Medelklassen är samhällets problem

Begreppet "klass" kan vi bara kasta i papperskorgen. Det går inte att använda längre. Arbetare tjänar helt olika och rent ekonomiskt finns det ingen skillnad mellan den och medelklassen. Både den och medelklassen spänner mellan allt för stort område när det gäller inkomst. Arbetslösa och sjukpensionerade ryms inte ens i klassbegreppet. Orden i sig, arbetarklass, medelklass och överklass skapar bara onödiga schismer mellan människor som hade kunnat mötas förutsättningslöst istället.
*
Det var en nödvändig tankemodell en gång i tiden, men nu när man i Sverige faktiskt lyckats skapa ett samhälle där det går att röra sig uppåt, nedåt, och/eller sidledes under en livstid är begreppet helt värdelöst, för att inte säga blockerande. Dock, bör sägas, är det fortfarande ett begrepp som kan användas när man diskuterar den globala situationen.

"Arbetare tjänar helt olika och rent ekonomiskt finns det ingen skillnad mellan den och medelklassen."

Alldeles oavsett den "lilla" detaljen med makten över det egna arbetet och därmed livet, eller den omständigheten att jag (medelklass) möjligen riskerar musarm av mitt kontorsjobb, medan byggnadsarbetare dör på jobbet och vårdbiträden och städerskor förstör sina kroppar, så pekar artikelförfattaren på en viktig orsak till att det är relevant att tala om klasser.

"Orden i sig, arbetarklass, medelklass och överklass skapar bara onödiga schismer mellan människor som hade kunnat mötas förutsättningslöst istället."

Vi har olika mått av makt över våra liv, och överklassen tjänar dessutom ihop sina rikedomar genom vårt arbete. Varför skulle vi mötas "förutsättningslöst"?

Och varför ska vi acceptera att medelklassen är normen för hur en "lyckad" människa ska vara?

Jag håller helt med den tidigare kommentaren. Och utöver det så är din artikeln inte särskilt granskande, jag förstår inte syftet med den. Den sker inga stenkastningar eller uppror idag i Sverige på grund av "klasskillnader". Skillnaden existerar inte i sig, utan det är en inbillning hos individen som gör att denne eventuellt går man ur huset och bränner ned närmsta förråd. Det är ett upplevt förtryck som förargar vissa individer, och det gör att de känner sig annorlunda eller olikt behandlade. Antingen så får man ta bort problemet genom att flytta de grupper som orsakar dispyt eller drastiskt öka toleransnivån för avvikande beteende/utseende/ras/kön etc. Vilket tycker du man ska göra?

Tolerans är ett farligt ord. Forskning på området visar att tolerans innebär "ett ogillande godkänande", enligt personer som befinner sig i tolererade positioner. Ogillande bör inte vara centralit i ett samhälle, respekt, ärlighet och medmänsklighet bör vara det.

Lite grovt så finns det enligt marxismen två kapitalistiska klasser, bourgeoisien (alt. kapitalisterna, alt. arbetsköparna) och proletariatet (alt. arbetarklassen, alt. lönearbetarna). De förra försörjer sig genom sitt ägande av kapital och de senare genom att sälja sin arbetskraft (och försörjer därmed bourgeoisien genom sitt merarbete). Sen så kan förstås en arbetare äga lite aktier och en kapitalist erhålla en lön vid sidan om kapitalinkomsterna men det förändrar egentligen ingenting.

Dessutom så finns det förstås massvis med skiktningar och kulturer inom arbetarklassen (och i viss mån bland kapitalisterna också); det finns låginkomsttagare såväl som höginkomsttagare, det finns tillverkare såväl som tjänstemän, det finns kvinnor och män, arbetare med papper och utan papper, landsbygdsbor och storstadsbor o.s.v. Min uppgift som revolutionär handlar väldigt mycket om att överkomma dessa splittringar inom klassen och möjliggöra en stark och enad klass som kan ställa krav på kapitalisterna och i förlängningen omkullkasta hela samhällsordningen.

Utöver dessa två klasser så finns det även den sk. småborgerligheten som existerade under feodalismen och som även existerar nu under kapitalismen (och för den delen i kvasi-socialistiska stater som ex. DDR och Kuba) men som aldrig någonstans varit en dominerande klass. Småborgare i marxistisk mening är en som producerar varor - produkter eller tjänster - direkt för en marknad och alltså inte är lönearbetare åt någon kapitalägare (sk. "enkel varuproduktion"). Detta betyder att småborgare i en marknadsekonomi är egna företagare som inte har några anställda eller med så få anställda att det inte ändrar på det förhållandet att företagaren själv främst är varuproducent och inte kapitalägare och företagsledare. (Ett rent småborgerligt samhälle skulle varken vara feodalt, kapitalistiskt eller kommunistiskt utan en enkel marknadsekonomi ungefär som Tolkiens Fylke eller något i stil med det som div. småborgerliga anarkister förespråkat)

Sedan så finns det även en del sk. mellanskikt (dessa konstituerar ingen egen klass, men har ändå en viss relevans för förståelsen av samhället). I en gammal Zenit-artikel från -72 av Göran Therborm så definieras mellanskikten såhär: "Mellanskikten är inte bärare av någon av det kapitalistiska samhällets avgörande socio-ekonomiska processer – även om de utför ett nyttigt och nödvändigt arbete – och är därför ingen avgörande social kraft i samhället. De varken producerar eller exproprierar mervärde. Inte heller är de självständiga värdeproducenter som småborgarna. De arbetar som löntagare men får sin lön ur den totala mervärdemassan i samhället. En del tekniker och arbetsledare står i en mellanställning därigenom att de både deltar i produktionen av mervärde och i organiserandet av exproprieringen av mervärde åt arbetsköparen."

Samma problematik gäller ju även för andra yrkesgrupper som fyller en viss funktion vad gäller administrering av samhället, kontroll, ideologiproduktion etc. Ex. lärare, socionomer, journalister (de som har en viss självständighet i sitt arbete d.v.s. och inte enbart förpackar nyheter) eller för den delen poliser. Men som regel så tycker jag att kommunister bör förhålla oss till dessa yrkesgrupper precis som till vilka andra yrkesgrupper som helst, med undantag för polisen och delar av journalistkåren som får betecknas som fiender.

Det samma gäller förstås även för chefer och andra högst privilegierade yrkesgrupper som lyder direkt under kapitalet och som medvetet jobbar med att kontrollera oss på våra arbetsplatser och se till så att vi fyller exakt den funktion som kapitalet önskar av oss. Även om det såklart kan finnas sympatiska chefer, poliser, mångmiljonärer o.s.v. så är ju dessa grupper som helhet fientliga till arbetarklassen och de är inga som vi har något att tjäna på att bemöta med en försonande approach inför.

Borgarna och deras apologeter (t.ex. signaturen "Snälla") hävdar att det här med klass har blivit så komplicerat att det inte längre är relevant (eller rent av att det inte existerar några klasser), det är förstås skitsnack. Klasskillnaderna har stärkts sedan 70-talet och på det stora hela taget så är klass någonting enkelt, det är sällan svårt att komma fram till hur ens klasståndpunkt bör se ut och hur man bör förhålla sig till olika grupper i samhället. Det är också så att arbetarklassen blir allt större, inte som ofta hävdas mindre. Sedan så finns det förstås vissa skiktningar i samhället och produktionen som är mer problematiska än andra och div. individer som ö.h.t. är svåra att placera i någon klass (som om det vore det viktiga), men så har det ju alltid sett ut. Man får inte drunkna i detaljer utan försöka förstå helheten.

Vad gäller den sk. "medelklassen" så vill jag påstå att den är en myt, det existerar ingen sådan klass, hur skulle man definiera den? Det går helt enkelt inte. "Medelklassen" är snarare en slags kultur som är hegemonisk i medievärlden och som förmedlar ett ideal som vi förväntas sträva mot. Ta t.ex. det där med bostadsrätter som på alla sätt är en helt idiotisk idé men som ändå blivit oerhört populär, eftersom människor vill tjäna pengar på dem. Bostadsrätter är förmodligen den enda vara i samhället som det blir en negativ nyhet när priserna faller, det är ju helt befängt. Det är ju BRA att priserna faller, ingen skulle skriva att "priset på bröd beräknas tyvärr falla under det närmsta året" men att bostadsrätter blir billigare är dåligt, just eftersom de är tänkta som investeringsobjekt som man skall sälja för att tjäna pengar på. Eländet borde förbjudas, men det var ett sidospår.

Hur som helst sså vill jag rekommendera den här några år gamla debattartikeln i Aftonbladet "Osynliggjorda i media":
http://www.aftonbladet.se/debatt/article556240.ab

Det är så sant. Hela medievärlden (inkl. största delen av "bloggosfären") känntecknas av ett förakt (i svenskan jämför man arga volvoarbetare med Veiron i ottan) och ett osynliggörande av arbetarklassen, det är som om vi inte finns, eller åtminstone som om våra åsikter inte vore värda någonting. Det är proffstyckare och idel experter som diskuterar sina frågor, med varandra på sina egna villkor. Mediavärlden tycks domineras av människor som är oerhört fascinerade av de som sitter högt upp i samhället, inom näringslivet, nöjeslivet, politiken o.s.v. vi andra negligeras. De förutsätter också att alla andra är som dem, vilket illustreras i tidningarnas alla "karriärsguider", "så lyckas du på jobbet" o.s.v. som utgår ifrån att jag skulle jobba på kontor i innerstaden (och leva Sex and the City-liv). Kåt på chefen? Är du fullständigt galen? Förhandla om min lön? Det gör facket. Man ska skriva "styrkelappar" och "liera sig med personer med mycket makt" (då skulle jag förhoppningsvis få stryk av kamraterna), fundera ut "worst case scenario” och "best case scenario” om vad som kan hända på jobbet. Ja det är väl att bli bjuden på tårta för att nån fyller år eller slutar eller att maskinerna går sönder och vi får en timmes extra rast. Varför allt detta tjat om "karrirär"? Jag har ALDRIG någonsin arbetat på en arbetsplats där man kan göra "karriär" och jag är inte det minsta intresserad av sånt trams heller. De flesta människor i det här landet jobbar inte med "projekt" eller vad man nu ska jobba med för att göra "karriär" men det tycks inte journalisterna fatta när de skriver sina kolumner i sin ankdamsvärld i hopp om ett "stambord där Det Vackra Folket finns".

Media förmedlar massa "ideal" och "möjligheter" som vi ska sitta och drömma över, istället för att ta itu med det faktum att vi lever i ett samhälle som uppenbarligen inte är till för oss, trots att det är vi som skapar allt.

Nu får det vara nog.

/Alex, arbetarklass från Norsborg

Mycket bra och rolig artikel... Och kommentaren med. De övriga fyra kommetarerna kanske inte var toleranta, då de har censurerats(?).

Klass är otroligt intressant. Tre kategorier. Det skulle vara mycket intressant att läsa en studie hur kategorierna ser på de andras överträdelser. T.ex. är det mest medelklassen och arbetarklassens tabbar som överklassen iakttar. Men vad ser arbetarklass som tabubelagt beteende av de andra klasserna? T.ex. har jag lagt märke till att man i arbetarklass kan kritisera varanda mer öppet utan att det ses som en förolämpning. Detta slags beteende är mer skräckinjagande ju högre upp man rör sig. Av överklass blir man bemött med alltmer "vänlighet" och solida leenden ju värre misstag man gör, när man kommer från de lägre klasserna. Arbetarklassen ser ned på medelklassens lismande för överklassen och medelklassen är ju i mångt och mycket "klassförädare" då de härstammar från arbetarklassen generationer tillbaka.

40-talistgenerationen är känd för sin mycket utbredda klassresa. 70-talisterna är den första generationen på länge som tenderat till motsatta klassresa. Många 70-talister som växt upp som medelklass fick och får ej plats i medelklassen. Akademiker går arbetslösa. Panik uppstår och många riskerar slå nedåt mot dem som diskrimineras etniskt/kulturellt: invandrarna.