En ny Arbetsmarknadsmodell behövs

Sverige har under en lång tid av år känntecknats av ett system där arbetsmarknadens parter kommer överens om spelreglerna på arbetsmarknaden. Detta har fungerat utmärkt under en lång tid av år. Nu ser vi dock en stor förändring.

Det jag talar om är att jag och många med mig vittnar om att vi inte får komma in på arbetsmarknaden utan hålls utanför av flera olika orsaker. En av orsakerna är Svenskt Näringsliv och deras rapport "Akademi eller verklighet". I denna rapport finns klara signaler till nyutexaminerade samhällsvetare där stora ord som OANSTÄLLBARA används. De visar också att det brister i kontakten mellan högskolan/universitet och arbetsmarknaden inom just samhällsvetenskapliga discipliner, och då särskilt inom statsvetenskapen.

Men, man skall då komma ihåg att det är inte studenternas fel att inte universitet och högskolor klarar av att leva upp till sina förpliktelser, dvs att göra sina studenter anställningsbara. Universiteten och högskolorna pratar mest om att utbildningarna skall hålla hög kvalitet och att de inte har ansvar för att göra sina studenter anställningsbara.

Men, vem skall då ta ansvaret när universitet och högskolor vägrar ta sitt ansvar. Studenterna har inte makten över utbildningssystemet och hur program och kurser byggs upp, så försök inte dumpa ansvaret i vårat knä.  Vi behöver en ny modell likt den i Kanada där man har ett ordentligt samarbete mellan Universitet/College och den federala staten så att det finns kvalificerade jobb för studenterna under studietiden och efter examen som är direkt relaterade till vad studenten studerar. Detta beroende på att det finns ett mycket större intresse för studenterna och för att deras kompetens kommer samhället till del. Om detta kan man läsa mer på Public Service Commission of Canada.

Public Service tanken finns inte alls inom det svenska utbildningsväsendet och detta gör att studenterna står helt "nakna" efter sin examen...och många jag pratat med berättar om hur det tvingas förnedra sig själva, sin släkt och sina föräldrar genom att gå till socialen. Detta är inte rätt väg för Sverige.

Med en kanadensisk modell så skulle vi vinna väldigt mycket och ingen förlorar, det blir helt enkelt en win-win situation.

Dagens extrema arbetslöshetssiffror bland samhällsvetare är i mina ögon både oacceptabel och mycket tragisk. Jag träffar folk dagligen som berättar hur dåligt de mår eftersom de inte får några jobb trots att de söker jobb aktivt. Problemet är att de inte har en tydlig yrkesprofil på sin examen och då får de heller ingen hjälp av arbetsförmedlingen utan blir bortkörda därifrån och hänvisas till socialen och kyrkan.

Sverige kan så mycket bättre. Ett av mina förslag på hur vi kan hjälpa nyutexaminerade samhällsvetare som inte har just en yrkesprofil är att istället för socialbidrag ge dem ett riktat stöd för att de istället skall kunna åka ut och marknadsföra sin kompetens internationellt där man har en mycket mer positiv och human människosyn, och där utbildning värderas mycket högre än i Sverige.

Jag vet att många Nordamerikanska arbetsgivare gärna skulle träffa dessa personer för intervjuer och hjälpa dem att få ett bättre liv, bland annat därför att både företag och rekryteringsbranschen har stor erfarenhet av Entry Level system , som gör att dessa individer lättare kan ta steget in på arbetsmarknaden. Dessutom utgår man ifrån ett helt annat tankesätt därborta...nämligen NOBODY is unemployable. Det handlar helt och hållet om att göra allt det lilla extra för att hjälpa den arbetssökande att komma förbi de vi brukar kalla "barriers to employment".

Denna metod att jobba har visat sig oerhört framgångsrik och i England används detta av ett företag som heter Working Links och de visar helt fantastiska resultat vad gäller att få folk i arbete och då i långsiktiga och riktiga jobb.