämmer om mitt liv har ett värde?

Nya riktlinjer kommer inte att lösa några problem

Hjälp att dö? Lista dig hos oss!
Kanske bättre om min älskade dotter hade fått dö

Hyckleri och tabu styr debatten om dödshjälp

Granska läkarnas inställning till aktiv dödshjälp

Min mamma utsattes för passiv dödshjälp

Dödshjälp - Modern ättestupa eller rationell livskvalitét?

Anklagade barnläkaren kan ha räddat mina pojkars liv

Professor vid Karolinska institutet: Läkare förstår inte alltid gränserna för dödshjälp

Jag har ofta argumenterat för barnets rätt i kollision mot feminismen
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Bra skrivet, Pia "Vilda" Nordin.
|
Får sen även papporna vara med och bestämma om deras barn ska dödas, f'låt aborteras, eller inte så har vi hittat en modell som håller i längden.
Vilda, jag är ett levande exempel på det du beskriver. Och mkt riktigt så vågar jag inte stå för de känslorna offentligt. Jag är helt tom inuti vill helst bara försvinna från jordens yta. Samtidigt vill jag ju leva. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna leva med mitt barn. Skuldkänslorna är så stora. Det som har hänt min familj är som en osannolik historia, idag är mitt barn barn mkt svårt skadat p.g.a. felbehandling i vården. Det är lätt för andra att döma, lätt att säga "ni kommer bli starka av att gå igenom detta", trots att jag är en sprillra som bara överlever en dag i taget. Mitt barn var dödsdömt men överlevde mot alla odds, men till vilket liv kan ingen svara på och allt tyder på att hon får ett mkt omfattande funktionshinder. Jag kommer antagligen aldrig kunna kommunicera med henne. Jag finner ingen glädje alls. Men man får ju inte känna så, precis som du skriver, man ska ju vara SÅ lycklig att barnet överlevde, hur det än blir. Men så känner inte jag. Alla drömmar om framtiden är krossade och det känns som livet är förstört för oss alla. Vad blir jag för mamma till mitt barn med denna inställning? Kan mitt barn bo någon annanstans? Jag vill att hon ska ha det så bra som möjligt, men känner inte att någonsin kommer kunna ge henne det hon behöver känslomässigt p.g.a. det enorma psykiska trauma jag lever i. Förstår att mina ord säkert provocerar många. Men det är omöjligt för någon att veta vad jag går igenom och hur jag känner, det är lätt att tycka och ha åsikter när man själv inte är i en liknande situation.
Vad menar du med "Föräldrarna är inte tvungen att vårda" som det står i rubriken? Det är väl just så det ser ut idag, om än med stöd från samhället i form av Lss-insatser som personlig assistans, kortidsboende etc. Som förälder kommer man ju däremot aldrig ifrån sitt föräldraansvar och den vårdande delen, även om det förstås finns avlastning att få.
Annika
Modigt av dig att skriva, jag förstår dina känslor även om jag inte kan sätta mig in i just din situation av handikapp eftersom allas handikapp är så olika.
Det är verkligen en brist i vården eller av anhörighetsgrupper där man med verkliga känslor får lov att känna och berätta precis hur det är "för just mig", exakt hur man känner.
Utan den mentala avlastningen blir livet ännu jobbigare och tyngre
och belastningen av skuldkänslor en "egen cancersvulst".
Dessutom blir man så enormt ensam.
Du kan få min mailadress om du vill, kontakta Newsmill, om du känner att du behöver prata.
Carl
Nej, man behöver inte vårda de mest grava handikappade själv. Det finns boende med dygnetrunt-vård för den kategorin och man kan avsäga sig vårdnaden.
Men vem fattar beslutet om barnet är tillräckligt skadat för att ett sådant boende ska komma i fråga? Är det upp till föräldrarna att bedöma eller kommunen? Jag känner till familjer med handikappade barn som har mkt omfattande funktionshinder, såväl motoriskt som mentalt med mkt liten kontakt med omvärlden. Trots det bor de hemma, givetvis med omfattande assistans. Har föräldrarna möjlighet att påverka om barnet ska ha en assistent eller bo i särskilt boende?
Det verkar som pendeln alltid skall ligga i det ena eller andra ytterlighetsläget.
När min utvecklingstörde och handikappade bror föddes i början på sextiotalet, så fick mina föräldrar rådet att lämna bort honom på institution så fort som möjligt, de hade ju ändå två friska tonårsbarn att vara glada o stolta över.
Sådana institutioner som då finns, tack och lov, inte längre.
Jag är mycket glad och tacksam över att ha fått ta del av min brors uppväxt hemma. Jag har en underbar, humoristisk och klok bror, även om han aldrig förmått lära sig läsa eller måste ha hjälp med att gå och oftast annvänder rullstol utomhus.
Nu har pendeln slagit över åt andra hållet. Alla förutsätts ta hand om sina handikappade barn. Det blir ett enormt socialt tryck och svårt att säga: "Nej jag kommer inte att klara det. Det är inte bra varken för mig eller barnet".